Innehållsförteckning
2 Revorna i välfärden växer
3 Moderata utgångspunkter
3.1 Inledning
3.2 Fem grundpelare
3.3 Det behövs en ny välfärdspolitik
4 Hälso- och sjukvård
4.1 Prioritera hälso- och sjukvården
4.2 Vårdgarantin
4.3 Ökad valfrihet
4.4 Slopat remisstvång och åldersgräns
4.5 Privat vård billigare
4.6 Avskaffa åldersgränsen för privatläkare
4.7 Förändringar på längre sikt
5 Socialförsäkring
5.1 Förändringar på kort sikt
5.2 Finansiell samordning
5.3 Försäkring vid arbetsskada
5.4 Trafikolyckor
5.5 Förändringar på längre sikt
5.6 Ny försäkring
6 Familjepolitik
6.1 Inledning
6.2 Moderat familjepolitik
6.3 Hur ser verkligheten ut?
6.4 Skattetrycket skadar familjen
6.5 Avdragsrätten och vårdnadsbidraget
6.6 Barnomsorgen
6.7 Barnomsorgslagen
6.8 Föräldraförsäkringen
6.9 Indirekt styrning
6.10 Föräldrarollen och beroendet
6.11 Den framtida inriktningen av familjepolitiken
7 Funktionshindrade
7.1 Utgångspunkter
7.2 Hjälpmedelsgaranti
7.3 ADA
7.4 Handikappreformen
8 Äldrefrågor
8.1 Äldreomsorg i kris
8.2 Moderata utgångspunkter
9 Hemställan
Sverige behöver en ny politik som sätter den enskildes trygghet och inte de offentliga verksamheternas främst. De offentliga systemen förmår inte upprätthålla den trygghet som medborgarna har rätt att kräva.
Staten, kommunerna och landstingen klarar inte att uppfylla de krav medborgarna har rätt att ställa. Trots en omfattande sektor som tar i anspråk tre femtedelar av hela vår ekonomi förmår den inte lösa kärnuppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Genom brist på koncentration och alltför omfattande åtaganden används resurserna fel och ineffektivt.
Genom en skattepolitik som innebär att svenska låg- och medelinkomsttagare betalar världens högsta skatter har Socialdemokraterna gjort miljoner svenskar beroende av de offentliga försörjningssystemen. Nära 60 procent av alla svenskar får i dag hela eller delar av sin försörjning från de offentliga transfereringssystemen.
Trots detta enorma skattetryck och trots den allomfattande offentliga sektorn blir revorna i den del av välfärden som måste hanteras gemensamt allt tydligare. Köerna till vård och behandling inom hälso- och sjukvården blir allt längre. Köerna till barnomsorgen likaså. De funktionshindrade fråntas sin rätt till personlig assistans och äldre människor far illa på sjukhemmen.
Socialdemokraterna håller fast vid gamla lösningar och gamla system som visat sig inte hålla måttet. I stället fortsätter de i samma spår, med löften om högre bidrag, mer pengar och högre skatter. Det innebär att man försöker lindra symptomen, men problemen finns kvar.
I föreliggande motion redovisar vi en strategi för att förändra dagens välfärdssystem. Förändringarna syftar till att fördjupa välfärden och göra den anpassad till dagens verklighet. Man skall kunna leva på sin lön när skatten är betald. Samtidigt måste förtroendet för att stat och kommun kan fullfölja sina grundläggande åtaganden återskapas. Vårdköerna skall avskaffas och valet av vård och omsorg skall vara den enskildes. Det offentliga skall garantera att alla som har ett behov av stöd, omsorg eller vård alltid skall veta att de får detta.
En vårdgaranti bör ersätta den nyligen införda besöksgarantin. Etableringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster skall återinföras. Åldersgränsen för rätt till sjukvårdsersättning och förbudet mot ersättningsetableringar skall avskaffas. På längre sikt förordar vi att det införs en obligatorisk hälsoförsäkring som skall omfatta alla medborgare och följa den enskilde patienten i dennes val av hälso- och sjukvård oavsett huvudman.
Ett helt nytt skydd bör gälla vid tillfälliga inkomstbortfall. Vi presenterar två möjliga vägar: dels en inkomstbortfallsförsäkring, dels tankar kring införande av sparkonto för den egna tryggheten. Beslut om ett framtida skydd vid inkomstbortfall bör fattas i så stor politisk enighet som möjligt. Trygghetssystemen får inte ändras beroende på skiftande politisk majoritet. Vi föreslår också ett antal förändringar inom ramen för dagens socialförsäkring. Det gäller ökad samordning, förändrad försäkring vid arbetsskada och överföring av sjukskrivningar som beror på trafikolyckor från den allmänna sjukförsäkringen till den obligatoriska trafikskadeförsäkringen.
Familjen måste stärkas ekonomiskt. Detta sker genom att sänka skattetrycket för låg- och medelinkomsttagare, öka valfriheten inom barnomsorgen och återinföra rätten till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader. Av hänsyn till barnfamiljernas större försörjningsbörda bör det generella ekonomiska stödet öka från 640 kronor till ca 900 kronor per månad och barn. Det sker genom ett grundavdrag på 10 000 kronor per barn och år vid den kommunala beskattningen som ett komplement till ett oförändrat barnbidrag. Det innebär att barnfamiljerna får bättre ekonomiska förutsättningar.
Under de senaste tre åren har de funktionshindrade fått bära många av Socialdemokraternas nedskärningar. De funktionshindrade barnen har drabbats särskilt hårt. Moderata samlingspartiet har motsatt sig samtliga dessa försämringar. Vi föreslår att assistansreformen återställs. En hjälpmedelsgaranti skall garantera den enskilde funktionshindrade en ovillkorlig rätt till hjälpmedel.
Avslutningsvis framhålls att våra äldre har rätt till samma valfrihet och trygghet som andra grupper i samhället. Gamla människor får inte alltid den vård och omsorg de har rätt till.
På en rad områden kan vi nu nästan dagligen konstatera att bristerna och problemen i det som kallas välfärdsstaten blir allt större. Larmrapporter om att människor inte får vård i tid, att äldre inte får den omsorg de behöver och att allt fler människor hamnar i bidragsberoende är i det närmaste vardagsmat.
Senaste årsskiftet köade mer än 13 000 patienter för behandling av ett slag som en gång omfattades av vårdgarantin. Väntetider på upp emot ett år, ibland betydligt mer, är dessvärre inte ovanliga. Kötiderna leder till lidande för den som drabbas och kostnader för skattebetalarna i form av sjukskrivningar.
1996 dog över 60 personer av svält på institutioner enligt uppgifter från Socialstyrelsen. De flesta var över 70 år och bodde på kommunernas servicehus och sjukhem.
Enligt Social Rapport 1997 befinner sig fler än 800 000 hushåll på en nivå under socialbidragsnormen. Arbetande hushåll, särskilt barnfamiljer, klarar inte längre sin försörjning. Antalet socialbidragstagare var 1980 drygt 340 000. 1996 hade antalet bidragstagare mer än fördubblats till drygt 753 000 personer. Enligt Socialstyrelsen betalar en genomsnittlig socialbidragstagare 23 000 kronor i skatt och erhåller 21 000 kronor i socialbidrag.
Att eliminera arbetslösheten är en gemensam uppgift för hela det svenska samhället. För den enskilde är arbetet av avgörande betydelse för den sociala tryggheten och identiteten. I rapporten ”Välfärden och samhällsekonomin” som presenterades sommaren 1997 konstateras följande:
En tillväxt som är baserad på att allt färre producerar allt mer löser inte problemet (med den framtida välfärdsutvecklingen.). Man kunde tycka att Sverige – som idag trots allt är ett rikare land än för tjugo år sedan mätt i BNP per capita – skulle ha lättare nu än då att bära välfärdssystemet, men så behöver alltså inte vara fallet. För detta krävs en tillväxt där både fler är aktiva i produktionen och de aktiva producerar mer. – – –
De avgörande faktorerna är alltså sysselsättning och produktivitetsutveckling. Under 1990‑talets ekonomiska kris har antalet sysselsatta sjunkit mycket kraftigt.
(Socialdepartemetet, Välfärdsprojektet)
I rapporten konstateras att sysselsättningsutvecklingen i näringslivet har visat en negativ trend sedan mitten av 1970‑talet och endast kunnat döljas genom konjunkturella variationer, särskilt under slutet av 80‑talet. Om denna trend fortsätter, blir konsekvenserna för välfärden förödande:
Trots den bevarade offentliga sektorn växer arbetslösheten i detta scenario för varje konjunkturnedgång till en allt högre nivå. Att söka minska arbetslösheten genom ökad offentlig sysselsättning eller försörjning medför bara större underskott och hastigt ökade ränteutgifter. De senare leder förr eller senare oundvikligen till att övriga offentliga utgifter trängs ut. Offentlig expansion skjuter endast upp problemen och förvärrar dem på sikt.
