Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar och att denna vård skall vara avgiftsfri för patienten.
Tandvårdslagen har ändrats för att öka konkurrensen och skapa lika villkor för privata och offentliga tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för landstingen att även anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården för att utföra barn- och ungdomstandvård. Det är angeläget att även andra skillnader när det gäller villkoren för privat och offentlig barn- och ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet ”regelbunden och fullständig tandvård” finns inte. Det anges dock i förarbetena till tandvårdslagen, att med regelbunden behandling avses att tandvård skall ges så ofta att en god tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig behandling anges att både allmäntandvård och specialisttandvård skall erbjudas samt att det också skall erbjudas tandvård för akuta tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar inte absolut i den meningen att en patient i varje särskilt fall skall få den tandvård som önskas. Liksom all annan vård beror vårdansvarets omfattning på de vårdresurser, som kan ställas till förfogande och vad som är rimligt med hänsyn till utvecklingen på området inom landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna föreskrivs, att tandvårdsersättning endast lämnas för behandling, som är nödvändig för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård ersätts således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov inom såväl barn- och ungdomstandvården som inom vuxentandvården, som enligt statsmakternas mening bör tillgodoses och bekostas av allmänna medel, är mindre än vad som odontologiskt och tekniskt går att tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom tandvårdsförsäkringens utformning dock en möjlighet för patienten att – under förutsättning att tandläkaren är villig att utföra den – på egen bekostnad få utförd sådan vård, som inte är av så stort behov att den ersätts inom tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte motsvarande möjligheter för patienterna att inom folktandvården få vård utöver vad som egentligen behövs för att nå ett godtagbart resultat, även om så önskas. Tandvårdslagen hindrar folktandvården att ens mot full betalning utföra sådan vård. Hos privatpraktiserande tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all vård som önskas, även om det objektiva behovet inte är så stort. Detta gör att konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett lågt vårdbehov tillgodosett finns inom den specialiserade tandregleringsvården. Endast de tandställningsfel, som medför risk för funktionsstörningar eller skador på tänder och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården. Mer än en fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta sätt avgiftsfri tandreglering. Trots detta önskar många föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att dessa får vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas och utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas till privata specialister, som är oförhindrade att mot betalning utföra vården. Detta ligger då helt utanför den barn- och ungdomstandvård som landstingen finansierar och anlitar privata tandläkare för att utföra.
Ett annat exempel är när föräldrarna önskar hälsokontroller oftare än vad som enligt tandläkarens bedömning behövs och som landstingen anser bör bekostas med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot betalning erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan hinder kan erbjudas inom privattandvården.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för landstingens folktandvård att mot betalning utföra sådan barn- och ungdomstandvård som ligger utanför vad som behövs för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat.
Mitt yrkande på ändring av tandvårdslagen framfördes även i motion 1994/95:So410. Socialförsäkringsutskottet behandlade motionen i betänkandet 1994/95:SoU20. Utskottet tog inte ställning till sakfrågan utan konstaterade, att frågan skulle behandlas i regeringens kommande proposition om en tandvårdsreform.
Regeringen föreslog i proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårdsförsäkring ett tillägg till tandvårdslagen (1985:125) 15 a § av följande lydelse: Landstinget får också ta ut avgift om patienten på begäran ges tandvård som inte är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. Detta förslag överensstämmer med vad jag föreslog i motion 1994/95:So410.
Regeringen drog emellertid tillbaka propositionen på grund av det motstånd den i samma proposition föreslagna s.k. premietandvården mötte. Lagförslaget om avgifter ifrågasattes inte.
I motion 1996/97:So228 upprepade jag min hemställan om ändring i tandvårdslagen. I betänkandet 1996/97:SoU11 avstyrktes motionen utan motivering men med bedömningen att utskottet ”nu” inte var berett att föreslå förändringen. Mot beslutet reserverade sig (m) och (fp) till förmån för vad som föreslagits i motionen.
Det pågår en utjämning av konkurrensförhållandena mellan den offentliga och den privata tandvården. Tandvårdsförsäkringen har redan i vissa avseenden ändrats i denna riktning. I direktiven till den nu pågående utredningen Ny inriktning på tandvårdsförsäkringen (S1997:10) anges att konkurrensneutralitet så långt möjligt skall råda mellan offentlig och privat tandvård. Direktiven berör emellertid enbart tandvården för vuxna.
Genom den av mig föreslagna ändringen kommer ytterligare ett steg i utjämningen att tas även inom barn- och ungdomstandvården.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om ändring i 15 a § tandvårdslagen (1985:125) i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Inger Koch (m) |