Sedan den 1 januari 1994 är det kommunerna som har ansvaret för medicinskt färdigbehandlade psykiskt sjuka patienter. Reformen har ibland kallats för Psyk-ädel, eftersom den på många sätt liknar Ädel-reformen.
Psyk-ädel är dock på många sätt betydligt svårare att genomföra än Ädel-reformen. Kommunerna har oftast ringa erfarenhet av psykiatri, till skillnad från vad som var fallet med äldreomsorg, som ju sedan länge har varit en i huvudsak kommunal angelägenhet.
Redan kort tid efter genomförandet besannades de farhågor man kunde ha för denna ”psykiatrireform” och de negativa effekterna har snarast förstärkts för varje år som gått.
Patienter skrivs ut från landets psykiatriska kliniker och avdelningar och skickas ut i eget boende. Där riskerar de förutom att ej få adekvat vård också att hamna i isolering, eftersom kommunen inte alltid har kompetens att ordna den omsorg och vård som patienten enligt lagen har rätt till.
I storstäderna hamnar många av dessa psykiskt sjuka på gatan som hemlösa. I såväl Stockholm som Göteborg och Malmö har vi redan fått ett hemlöseproletariat som består av just psykiskt störda patienter. Eftersom vårdhemmen avskaffas och läggs ned och allt för många av de psykiskt sjuka helt enkelt inte klarar att bo på egen hand återstår för många bara gatan och tillfälliga övernattningsställen. Genom kommunaliseringen riskerar detta att förvärras.
Vi måste nu lära oss av de misstag som tidigare gjorts under avvecklingen av vårdhem för psykiskt sjuka. Den negativa utvecklingen på detta område för såväl individ som samhälle kan inte tillåtas få fortsätta. Därför bör riksdagen hos regeringen begära en noggrann uppföljning av kommunaliseringen av psykiatrin så att människor inte hamnar ”mellan stolarna” och dessutom utarbeta ett handlingsprogram för hur man på bästa sätt skall lösa de problem som Psyk-ädel har förorsakat.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av psykiatrireformen.
|
My Persson (m) |