(Socialdepartementet, Välfärdsprojektet)
Allt färre kan inte försörja allt fler och samtidigt garantera dagens välfärd. En utveckling där allt färre arbetar kommer att ställa krav på höjda skatter och omfördelning till dem som inte arbetar. Det leder i sin tur till att en allt större del av skatterna kommer att gå till att försörja dem som inte har en egen försörjning och en allt mindre del till välfärdens kärnverksamheter.
För att skapa fler arbeten och varaktig trygghet är det viktigt att skatterna för låg- och normalinkomsttagare sänks. De som vill höja skatterna och egenavgifterna för låginkomsttagarna saknar i praktiken respekt för människors egen personliga välfärd. De höga skatterna leder till små marginaler som i sin tur leder till att människor förlorar kontrollen över sin egen ekonomi och tillvaro. Detta leder till otrygghet och ökat beroende av kortsiktiga politiska beslut.
Den enskildes trygghet måste bygga på att man kan leva på sin lön, att familjer beskattas med hänsyn till försörjningsbördan, på robusta socialförsäkringssystem som oberoende av politiska förändringar håller vad som lovats, på en rättstrygghet som värnar rätten för medborgarna att var de än bor känna en trygghet för sig och sina barn samt en prioritering av de verksamheter som för medborgarna är oumbärliga delar av välfärden, nämligen skolan, vården och omsorgen.
Friheten att välja och ett minskat beroende av bidrag ger en kontroll över den egna vardagen som stärker både personligt ansvar och gemenskap i den lilla världen och tryggheten för den enskilde. Genom att koncentrera kommuners och landstings verksamhet till de viktigaste uppgifterna säkras förutsättningarna för sjukvård, omsorg och skola.
En politik som förutsätter att stat och kommun kontrollerar och styr över medborgarnas välfärd leder inte bara till byråkrati och dålig hushållning utan också till bristande förmåga att prioritera till förmån för ständigt nya politiska projekt och till förfång för det offentligas kärnuppgifter. Det är inte genom politisk styrning och växande offentlig maktutövning som den enskildes välfärd tryggas utan genom mångfald, valfrihet och förnyelse som sätter den enskildes krav och behov främst och som ger största möjliga utrymme åt personligt engagemang och hänsynstagande.
Trygghet är att kunna välja den vård och omsorg man behöver och de institutioner och människor som man känner störst förtroende för.
Trygghet är inte så många och så stora bidrag som möjligt utan att de enskilda medborgarna är beroende av så få och så små bidrag som möjligt. Beroende av andras beslut ger vare sig den enskilde eller den lilla världens gemenskaper den trygghet som är möjlig att realisera i ett verkligt välfärdssamhälle.
En ny social politik skall bygga på fem grundpelare.
Den enskilde skall veta att han eller hon kan försörja sig på ett arbete och leva på sin lön. Sverige skall vara ett samhälle där arbete, företagande och utbildning lönar sig. Det är ur denna rätt att kunna få det bättre som en viktig del av tryggheten växer fram. Det kräver en ny skattepolitik som leder till arbete och minskat bidragsberoende. Det grundläggande problemet med högskattesamhället är inte att de med höga inkomster får betala mycket skatt utan att de med låga och normala inkomster får så lite kvar. Det ökade bidragsberoendet och det faktum att massarbetslösheten inte minskar med regeringens politik är ett tydligt tecken på den nuvarande politikens misslyckande.
Den enskilde skall känna att han eller hon behövs i den lilla världens många gemenskaper liksom andra behöver honom och henne. Rätten och möjligheten att fatta egna beslut i vardagliga frågor är avgörande för förmågan att ta ansvar för sig själv och den egna familjen. Familjen är basen för trygghet för den enskilde medborgaren. Det gäller i allra högsta grad våra barn som bör ha rätten att ha trygga föräldrar och att föräldrarna kan ta sitt ansvar. Beskattningen måste ta hänsyn till familjernas försörjningsbörda.
De verksamheter som utgör kärnan i de offentliga åtagandena skall prioriteras oavsett om de utförs i privat eller offentlig regi. Det innebär att skola, omsorg och sjukvård är de verksamheter som främst skall prioriteras. En nationell skolpeng och en allmän hälsovårdsförsäkring säkrar att de resurser som anslås också kommer till användning för rätt uppgift. En skola med största möjliga kvalitet i de kunskaper som eleverna tar med sig ut i livet ger en trygghet som inga transfererings- eller bidragssystem kan ersätta.
Socialförsäkringssystemen skall vara robusta oavsett den politiska majoritetens budgetpolitik. Det ställer krav på mer av försäkringar och mindre av omfördelning. Försäkringarna för inkomstbortfall och en god hälsovård skall vara obligatoriska och säkra att de pengar vi betalar för tryggheten också används till försäkringstrygghet och en bra hälsovård. De som inte har någon annan trygghet än den som offentligt stöd kan ge dem skall värnas. De senaste årens politik med förslag som riktat sig emot mot änkor, handikappade och föräldralösa barn illustrerar en politik som saknar en genomtänkt social profil. Den osäkerhet som människor känner inför de sociala försäkringssystemen visar vad som händer när politiken själv genom ständiga återställare skapar osäkerhet. De som känner störst osäkerhet och har minst förutsättningar att forma sin egen trygghet skall kunna lita på att de åtaganden som stat och kommun gjort inte är tomma ord.
Var och en skall känna en trygghet till liv och egendom. För staten är uppgiften att värna trygghet på gator och torg en central uppgift. Oavsett var man bor skall man kunna känna denna trygghet för sig själv och för sina barn. Respekten för lagar och regler lägger grunden för ett samhälle där social rörlighet ger medborgarna ständigt nya möjligheter.
Ett civiliserat samhälle kännetecknas av att det inte bara till orden värnar om dem som råkat i svårigheter på grund av sjukdom, handikapp och långtidsarbetslöshet. Samtidigt måste medborgarnas ansvar för sig själva och sina närmaste inte bara respekteras utan också värnas. Goda levnadsförhållanden, trygghet för familjen, för arbetet och för ålderdomen, utvecklingsmöjligheter, utlopp för nya initiativ och nya idéer skapas inte genom politiska beslut. Det goda samhället med självständiga människor, som har framtidstro, växer fram i familjen, i de lokala gemenskaperna, på arbetsplatserna, i skolorna, i vänkretsen, i föreningslivet – i det som brukar kallas det civila samhället.
Det allmänna, och därmed politiken, har en viktig stödjande roll. Ett civiliserat samhälle kan inte lämna människor vind för våg när de inte klarar att upprätthålla den mer grundläggande tryggheten. Ett land som kännetecknas av ett gap mellan olika människors livschanser riskerar att bli en delad nation.
Det är mot denna bakgrund som vi anser att staten, kommunerna och landstingen måste renodla sina verksamheter. Stat och kommun skall hantera det genuint gemensamma, de problem som ingen annan kan lösa lika bra eller bättre.
Det går inte att med begränsade resurser upprätthålla och utsträcka det offentliga engagemanget till uppgifter som med fördel kan skötas av någon annan. I valet mellan att säkra vårdens resurser och att satsa skattepengar på allt från tvättinrättningar och länsmuseer till storstilade kommunala projekt borde valet vare enkelt.
Totalt omsluter den offentliga sektorn drygt 1 100 miljarder kronor per år, vilket utgör knappt 65 procent av hela samhällsekonomin. Av detta utgör kommunernas och landstingens verksamhet närmare 450 miljarder kronor. Under de senaste tre åren har skatterna höjts med nära 80 miljarder kronor. Trots detta hävdar regeringen att den offentliga sektorn måste tillföras ytterligare resurser för att kunna klara det som måste anses vara dess mest centrala uppgifter. Detta illustrerar vikten av att snarare diskutera förändringar och förnyelse för att medborgarna skall få valuta för de mer än 1 000 miljarder de i dag betalar än att undvika förändringar genom ständigt fortsatta skattehöjningar som för den enskilde innebär nedskärningar i den personliga välfärden.
Sverige har världens största offentliga sektor. Trots detta kan vi se allt större revor i det skyddsnät som den generella välfärden en gång utgjorde, men som inte längre klarar att ge människor den trygghet och den välfärd som de borde ha rätt att kräva.
Det borde inte föreligga stora åsiktsskillnader vad gäller målet för välfärdspolitiken. De s.k. trygghetsfrågorna har stått i fokus för politiska meningsskiljaktigheter i årtionden, och grunden till detta ligger i synen på den enskilda människans förmåga och i ansvarsfördelningen mellan individ och samhälle.
När dagens demokrati växte fram var dess grundläggande syfte att ge den enskilda människan makt och inflytande över samhällets uppbyggnad och funktion. Humanism, medmänsklighet, människovärde, individens frihets- och trygghetssträvanden utgjorde utgångspunkter. I dag har vi anledning att fråga oss vart den enskilda människan egentligen har tagit vägen i vårt byråkratiserade samhälle.
Det är nödvändigt att reformera dagens trygghetssystem, men det räcker inte med ändringar i detaljer. Det krävs långt djupare förändringar för att komma åt strukturella brister i systemen.
