Under senare tid har gång på gång massmedierna rapporterat om våra svenska apotek. Nyheter eller referat har dels handlat om att apotek ska läggas ner, dels om svårigheten för patienten att räkna ut och hålla ordning på hur höga medicinkostnaderna blir vid inköp.
I något nyhetsprogram redovisades följderna av nedläggning, i andra sammanhang informerades om hur svåröverblickbara de nya bestämmelserna för medicinkostnaderna blivit.
Svenska folkets förtroende för apoteken är med säkerhet överväldigande. Med recepten i hand tågar vi, generellt sett, till närmaste apotek, slår oss ner några minuter och inväntar påsen med piller och/ eller flytande mediciner. Apotekens verksamhet är så att säga institutionell. Som det har varit är det och som det är förväntar vi att det framdeles ska vara.
Det är vår övertygelse att det farmakologiska kunnande som representeras av personalen på apotek, och de möjligheter som mötet mellan personal och patient innebär, nyttjas i alldeles för ringa mån.
Via telefonkontakt kan numera läkare råda och föreslå. Det går tydligen att i en hel del fall bespara såväl läkare som patient den omständlighet det innebär att infinna sig. Ett telefonsamtal räcker. Det är vår bestämda uppfattning att apoteken ytterligare skulle kunna avlasta öppenvården en del och förstås kunna förstärka sina insatser inom egenvården.
På senare tid har en del serviceverksamheter av verkligheten tvingats samman. Posten hyr in sig hos lanthandeln. Lantbrevbäraren kommer inte enbart med postförsändelser ...
Det borde te sig rationellt att exempelvis låta en distriktssköterska ha viss tillgänglighetstid på apotek. Såvitt vi vet besöks åtskilliga läkarmottagningar, distriktssköterskemottagningar och apotek av personer som lider av hudåkommor av något slag. Det kan vara eksem, utslag, svamp, torr hud. En sjuksköterska/distriktssköterska som ger goda råd vore sannolikt en både resursbevarande tillgång och en trivselfrämjande person, om hon/han fanns på annonserade tider i de rum och salar där medikamenterna står till buds. Självfallet skulle vederbörande också ha ansvaret att visa patienten vidare i de fall då detta bedöms nödvändigt. Under alla omständigheter skulle en avlastning av sjukvården kunna ske. Försöksverksamhet på området har f.ö. ägt rum i Värnamo. Den har slagit mycket väl ut, och vi kan inte förstå annat än att dylik verksamhet skulle kunna permanentas över hela landet till gagn för såväl apotek som vårdinrättningar. Men i synnerhet för patienter!
För framtiden kommer helt visst hälsorådgivning att bli och behöva bli allt vanligare. Det borde vara en självklarhet att apoteken mer än vad som vanligtvis hittills varit fallet intresserar sig för hälsorådgivning. Det torde inte medföra något annat än resursbesparingar och ökad trivsel, om patienter, samtidigt som man exempelvis erhåller sin blodtryckssänkande medicin, får råd och kunskap om vad hon/han kan/förväntas göra för att själv genom ändrad livsstil sänka sitt blodtryck. Det borde f.ö. också vara en självklarhet att apoteken mer engagerades för att aktivt minska tobaksrökningen.
På ett apotek skulle det väl också te sig rimligt att i viss mån kunna införskaffa nödvändiga hjälpmedel eller komplettering till vanliga hjälpmedel, som många idag måste anskaffa från någon hjälpmedelscentral belägen på helt annat håll. Fler exempel på samordning och på möjligheter att överbrygga revir- och sektorstänkande existerar självfallet.
Läkemedelsinformation skulle exempelvis mycket mer kunna samordnas mellan läkare och farmaceut. På apoteket Lejonet i Jönköping bedrivs en integrerad, öppen verksamhet som, det är vår bestämda uppfattning, borde kunna vara förebild för många fler apotek i landet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att utnyttja möjligheterna till samordning inom apotekens ram med annan verksamhet, t.ex. distriktssköterska och hjälpmedelscentral.
|
Alf Svensson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |