Riksdagen beslutade år 1993 att läkemedel som förskrivs av distriktssköterskor skall omfattas av samma prissänkning som om läkemedlet förskrivits av läkare. Läkemedelsverket har på regeringens uppdrag meddelat föreskrifter om vilka läkemedel som får förskrivas. Socialstyrelsen har å sin sida, i föreskrifter och allmänna råd, fastställt de särskilda utbildningskrav som gäller för att distriktssköterskorna skall kunna utöva rätten att förskriva läkemedlen.
Servicen till patienterna har blivit bättre. Förskrivningsrätten medför också ekonomiska vinster genom att läkarna kan avlastas vissa arbetsuppgifter. Dubblering av patientbesök kan exempelvis undvikas eftersom patienten får sitt recept direkt av distriktssköterskan. Tidigare måste distriktssköterskans patienter även träffa en läkare om hon/han var i behov av läkemedel för sin åkomma. Tillfredsställelsen hos den enskilda distriktssköterskan har ökat. Hon kan själv avsluta sitt patientbesök och har därmed höjt effektiviteten i sitt arbete. Inga anmärkningar på patientsäkerheten har framkommit eller anmälts till Socialstyrelsen eller HSAN.
I dagarna överlämnar Socialstyrelsen en utvärdering av distriktssköterskornas läkemedelsförskrivning vilket ger regeringen ett naturligt tillfälle att ta förnyad ställning till huruvida distriktssköterskornas möjligheter att förskriva läkemedel kan och bör utökas. Samtidigt bör regeringen pröva om en begränsad förskrivningsrätt liknande den som distriktssköterskorna har skall omfatta fler sjuksköterskegrupper. Enligt min mening finns det starka skäl att fortsätta på den inslagna vägen och vidta åtgärder inom bland annat nedan angivna områden.
I den kommunala hälso- och sjukvården finns sjuksköterskor med andra specialistutbildningar än distriktssköterskeutbildning. Om exempelvis sjuksköterskor med geriatrisk utbildning eller utbildning inom hemsjukvård/rehabilitering fick en liknande rätt som distriktssköterskorna har att förskriva vissa läkemedel skulle vården och servicen till de äldre som får hemsjukvård eller som vistas i de särskilda boendeformerna kunna förbättras betydligt. Utöver den specialistkompetens dessa sjuksköterskor redan har skulle, precis som för distriktssköterskorna, en särskild kurs i farmakologi även krävas.
Effektiviteten och servicen i vården skulle likaså öka om vissa sjuksköterskor hade rättighet att förnya (iterera) recept till patienter med långvariga eller kroniska sjukdomar. Förutsättningen är givetvis att läkare har fastställt diagnosen och att patienten är välinställd på aktuell medicin. Rätten skulle exempelvis kunna gälla diabetessjuksköterskor, hypertonisjuksköterskor. De har särskilt anpassade utbildningar och sköter redan i dag självständigt uppföljning och viss behandling av patienter med dessa sjukdomar. Att även få rätten att förnya läkemedelsrecepten när inga avvikelse i provsvar eller annars föreligger, skulle kunna avlasta dyrbar läkartid. Även i dessa fall behöver krav på anpassad farmakologisk utbildning ställas.
Sedan ett 20-tal år tillbaka har barnmorskorna rätt att förskriva preventivmedel. Ett antal barnmorskor har redan startat mödrahälsovård i enskild regi. Många barnmorskor har intresse av att driva fler typer av egna mottagningar inom exempelvis inkontinens- och klimakterievård, områden som i dag är tämligen outvecklade inom den offentliga hälso- och sjukvården. Barnmorskornas möjligheter att förskriva olika typer av läkemedel som faller inom deras kompetensområde bör därför övervägas, både utifrån deras självständiga roll i kvinnovården och för att uppmuntra utvecklingen som erbjuder fler vårdalternativ till olika patientgrupper.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att utvidga rätten att förskriva läkemedel till fler sjuksköterskegrupper.
|
Iréne Vestlund (s) |
Gotab, Stockholm 1997