Ett bra trygghetssystem skall i första hand värna dem som har stora problem och behov av stöd. Det är därför som Moderata samlingspartiet inte kunnat acceptera de besparingar som regeringen föreslagit. Samtidigt som regeringen låtit LO stoppa besparingar som avsett långtidsfriska och arbetsföra har den haft sin faktiska udd riktad mot de svagaste grupperna. Landets änkor fick uppleva att regeringen bröt ett ingånget avtal som på kort tid ändrade de ekonomiska förutsättningarna för tiotusentals hushåll. Socialdemokraterna avsåg t.o.m. gå så långt att barn som förlorat en eller båda sina föräldrar skulle få sitt ekonomiska skydd halverat. Förslaget förverkligades inte, även om en riksdagsmajoritet först biföll regeringens förslag.
Regeringen har sedan 1995 urholkat assistansersättningen och rätten till personlig assistans. Senast halverade regeringen stimulansbidragen för utveckling av habilitering av funktionshindrade, utvecklingen av hjälpmedel och utbildning av tolkar för döva och dövblinda. Listan över försämringar som drabbat en redan utsatt grupp kan göras än längre.
Bidragande till den nya otryggheten är den ryckighet som har kännetecknat Socialdemokraternas agerande: först sänks barnbidraget för att i årets budgetproposition höjas till den nivå det hade när den borgerliga regeringen lämnade över. Flerbarnstillägget avskaffades successivt, för att nu återinföras. Kompensationsgraden i sjuk- och föräldraförsäkringen höjs inte som utlovat till 90 procent utan sänks till 75 procent för att den 1 januari 1998 återigen höjas till 80 procent. Bostadstillägget för pensionärer sänks från 85 till 83 procent, för att nio månader senare återgå till 85 procent. Listan över åtgärder och motåtgärder kan göras längre. Det allvarliga är att ryckigheten förhindrar varje form av långsiktig planering för de enskilda hushållen. Politiken blir orsak till medborgarnas osäkerhet.
Staten och kommunerna har det yttersta ansvaret för medborgarnas sociala skydd. I detta ansvar ligger dock också en skyldighet att se till att så få som möjligt behöver denna hjälp. Då kan också stödet till dem som står svagast bli starkt och beständigt.
Ett bra trygghetssystem får inte innehålla drivkrafter som motverkar egenförsörjning. Arbete måste löna sig. Ett bra trygghetssystem måste vara stabilt, annars kan inte människor planera sitt sparande, sin konsumtion och sina investeringar långsiktigt. Skydd vid inkomstbortfall måste vara uppbyggda på ett mer försäkringsmässigt sätt än dagens system. Detta innebär att den enskilda människan måste veta att det han eller hon betalar i avgift eller skatt till ett visst förmånssystem inte går till något annat.
De senaste åren har sjukförsäkringssystemet årligen givit ett överskott på ca 20 miljarder kronor. Det har blivit en skatt som använts för att täcka underskott i andra delar av socialförsäkringssektorn. Detta är inte acceptabelt. I andra sammanhang har det funnits en enighet om att de kostnader som uppkommer inom ett socialförsäkringsområde skall hanteras inom just det området. En sådan inriktning innebär att det blir lättare att göra prioriteringar inom och mellan de olika systemen och det gör också systemen mer lättöverskådliga för medborgarna. Det överuttag som har ägt rum och fortfarande äger rum inom socialförsäkringen i dag innebär att dessa kopplingar helt har försvunnit. Försäkringsmässigheten i de offentliga trygghetssystemen finns således inte längre.
Vår välfärdspolitik bygger på en annan syn på vad trygghet är än den som ligger till grund för dagens välfärdsstat. Samtliga de förslag som vi presenterat de senaste åren, vad gäller t.ex. ersättningsnivåer och karensdagar, bygger på en mycket central förutsättning, nämligen att skatterna sänks för låg- och medelinkomsttagare.
Vårt förslag om ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen kan därför inte ses isolerat utan det skall ses mot bakgrund av våra förslag på kommunala skattesänkningar och sänkningar av andra skatter. Under de senaste tre åren har hushållen fått vidkännas skattehöjningar på omkring 15 000 kronor per år. Samtidigt har Socialdemokraterna sänkt barnbidrag, ersättningsnivåer, pensioner och andra förmåner. Hushållens ekonomiska marginaler har krympt eller helt försvunnit. Vi kan inte acceptera en sådan politik. Våra förslag vad gäller transfereringssystemen hänger intimt samman med våra förslag på skatteområdet.
Vårt mål är ett välfärdssamhälle där den enskilde har många skyddsnät att falla tillbaka på i svåra situationer. Staten och de offentliga organen har ett viktigt ansvar, men det har också familjen, de civila nätverken och arbetslivet.
Systemen måste också kunna möta den verklighet vi lever i. De omfattande svenska transfereringssystemen byggdes upp under en period då samhället var helt annorlunda. En person arbetade heltid, hade en arbetsgivare i taget och flyttade sällan över gränserna. I dag är verkligheten helt annorlunda. Människor har fler arbetsgivare, arbetar bara under vissa perioder i sitt liv och arbetar dessutom kanske utomlands under kortare eller längre tid. När dagens socialförsäkringar skall möta verkligheten uppstår problem. Ett av de mer uppenbara är karensdagen. Som karensdagen är konstruerad innebär den att en person som t.ex. har två arbetsgivare eller arbetar skift får två karensdagar. Moderata samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen påtalat detta problem och trots att alla är medvetna om problemet är det i det närmaste omöjligt att göra någonting åt det – om man inte väljer att skapa ett helt nytt system som tar individuella hänsyn.
Dagens system utgår från att man är anställd. Egna företagare står i praktiken utan många av de skydd som finns inom socialförsäkringssektorn.
Det är centralt att en diskussion inleds om hur framtidens trygghetssystem skall byggas upp. Vår målsättning är att en sådan diskussion skall föras så brett att vi uppnår en långsiktig stabilitet och ett robust system. Människor skall helt enkelt kunna lita på att det de betalar i premier också utfaller i förmåner, samtidigt som man skall kunna planera på längre sikt och veta vilka förutsättningar som gäller. Vi vill skapa flexibilitet för människor genom ökade möjligheter till personliga ekonomiska prioriteringar. Pensionsreformen är ett tydligt exempel på en bred politisk överenskommelse som ger människor en långsiktig möjlighet att planera. Att nå samma breda politiska uppgörelse även inom andra delar av socialförsäkringssektorn skulle vara av stor betydelse.
Våra förslag bygger på den fasta övertygelsen att det finns alternativ till dagens välfärdsstat. Alternativ som innebär ökad välfärd, större mått av personligt ansvar och en respekt för individens rätt att välja den vård och omsorg som passar just honom eller henne bäst.
Moderata samlingspartiet anser att landstingen skall koncentrera sin verksamhet på i första hand hälso- och sjukvård. Av de drygt 120 miljarder kronor som landstingens verksamhet kostar varje år går en fjärdedel till annat än hälso- och sjukvård.
Har man utgångspunkten att sjukvården är landstingens viktigaste uppgift är det svårt att hävda att landstingen inte har råd med sjukvården. Om sjukvårdens problem är bristen på resurser vore det naturliga att finna dessa inom ramen för landstingens befintliga verksamhet. En kritisk prövning och prioritering av landstingens resurser har mer att ge än nya skattemedel som tillförs för att undvika prioriteringar och skärpta krav på att skattebetalarna skall få valuta för sina pengar.
Denna utgångspunkt är väsentligt mer rimlig än den som präglar regeringens påståenden att begränsade resurser i första hand skall drabba sjukvården. Det förhållningssättet vittnar om en ovilja att hushålla med skattebetalarnas pengar. Det borde framstå som naturligt att man inte i första hand drar ner på de verksamheter som är viktigast.
Många landsting ägnar sig åt en lång rad saker som inte har med hälso- och sjukvård att göra. Animationsutbildning, kommunala turistprojekt, länsbiokonsulenter, särskilda anslag för forneldar, körverksamhet, inkassoföretag, resebyråer, flygplatser, djurparker, museiprojekt, ökade partistöd, och nya administrativa verksamheter är några exempel som visar på en bristande prioritering. Det är svårt att hävda att det inte finns pengar till sjukvård när det finns pengar för alla dessa projekt.
Även i det större perspektivet bör sjukvården ges en högre prioritet på bekostnad av andra verksamhetsområden. Vi delar inte den uppfattning som kommer till uttryck i många socialdemokraters uppfattning att landstingen i framtiden skall använda sina resurser till ännu fler verksamheter. Det socialdemokratiska finanslandstingsrådet i Stockholms läns landsting har uttryckt denna åsikt på följande sätt:
Jag ser en utveckling där landstingen tillförs fler områden och där sjukvården får en mindre roll
(Intervju i SvD 1997-09-02)
Det är enligt vår uppfattning rimligt att sjukvården i första hand värnas genom bättre resursanvändning och en prioritering av den fjärdedel av landstingens resurser som används till annat än sjukvård. En bättre resursanvändning uppnås genom konkurrens, valfrihet och ett större utrymme för vårdens personal att ta ansvar och utöva sin professionalitet.
Ett av den borgerliga regeringens första beslut hösten 1991 var att införa en vårdgaranti för ett antal behandlingar. Vårdgarantin innebar att patienten hade rätt att få erbjudande om operation/behandling inom tre månader. Vårdgarantin reglerades via ett särskilt statsbidrag. Garantin i kombination med ett omfattande förnyelsearbete i de borgerligt styrda landstingen, kopplat till husläkarsystemet och den fria etableringen för läkare och sjukgymnaster, innebar att vårdköer snabbt minskade eller helt försvann. Mellan 1991 och 1992 behandlade Stockholms läns landsting sju procent fler patienter till en procents lägre kostnader. I Göteborg ökade produktiviteten inom vården med fyra procent 1993.
Husläkarreformen och den fria etableringen innebar att områden som tidigare haft läkarbrist nu kunde ge god närservice i områden som av landstingen inte ansetts ”lönsamma”.
Vi är nu tillbaka vid den kösituation som den borgerliga regeringen fick ärva 1991. Tragedin för de enskilda patienterna är uppenbar. Köerna till operationer och behandling växer igen, som en följd av att Socialdemokraterna återigen monopoliserar all sjukvård. Trots att man inte har någon längre erfarenhet av den fria etableringen av läkare och sjukgymnaster avskaffade Socialdemokraterna snabbt rätten att välja läkare.
Ideologin och oviljan mot alternativa lösningar var för Socialdemokraterna viktigare än att ge enskilda patienter en god vård. Köerna är nu långa. Uppgifterna nedan bör jämföras med de tolv veckor som var den gamla vårdgarantins bortre gräns.
Väntetid för ljumskbråcksoperation
104 veckor vid Östra sjukhuset i Göteborg
72 veckor i Kungälv
51 veckor vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
26 veckor i Danderyd
Väntetid för gallstensoperation
52 veckor vid Östra sjukhuset i Göteborg
52 veckor vid sjukhuset i Uddevalla
52 veckor vid Södersjukhuset i Stockholm
40 veckor i Lund
Väntetid för knäledsoperation
60 veckor i Mölndal
39 veckor i Karlskrona
28 veckor i Norrköping
Väntetid för höftledsoperation
104 veckor vid Östra sjukhuset i Göteborg
37 veckor i Karlskrona
32 veckor i Norrköping
Vårdgarantins mål att erbjuda behandling inom tolv veckor var ganska modest. Tre månader är en lång väntetid för den som har smärtor och problem att klara vardagen. Men det är ändå mycket bättre än att behöva stå i kö i ett eller två år!
I ett så allvarligt läge som råder inom hälso- och sjukvården valde regeringen och den socialdemokratiska majoriteten i Landstingsförbundet att avskaffa vårdgarantin. Argumentet i skrivelsen till riksdagen om överenskommelsen med landstingen är att ”effekten av vårdgarantin har varit kortvarig”. Mot detta talar mycket tydligt det faktum att vårdgarantin gällde under så pass lång tid att vi kunde avläsa resultaten i form av att köerna snabbt försvann och att landstingen dessutom organiserade sitt arbete så att patienterna snabbt fick den vård de behövde. Det logiska borde ha varit att slå vakt om och vidareutveckla vårdgarantin.
I stället valde regeringen att införa en ”besöksgaranti”. Denna innovation innebär att patienterna genom primärvården skall garanteras en läkarkontakt inom åtta dagar. Besked om detta skall ges samma dag patienten kontaktar primärvården. Detta är en garanti som inte avser genomförd behandling och som är så oklar i sitt syfte att det torde sakna motsvarighet i svensk hälso- och sjukvård. Man garanterar någonting som de flesta patienter säkerligen förutsatte var en självklarhet, nämligen rätten att få besöka en doktor. Totalt kostar besöksgarantin ca 580 miljoner kronor.
Resultatet av överenskommelsen kommer att bli allt längre väntetider för operationer och behandlingar, vilket innebär ett ökat mänskligt lidande och ett ekonomiskt slöseri av minst samma proportioner som rådde innan den borgerliga vårdgarantin infördes.
Mot denna bakgrund anser vi att vårdgarantin snarast bör återinföras. Genom att omfördela de knappt 600 miljoner kronor som i dag går till besöksgarantin till vårdgarantin, samtidigt som sjukhusen får betalt för varje operation, kan vårdköerna minskas lika snabbt som de gjorde mellan 1991 och 1994. Förhandlingar bör inledas mellan staten och Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt.
Sambandet mellan de avgifter den enskilde betalar för sin hälso- och sjukvård och den vård och omsorg man får skall vara tydligt. Vårt huvudförslag är en obligatorisk hälsoförsäkring.
Det är dock möjligt att inom ramen för dagens landstingsstyrda hälso- och sjukvård vidta ett antal åtgärder för att förbättra kvaliteten, öka valfriheten och samtidigt hålla kostnaderna under kontroll.
Moderata samlingspartiet har avvisat förslaget att införa remisstvång och en åldersgräns för läkares rätt att uppbära läkarvårdsersättning. Efter en våg av protester mot remisstvång tvingades regeringen våren 1997 att ta tillbaka sitt förslag. Dock vilade denna något mindre rigida inställning till den privata vården inte på en övertygelse om att den privata vården utgör en viktig del inom svensk hälso- och sjukvård.
Samverkansdelegationen, som bl.a. har som uppgift att följa utvecklingen av den privata vården, har visat att den privata vården har hög kvalitet till en lägre kostnad än den vård som bedrivs i offentlig. Remisstvånget finns kvar med tre undantag, nämligen barnsjukvård, gynekologi och psykiatrisk vård.
Remisstvång, vårdavtal, förbud mot ersättningsetableringar och andra åtgärder innebär i praktiken att Sverige sakta men säkert håller på att avveckla privatvården. Snart kan bara de med goda egna ekonomiska förutsättningar välja sin läkare vid sidan av den offentliga sjukvården.
Moderata samlingspartiet har i riksdagen frågat om regeringen tänker gå från ord till handling och underlätta för privata vårdgivare. Det enda svar vi fått är att regeringen vill avvakta utvecklingen inom hälso- och sjukvården. I sanningens namn handlar det dock närmast om att regeringen följer avvecklingen av den privata vården.
I en undersökning presenterad av Landstingsförbundet 1996 visades att den privata vården är mer kostnadseffektiv än den som bedrivs i offentlig regi, samtidigt som vårdkvaliteten är precis lika god om inte bättre. Den enda slutsats regeringen drar av rapporter och undersökningar som Landstingsförbundets rapport är att privatvård skapar ett bra tryck på landstingen att rationalisera sin verksamhet. Den naturliga frågan blir då om inte omvandlingstrycket försämras ju färre privata vårdgivare det finns. Någon sådan koppling gör dock uppenbarligen inte regeringen, utan väljer att göra marginella förändringar och fortsätta en sjukvårdspolitik som minskar valfriheten för såväl patienterna som sjukvårdspersonalen. Kostnaderna för landstingen ökar samtidigt som köer och brister blir allt mer uppenbara och alarmerande.
Nu har riksdagen beslutat att dispens från åldersgränsen för rätt till sjukvårdsersättning skall kunna göras genom vårdavtal med läkaren. Riksdagen har också uttalat att vårdavtal är sättet att samverka med den privata vårdsektorn. Det man har glömt är att vårdavtal innebär att landstinget som både finansiär och producent innesluter hela privatvården som därmed blir helt beroende av sin konkurrent. Den verkliga konkurrens som tidigare funnits mellan den offentliga och den privata vården upphör de facto. Landstingen använder sig dessutom av vårdavtal i avsikt att begränsa antalet privatpraktiserande vårdgivare och därmed upprätthålla omfattningen på landstingsdriven vård. Denna utveckling gagnar inte patienternas möjligheter att välja vårdgivare. Men den förda politiken begränsar de vårdanställdas möjligheter att välja att arbeta hos olika vårdgivare.
Den borgerliga regeringen införde fri etablering för läkare och sjukgymnaster. Denna rätt bör återinföras. Det skall inte vara möjligt för sjukvårdshuvudmännen att genom vårdavtal styra etableringen och därmed begränsa den enskilda patientens rätt till valfrihet.
Remisstvånget skall tas bort. I de landsting där remisstvång införts minskar andelen besök i den mer kostnadseffektiva privata vården medan andelen dyra sjukhusbesök ökar.
I den offentliga vården är kostnadsskillnaden mellan ett besök hos en allmänmedicinare och en specialist mycket stor, varför det i denna vårdsektor kan finnas ett behov av att styra patienterna till en lägre vårdnivå, vilket också görs genom befintliga vårdavgifter. Denna kostnadsskillnad finns inte inom den privata vården.
Privatvården präglas av stor kontinuitet där långvariga relationer ofta byggs upp mellan patienter, sjukgymnaster och läkare. Ett remisstvång i privatvården skulle medföra slutet på dessa relationer. Remisstvång är nu infört i de flesta landsting. Lagstiftaren bör markera att man inte accepterar detta. Våren 1997 föreslog regeringen ett uttryckligt förbud för remisstvång för gynekologi, psykiatri och barnsjukvård. Mot bakgrunden av vad som här redovisats bör förbudet utsträckas till att gälla all form av remittering.
Åldersgränsen för rätten att erhålla sjukvårdsersättning samt förbudet mot ersättningsetableringar bör slopas den 1 januari 1998. Åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att införa en flexibel pensionsålder. Den innebär att sedan länge etablerade läkarkontakter bryts. Bara i Stockholms län har ca 100 000 patienter förlorat den läkare man anlitat i många år. Detta är särskilt allvarligt för äldre patienter som förlorat en läkare de känt stort förtroende för.
Möjligheten att göra en god insats i vården kan inte enbart kopplas till åldern utan måste också bedömas utifrån andra kriterier. Även om regeringen nu öppnar möjlighet för läkare att verka även efter att de har fyllt 65 år är detta inte tillräckligt. Om en privat företagare innehar en verksamhet på entreprenad för en kommun eller ett landsting eller har ett annat slags avtal som innebära köp av tjänster (tvätt, fönsterputs), så sägs avtalet inte upp för att företagaren uppnått en viss ålder. Samma bör gälla för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster. Bestämmelsen om åldersgränser bör avskaffas.
Effekten av åldersgränsen blir dessutom än värre eftersom regeringen också infört ett förbud mot ersättningsetableringar.
Rätten att överlämna verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad och en tryggad fortsatt privat verksamhet. Men den garanterar också att verksamheten bedrivs på en modern kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället. Det säger sig självt att viljan att nyinvestera är obefintlig de sista åren om man vet att praktiken läggs ner i samband med att verksamheten måste upphöra vid en 65‑årsgräns. Men det innebär också i förlängningen att viljan att överhuvudtaget övergå i privat verksamhet, med de investeringar detta naturligen medför, kommer att minska då man vet att det inte att går att avyttra en privat praktik. Detta drabbar patienterna.
Genom att möjligheten till ersättningsetablering garanteras kan patienterna gå till samma välbekanta mottagning där den nye läkaren eller sjukgymnasten genom de gamla journalerna känner till patientens problem. Kontinuiteten i vården garanteras. Vi anser att fri etablering bör gälla för läkare och sjukgymnaster.
Ersättningsetablering innebär att kåren hålls intakt. Om ersättningsetableringar inte kan ske leder detta på sikt till ett offentligt vårdmonopol. Därmed försvinner konkurrensen mellan olika vårdgivare. Det omvandlingstryck som den privata vården i dag utsätter den offentliga vården för avtar successivt.
Det är allt mer uppenbart att det finns djupgående strukturella problem som kräver en grundläggande förändring av hela hälso- och sjukvården. Sjukvårdshuvudmännen är såväl finansiärer som producenter av vården vilket leder till bristande konkurrens och dålig flexibilitet. Behovet av konkurrens, mångfald och förnyelse gör att genomgripande förändring av den svenska hälso- och sjukvården är nödvändig.
Moderata samlingspartiet vill införa en hälsovårdsförsäkring som innebär att den del av landstingsskatten som i dag går till hälso- och sjukvård omvandlas till en obligatorisk avgift. Denna försäkring följer den enskilde patienten i dennes val av vård och omsorg, oavsett bostadsort eller vårdgivare.
Den obligatoriska hälsoförsäkringen skall innefatta de områden som i dag täcks av den statliga ersättningen till sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsförsäkringen, den del av sjukpenningsförsäkringen som kan hänföras till rehabilitering samt huvuddelen av landstingsskatten. Det bästa sättet att garantera att alla får rätt till sjukvård är en obligatorisk försäkringsmodell som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga.
I vår försäkringsmodell följer pengarna patienten, vilket innebär att sjukvården organiseras och helt verkar utifrån patienternas behov. Detta skall jämföras med dagens hierarkiska landstingssystem där alla har en teoretisk rätt till sjukvård, men där systemet inte förmår leverera denna vård, vilket i sin tur leder fram till dagens alltmer desperata tal om brist på resurser.
Det offentliga stödet måste utformas neutralt i förhållande till olika vårdgivare. Det enklaste och effektivaste sättet att göra detta är att låta pengarna följa den enskilde patientens val genom en allmän hälsoförsäkring. Patienten kan med stöd av försäkringen söka vård hos varje godkänd vårdgivare.
Varje lösning som går ut på att det offentliga skall ha ett ansvar för att alla medborgare får tillgång till den sjukvård de behöver innebär problem. Behoven av sjukvård är obegränsat. Men det är inte resurserna.
Landstingsmodellens ”lösning” att fylla igen klyftan mellan behov och resurser har varit att dels höja skatten, dels ransonera och begränsa tillgången till vård. Ingen av dessa båda vägar är enligt vår mening acceptabel.
Vi behöver en lösning som är förenlig med begränsade resurser men som inte ransonerar tillgången på sjukvård. Med de utgångspunkterna blir den bästa tänkbara lösningen en modell som ger så mycket vård som möjligt för pengarna.
Mot den bakgrunden förespråkar vi en försäkringsmodell som skiljer produktionen av vård från finansieringen och beställningen av den. Det ökar möjligheterna till konkurrens och skapar större flexibilitet i hälso- och sjukvården som helhet.
Med en hälsoförsäkring utnyttjas dessutom den offentliga sektorns samlade resurser effektivt, eftersom kostnader för bl.a. sjukskrivningar minskas när köerna försvinner och alla får tillgång till vård i tid. Med en obligatorisk hälsoförsäkring, som inkluderar finansieringen för läkemedel och sjukpenning, kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt, eftersom avvägningar mellan till exempel olika former av vård, sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang.
Vi utvecklar vårt förslag om en obligatorisk hälsoförsäkring i motion 1997/98:So223 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
Det är nödvändigt att förändra socialförsäkringssektorn i grunden. Ett sådant arbete tar dock tid och måste också vara så tydligt och klart att människor ges goda möjligheter att planera för de ändrade förutsättningarna. Det är dock möjligt och dessutom eftersträvansvärt att göra ett antal förändringar inom ramen för dagens system. Nedan redovisas tre förslag som kan ge dagens socialförsäkringssystem ett större mått av robusthet och förutsägbarhet.
Systemen måste vara enhetliga och överblickbara. I dag är det inte ovanligt att man ”hoppar” mellan olika trygghetssystem för att maximera sitt stöd. Sjukförsäkringen innehåller en karensdag medan den tillfälliga föräldrapenningen ger ersättning från första dagen och således saknar en självrisk.
Arbetslinjen skall betonas. Försäkringarna får inte fungera som ersättningslön. Syftet med socialförsäkringen för människor som på grund av ålder, kronisk sjukdom eller funktionshinder inte kan arbeta är att ge tillfällig trygghet. Det är väsentligt att försäkringssystemen uppmuntrar till en återgång till arbetslivet.
Kostnaderna för försäkringen skall minska. I dag kostar socialförsäkringssektorn ca 330 miljarder kronor per år. Moderata samlingspartiet presenterar i motion. Att leva på sin lön ett antal strategiska och väsentliga skattesänkningar som innebär att vi kan minska arbetslösheten, öka tillväxten och därmed ge enskilda människor möjlighet att i större utsträckning än i dag ta ett personligt ansvar.
Det har de senaste åren blivit uppenbart att socialförsäkringssystemen i ekonomisk kris inte klarat att leverera vad de har lovat. Snabba försämringar i kompensationsnivåer i kombination med avgifts- och skattehöjningar har inneburit att människor förlorat den ekonomiska trygghet som de utgått från att försäkringarna innebar. Det har också varit svårt att planera långsiktigt för den egna ekonomin, vilket i sig skapar otrygghet och en förståelig oro.
De valda lösningarna måste garantera att de människor som verkligen har ett stort behov av hjälp och stöd också skall garanteras detta. Men för att uppnå detta måste ”långtidsfriska” ta ett större ansvar för sin trygghet. De förslag till förändringar vi presenterar nedan har detta som mål.
Våren 1997 presenterade regeringen förslag om samverkan mellan bl.a. socialförsäkringen och hälso- och sjukvården. Dock föreslogs ingenting konkret för att effektivisera samverkan mellan de olika aktörerna på rehabiliteringsområdet, dvs. framför allt socialförsäkringen och hälso- och sjukvården, men också arbetsförmedlingen och kommunernas socialtjänst. I stället valde regeringen att avvakta med följande motivering:
Nya strukturella samverkansmodeller bör därför övervägas först när utvärdering av försöksverksamheterna med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst redovisats.
Nu har regeringen uppenbarligen kommit på bättre tankar och föreslår att försäkringskassan, kommunerna och landstingen och även länsarbetsnämnderna skall kunna samverka finansiellt i särskilda projekt. Syftet är, enligt regeringen, att de deltagande parterna skall utnyttja de gemensamma resurserna på ett mer effektivt sätt. Vi välkomnar regeringens förslag.
Det är viktigt att de försöksverksamheter som i dag bl.a. redovisats av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen i rapporten FINSAM – en slutrapport (Finansiell samordning 1997:1) permanentas och lagregleras.
Rapporten visar entydigt på de positiva effekter ett ökat samarbete mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården inneburit. Enligt rapporten har kostnaderna för t.ex. socialförsäkringen minskat med 150 miljoner kronor inom de fem försöksområdena och dessa effekter bedöms också vara bestående. Försöksverksamheten visar också att det inte skett en omfördelning mellan sjukförsäkringen, socialbidragen och arbetslöshetsersättningen:
En rad resultat pekar således på att FINSAM, förutom besparingar inom socialförsäkringen, också har haft andra goda effekter. Förutom de finansiella överskott som försöket medfört bör följaktligen en rad samhällsekonomiska intäkter av försöket ha uppkommit. Ett minskat behov av offentliga transfereringar tyder också på positiva effekter för individer i yrkesverksam ålder. Samtidigt tyder inget på att andra grupper kommit till skada till följd av projektet.
(FINSAM 1997)
Resultaten är entydiga. Genom ökad samverkan har lidandet för enskilda individer kunnat begränsas, och dessutom har kostnaderna för sjukskrivning, förtidspensioner och sjukvård minskat.
Vi anser att FINSAM-projektet bör bli vägledande för hur socialförsäkringen, kommunerna och landstingen skall arbeta i framtiden. Till skillnad från regeringen anser vi att denna ordning bör införas – inte i projektform – utan som en permantentad samverkansform i rebiliteringsarbetet. Med utgångspunkt i de rapporter som finns och den erfarenhet som de inblandade har bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag som innebär att samverkan enligt FINSAM införs generellt från den 1 juli 1998.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag på hur företagshälsovården kan inrymmas i den finansiella samverkan. Förslagen bör vara baserade på den rapport och de slutsatser som Statskontoret avgivit om företagshälsovården.
Vid ett antal tillfällen har Moderata samlingspartiet tagit upp behovet av rättvisa i rehabiliteringen när det gäller kvinnor och män. Vi vill understryka behovet av uppmärksamhet på just könsspecifika behov vid rehabilitering. Forskning har visat att kvinnor har fått kortare och sämre anpassad rehabilitering än män, vilket självfallet inte är acceptabelt. Vi vill återigen betona det angelägna i att regeringen noggrant följer denna fråga och föreslår åtgärder för att förbättra rådande förhållanden.
En väl fungerande arbetsskadeförsäkring skall konstrueras så att den motverkar arbetsskador och arbetsolycksfall. Försäkringen måste innehålla sådana stimulanser att det skall löna sig att eliminera skadliga arbetsmiljöer och dåliga arbetsbetingelser. En arbetsskadeförsäkring bör därför knytas så nära arbetsplatsen som möjligt. Den bör vara fri från statlig styrning och finansiering.
Egentligen finns det inga skäl som talar för att arbetsskador skall omfattas av en offentlig försäkring. Det har visat sig att arbetsskadeförsäkringen i offentlig regi inte gett tillräckliga incitament för enskilda arbetsgivare att förbättra arbetsförhållanden. Eftersom det är lagstiftning och försäkringskassornas praxis som avgör om en person skall erhålla arbetsskadeförsäkringsförmåner och livränta, finns ingen direkt koppling till arbetsplatsen. Avgiften för arbetsgivaren är densamma oavsett vilka åtgärder han vidtar för att minska antalet arbetsskador. Samma förhållande råder för en arbetsgivare som inte gör någonting alls åt sin arbetsmiljö. Den arbetsgivaren kan således åka snålskjuts på andra som vinnlägger sig om en så säker arbetsmiljö som möjligt är.
Dagens arbetsskadeförsäkring har flera brister. Försäkringen kan inte tillämpas på ett rättvist sätt och lagens betydelse för det skadeförebyggande arbetsskyddet synes vara starkt begränsat. Trots de senaste årens förändringar och förbättringar äger dessa två invändningar fortfarande sin giltighet och måste föranleda åtgärder.
Moderata samlingspartiet anser att den nuvarande trenden måste brytas och incitament skapas för arbetsgivaren i ett system som ger ett direkt samband mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för arbetsskadeförsäkringen och skadeutfallet.
Detta kan åstadkommas endast om den nuvarande försäkringen ersätts med en obligatorisk arbetsskadeförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Den nuvarande arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts med skyldigheten att teckna försäkring. Denna skyldighet skall dock inte omfatta enmansföretag – det blir en alldeles för stor försäkringsrisk och antagligen alldeles för höga självrisker för att det skall vara möjligt. Där får en vanlig olycksfallsförsäkring bli lösningen – om än frivillig.
Genom avtal med de enskilda arbetstagarna, i form av enskilda avtal eller eventuella lokala kollektivavtal, regleras arbetsskadeförsäkringens innehåll. Såväl den allmänna försäkringskassan som enskilda försäkringsbolag skall ha rätt att erbjuda försäkringar. Genom att lagstiftningen inte skall definiera vad som är arbetsskada får också detta avtalas fram. Det naturliga vore att försäkringsgivarna har förteckningar med skador som ersätts. Det skulle i så fall motsvara den gamla yrkesskadelagen – som just var konstruerad så.
Systemet skall vara försäkringsmässigt så utformat att verksamheten inte kan medge underskott. Försäkringen skall också vara så konstruerad att arbetslinjen prioriteras och att det inte är möjligt att välta över kostnadsansvar på andra sektorer.
Försäkringen bör finansieras av företagen genom enhetliga avgifter som dock bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro för att stimulera arbetsmiljöförbättringar, samt aktiva förebyggande och rehabiliterande åtgärder. Ingen hälsoprövning får förekomma.
Vårt förslag till ny arbetsskadeförsäkring bör kunna införas senast den 1 januari 1999. För att minska kostnaderna i försäkringen anser vi att livräntan bör sänkas till 80 procent av nuvarande nivå. Livräntan är skillnaden mellan den inkomst den arbetsskadade hade då skadan inträffade och den inkomst han skulle komma att ha om skadan inte inträffat. Eftersom själva försäkringen ger en kompensation för inkomstbortfall på 75 procent medan livräntenivån inte påverkas bör denna sänkas mot bakgrund av det statsfinansiella läget. Den nya livräntenivån bör dock omfatta endast de arbetsskador som anmäls och godkänts efter den 1 januari 1998. Nuvarande livräntor omfattas således inte av detta förslag.
I Finland finns sedan många år ett system där den del av sjukförsäkringen som berör trafikolyckor bekostas via den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. I Sverige står trafikskador för cirka fem miljarder kronor av sjukförsäkringens kostnader. Vi anser att det finns flera argument som talar för att vi i Sverige skall följa den finska modellen och lyfta trafikskadorna ur den allmänna försäkringen.
Det finns inga egentliga skäl till varför inte personskador som uppträder i samband med en trafikolycka skall ingå i den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Skadan är ett resultat av en olycka som i övrigt täcks av försäkringen. Dessutom innebär en direkt koppling mellan försäkringspremien och skadeutfallet att arbetet med trafiksäkerhet med all säkerhet kommer att intensifieras, inte minst från försäkringsbolagens sida. Rehabiliteringsarbetet kommer också att få hög prioritet, eftersom försäkringsbolagen annars får höga kostnader för sjukskrivningar. Modellen innebär stora samhällsekonomiska fördelar, samtidigt som det ökar trafiksäkerheten.
Ett system med särskild försäkring för trafikskador innebär att trafikskadepremien stiger med kanske tusen kronor per år. Eftersom statens utgifter minskas med fyra miljarder genom vårt förslag bör den enskilde kompenseras genom en sänkning av den allmänna sjukförsäkringsavgiften med motsvarande belopp.
Vad gäller Moderata samlingspartiets övriga förslag inom socialförsäkringsområdet, däribland beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten, föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen, redovisas dessa i andra motioner.
Det är nödvändigt att i grunden förändra hela trygghetssystemet. Vägledande för denna förändring måste vara ett antal grundläggande principer som det bör kunna råda politisk enighet om.
Systemet skall vara robust dvs att det måste vara förutsägbart och finansiellt stabilt. Genom en långsiktighet och en anpassning till förändrade livsförhållanden går det att skapa ett system som det går att lita på och som inte kan förändras av tillfälliga politiska nycker.
Systemet måste vara försäkringsmässigt. Det måste finnas en klar koppling mellan de avgifter som betalas in och de förmåner som betalas ut. Den enskilde skall exakt veta vad förmånen de facto innebär. I ett framtida försäkringssystem skall det inte vara möjligt att dölja kostnader eller att använda inbetalda avgifter till någonting annat än vad som är avsett. Avgifterna, som skall vara klart urskiljbara, bör erläggas av den enskilde som får motsvarande höjning av bruttolönen.
Systemen måste kännetecknas av ett stort mått av överblickbarhet och enkelhet. Den enskilde skall snabbt och enkelt kunna konstatera vilken förmån han eller hon har rätt till. Ett enkelt system innebär också att risken för att människor försöker hoppa mellan förmåner och därmed maximera sitt skydd minskar.
Systemen skall upplevas som rättvisa och ge alla en grundläggande trygghet. Ett tillfälligt inkomstbortfall får inte innebära att den personliga ekonomin helt rasar samman. Den valda lösningen måste kombineras med ett lägre skattetryck och möjlighet för den enskilde att skaffa ett kompletterande skydd.
Ett framtida försäkringssystem skall betona arbetslinjen. Ett försäkringssystem skall endast skydda tillfälligt för inkomstbortfall. Det får aldrig ersätta inkomst av arbete. Genom att systemet är robust, försäkringsmässigt, enkelt och ger ett gott skydd, samtidigt som det ger ett incitament för rehabilitering och återgång till arbete, förstärks arbetslinjen och försäkringen blir ekonomiskt hållbar.
Vi tror att det skulle vara möjligt att finna en bred politisk samsyn när det gäller de grundläggande principer vi presenterat ovan. Självfallet kan det i detaljer finnas meningsskiljaktigheter, men förutsättningarna för samsyn bör vara goda. Vi efterlyser en bred samling kring en framtida socialförsäkring och vill inte låsa oss vid något alternativ. Två olika system bör diskuteras mer ingående. Vi presenterar alternativen nedan och ser dem som ingångsvärden för en kommande studie.
Det ena systemet har som utgångspunkt en obligatorisk samlad försäkring vid inkomstbortfall som beror på sjukdom/arbetsskada och arbetslöshet.
Grunden för förslaget måste vara att alla yrkesverksamma skall omfattas av en allmän trygghetsförsäkring, vars syfte är att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga förluster av förvärvsinkomster. Systemet bör utformas med utgångspunkten att det ger ett skydd vid inkomstbortfall upp till en viss nivå och att den enskilde ges möjlighet att efter egen prioritering tilläggsförsäkra sig. Denna frivilliga försäkring skall vara möjlig att teckna individuellt för att komplettera det offentliga skyddet. Frågan om hela försäkringen bör lyftas ut ur statsbudgeten måste studeras ytterligare. Det skulle skapa än bättre förutsättningar för ökad grad av försäkringsmässighet i systemen.Enligt vår mening bör en bärande tanke i ett kompletterande trygghetssystem vara att skapa ett större spelrum för marknadstänkande, vilket skulle medföra att efterfrågan på och utnyttjandet av försäkringsskyddet blir mer balanserat. Det problem som nu föreligger med en överefterfrågan på försäkringsskydd via den politiska marknaden reduceras genom att tilläggsförsäkringar prissätts på en fri marknad. När enskilda direkt betalar kostnaderna för en del av sitt försäkringsskydd, minskar också överutnyttjandet. Att den enskilde själv har ett delansvar för sitt inkomstskydd ökar också tryggheten. Tilläggsförsäkringarna bör vara skilda från den allmänna försäkringen. Premier, försäkringsvillkor, allmänna krav och självrisk bestäms via privaträttsliga avtal mellan parterna. Det är knappast en uppgift för politiska beslut att ange den närmare utformningen av dessa tilläggsförsäkringar. Det skall dock även vara möjligt – åtminstone inledningsvis – för de allmänna försäkringskassorna att erbjuda dessa tilläggsförsäkringar.
En alternativ lösning är olika former av individuella sparkonton. De senaste åren har bland annat medborgarkonton diskuterats i olika sammanhang. Det viktigaste är inte vad denna sparform kallas, utan vad den innehåller. Det vore av värde att utreda hur olika sparkonton skulle kunna ersätta eller komplettera andra delar av försäkringsskyddet. I korthet skulle ett sparkonto för t.ex. tillfälliga inkomstbortfall eller för vård och omsorg kunna konstrueras på följande sätt: I stället för att betala in avgifter i ett offentligt försäkringssystem och genom försäkringskassorna få sina förmåner vid behov, innebär sparkontot att man avsätter samma avgifter till ett eget personligt sparkonto. Under årens lopp förändras saldot på kontot. Ibland visar det ett överskott, ibland ett underskott, beroende på personliga förhållanden. Över en livscykel torde det dock bli en jämn nivå på sparsaldot. Kontot måste självfallet kompletteras med ett offentligt försäkringsskydd för dem som på grund av t.ex. funktionshinder eller andra skäl inte har arbetsinkomst. Eftersom denna sparkontoform ger den enskilde möjlighet att själv prioritera en del av sitt skydd är det väsentligt att man skapar ett gott sparklimat.
De politiska besluten påverkar familjen såväl direkt som indirekt. Det är angeläget att de politiska besluten har klar förankring i en familjepolitisk grundsyn. Socialdemokratins ideologiska förankring har helt naturligt bidragit till att den svenska familjepolitiken utformats just utifrån de rationella och materiella mål där den materialistiska människouppfattningen varit tongivande. Den sociala ingenjörskonsten där bl.a. makarna Myrdal utvecklade sina teorier och sin syn på familjen har följts upp i senare tiders socialdemokratiska beslut. Detta har enligt vår uppfattning varit olyckligt för familjerna och för samhällsutvecklingen i vid mening genom att ansvar förts från de enskilda familjerna till politiker och den offentliga sektorns beslutsfattande.
Ofta förs debatten om familjepolitiken som om alla barn i förskoleåldern omfattades av den offentliga barnomsorgen. Så är inte fallet. I dag omfattas bara lite drygt hälften av alla förskolebarn av det offentligt finansierade barnomsorgsstödet.
Det innebär att det i särklass allra största familjepolitiska stödet tillfaller endast hälften av barnen. Det är slående att Socialdemokraterna i debatten aldrig tar upp detta som ett politiskt problem. Moderata samlingspartiet anser däremot att det offentliga stödet för omsorgen om barn skall gälla alla. Vi föreslår därför ett antal åtgärder som syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar för alla familjer.
Dagens familjepolitik är utformad för ett homogent industrisamhälle där människor i stor utsträckning levde likartade liv. Många hade samma arbetstider, samma arbetsgivare och samma bostadsort – inte sällan under hela livet. I ett sådant samhälle kunde enhetliga system och strukturer, även om de naturligtvis förkvävde mångfald och utveckling, vara funktionella för många. I det nya samhälle som nu växer fram kommer det att ställas nya krav på alla samhälleliga strukturer och då naturligtvis också på familjepolitiken. En familjepolitik för människor i skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundradet kan inte vila på en idébas och verklighetsbild från 1930–40‑talen och 1960–70‑talens syn på politikens makt. Dagens familjepolitik måste kunna möta en ny tids verklighet och krav. Det är utgångspunkten för de förslag vi presenterar nedan.
Familjen är en av samhällets viktigaste hörnstenar. Detta är utgångspunkten för moderat familjepolitik. Föräldrarna vet bäst vad som är bra för deras barn. Makarnas ansvar för varandra och det gemensamma ansvaret för barnen skall respekteras. Familjen skall värnas, föräldrarollen stärkas, valfriheten respekteras och öka. Äktenskapslagstiftningen och annan lagstiftning som direkt och indirekt påverkar familjen skall utformas med respekt för familjens suveränitet och syfta till att underlätta makarnas gemenskap och trygghet liksom föräldrarollen.
Moderata samlingspartiet har en familjepolitik som står i konflikt med den kollektivistiska familjesynen som mindre ser familjen som samhällets viktigaste gemenskap och mer som en hushållsenhet bland andra och vars utgångspunkt är att det offentliga skall ha den avgörande kontrollen över familjens viktiga beslut och val.
När skattepolitiken utformats så att allt mer av inkomsterna tagits från familjen och familjerna därmed blivit mer beroende av politiska beslut, då har Moderata samlingspartiet arbetat för skatt efter försörjningsbörda. När barnomsorgspolitiken utformats mot allt mindre valfrihet och fler monopol har Moderata samlingspartiet verkat för alternativ och ökad rättvisa genom avdrag för styrkta barnomsorgskostnader, vårdnadsbidrag och såväl kommunala som ideellt och privat drivna daghem. När Socialdemokraterna gjorde föräldrarnas valfrihet till en fråga för politiskt godtycke krävde Moderata samlingspartiet lagstadgad rätt för alternativen att verka och lagstadgad skyldighet för kommunerna att inte ekonomiskt diskriminera alternativen. När Socialdemokraterna utformade bostadspolitiken så att storskalighet och kollektivism prioriterades, då arbetade Moderata samlingspartiet för privat ägande i boende och större möjlighet för familjerna att äga sitt eget hem. När socialdemokraterna drev skolan mot allt större uniformitet, då drev Moderata samlingspartiet kravet på föräldrarnas rätt att välja skola åt sina egna barn.
Familjen har en lika viktig roll i dag som den haft i historiskt perspektiv. Ingen annan funktion kan ersätta familjen. Väl fungerande familjer ger trygghet åt den enskilde och stabilitet åt samhället i stort. Den lilla världens trygghet ger den stora världen stabilitet. Kärnfamiljen är viktig liksom äktenskapet. Även andra familjebildningar och samlevnadsformer som bygger på frivillighet har för många stor betydelse och ger trygghet. Ensamstående föräldrar med barn är numera en vanlig familjebildning som är lika viktig som den traditionella. Nya familjebildningar och nya relationer mellan vuxna leder till att barn nu ofta har relationer till betydligt fler vuxna än den egna mamman och pappan men det minskar inte föräldrarnas ansvar för sitt barn.
Mot denna bakgrund anser vi att familjepolitiken måste byggas på följande fyra grundpelare:
Vi måste införa ett skattesystem som är baserat på försörjningsbörda. Detta sker genom att skatten på arbete i form av egenavgifter och kommunalskatt sänks och att det allmänna grundavdraget höjs. Skatt på boende i form av fastighetsskatt måste avvecklas. Detta gynnar dem som bor i hyreslägenhet liksom i andra former av boende. Skattesänkningar riktade direkt till barnfamiljen i form av ett nytt grundavdrag på 10 000 kronor per barn och år vid den kommunala beskattningen måste införas.
Barnomsorgen måste förändras genom att en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag införs. Det innebär att de enskilda familjerna ges förutsättningar för egna val när det gäller vården och omsorgen om de egna barnen.
Välfärden måste genomgå en omfattande valfrihetsreform. Det handlar om familjens rätt att välja barnomsorg, skola och sjukvård för att ta några exempel. Men det handlar också om valfrihet i äldrevården.
Familjens ansvar och betydelse skall betonas. Föräldrarna har ett oavvisligt ansvar för de egna barnen, men barnen har också ett ansvar för den äldre generationen.
I samband med att regeringen våren 1997 presenterade förslag till förändringar i socialtjänstlagen redovisade vi ett antal uppgifter som indikerar att barn i Sverige kanske inte mår så bra som vi gärna vill tro. Det finns anledning att återigen påminna om hur verkligheten ter sig för alldeles för många barn.
Regeringen presenterade i september 1996 rapporten ”Barn idag” (Ds 1996:7). Det är en grundläggande redogörelse för barns situation i vårt land 1996. Av rapporten framgår att svenska barn jämfört med barn i många andra länder lever i ett tryggt samhälle, där de visas respekt och uppskattning.
Men även om svenska barn har det materiellt bra har den svenska välfärdsstaten också resulterat i att vi har många tiotusentals barn som psykiskt mår mycket illa. Massarbetslösheten bidrar till detta, men det finns också ett samband mellan den maktlöshet som många vuxna på grund av höga skatter, stora marginaleffekter och bristande valfrihet känner och den otrygghet som deras barn upplever.
Enligt organisationen Barnens rätt i samhället (BRIS) ökade antalet samtal från barn till organisationens hjälptelefon med hela 23 procent mellan 1994 och 1995. BRIS säger att åtskilliga samtal handlar om den svåra situation många barn hamnar i när familjens ekonomi är ansträngd genom arbetslöshet. Tendensen har fortsatt även efter 1995. I detta sammanhang är det också på många sätt skrämmande att antalet barn och ungdomar som vänder sig till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (PBU) ständigt ökar över hela landet.
Ett annat varningstecken är att antalet anmälningar för barnmisshandel ökat dramatiskt de senaste åren. 1985 anmäldes 1 000 fall av barnmisshandel. 1995 hade antalet stigit till drygt 5 000. Till detta skall läggas barn till kvinnor som misshandlas. År 1994 anmäldes 18 000 fall av kvinnomisshandel vilket skall ses i relation till att långt ifrån alla fall av kvinnomisshandel anmäls. Ofta har dessa kvinnor också barn som tvingas uppleva misshandel av den egna mamman antingen direkt eller indirekt.
Ökningen av antalet anmälda fall av barnmisshandel beror säkerligen delvis på att uppmärksamheten kring denna tidigare närmast dolda form av brott ökat dramatiskt de senaste åren. Men det förklarar inte på långa vägar den kraftiga ökningen i sin helhet. Den är ett tecken på en oroande utveckling, där barnen blir offer för de vuxnas egen frustration över att ekonomin inte går ihop eller att arbetslösheten ter sig omöjlig att komma ur.
I en välfärdsstat där det offentliga genom ett orimligt skattetryck och välfärdssystem som fråntar familjerna möjligheterna att påverka det egna livet slås också de naturliga nätverken sönder. En familj som i ett sådant läge hamnar i en svår situation är mer sårbar än en familj i ett samhälle där man kan leva på sin lön och där den offentliga sektorn skapar möjligheter för familjens egna val.
Det höga skattetrycket begränsar familjens valfrihet och därmed familjernas möjligheter att själva utforma sina levnadsförhållanden. Skatten är i dag den största enskilda hushållskostnaden för de allra flesta familjer. Särskilt kommunalskatten slår hårt mot barnfamiljerna.
Under vissa skeden har marginaleffekterna varit så stora att familjerna inte haft någon möjlighet att förbättra sin ekonomiska situation genom egna arbetsinsatser. Äktenskapet har som samlevnadsform direkt diskriminerats i skatte- och bidragshänseende. Att kunna leva på endast en lön framstår för de allra flesta som ouppnåeligt trots att många småbarnsföräldrar skulle vilja ordna det så att en av föräldrarna kan vara hemma när barnen är små.
Den socialdemokratiska skatte- och bidragspolitiken efter det senaste valet har ytterligare begränsat denna möjlighet. En familjeinkomst baserad på en lön beskattas hårdare än om den delas på två även i inkomstlägen som inte kan betraktas som extrema. Den socialistiska skattepolitiken tar inte bara pengar från familjerna genom höga skatter, utan den berövar familjerna möjligheterna att utforma sin tillvaro efter egna önskemål och förutsättningar. Ett tydligt exempel på hur beroende barnfamiljerna har blivit av det offentliga var regeringens beslut att skjuta utbetalningen av barnbidragen med sju dagar. Det visade sig att många barnfamiljer hade en så liten marginal i sin ekonomi att de inte klarade sina löpande utgifter när barnbidraget betalades ut senare. Det borde vara en tydlig signal som visar att någonting är fel i det svenska välfärdssamhället.
I vår motion 1997/98: av Carl Bildt m.fl. (m) föreslår vi skattesänkningar som tar sikte på bl.a. barnfamiljerna. Ett av förslagen är ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen på 10 000 kronor per år och barn vid sidan av ett oförändrat barnbidrag på 640 kronor. Det innebär att stödet till barnfamiljerna ökar till 900 kronor vid genomsnittlig kommunal skatt. Barnfamiljerna får genom detta förslag mer pengar i plånboken än med Socialdemokraternas förslag till höjt barnbidrag. För en normalinkomsttagarfamilj med två barn där den ene föräldern tjänar 15 000 kronor i månaden och den andre 17 000 kronor kommer barnbidragshöjningen att ätas upp bara av höjningen av egenavgifterna med en procent från den 1 januari 1998 och den fördubblade statsskatten med 100 kronor för alla. Resultatet kommer t.o.m. att bli negativt. Särskilt utsatta blir de som har absolut minst marginal och får hela eller delar av sin försörjning via socialbidrag. Eftersom barnbidraget räknas in som inkomst sänks deras bidrag i motsvarande grad, vilket inte sker genom vårt förslag med ett avdrag.
Till de förbättringar vi föreslår ovan skall också läggas våra förslag om sänkta egenavgifter och en minskning av den kommunala beskattningen samt möjligheten till avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader tillsammans med ett vårdnadsbidrag. Sammantaget innebär vår politik att barnfamiljerna får en väsentligt större ekonomisk marginal.
Den borgerliga regeringen genomförde en rad viktiga förändringar på familjepolitikens område. Våren 1994 beslöt riksdagen att ett beskattat vårdnadsbidrag skulle införas. Beloppet skulle vara 24 000 kronor per år och barn mellan ett och tre års ålder. Till detta kopplades ett avdrag för styrkta barnomsorgskostnader med samma belopp. Moderata samlingspartiet hade sedan 1970‑talet arbetat för ökad rättvisa genom ett vårdnadsbidrag. Även i den allmänna opinionen var intresset för ett vårdnadsbidrag stort. När reformen genomförts var det tre fjärdelar av småbarnsföräldrarna som sökte och erhöll vårdnadsbidrag.
Vårdnadsbidraget innebar såväl ökad rättvisa som större valfrihet för småbarnsfamiljerna. Det ensidiga gynnandet av barnomsorg utanför hemmet och då framför allt institutionell sådan bröts genom beslutet. De föräldrar som själva tog hand om sina barn eller ordnade barnomsorgen på annat sätt fick tidigare inget stöd. De fick tvärtom bidra till att via skatten betala för de familjer som kunde utnyttja den offentligt finansierade barnomsorgen.
Vi anser att det är föräldrarna själva som skall bestämma huruvida båda föräldrarna vill arbeta utanför hemmet när barnen är små eller om en skall vara hemma och ta hand om barnen. Vi anser att det är lika värdefullt att ta hand om sina egna barn som att vårda andras. Hemarbetet måste uppvärderas. Det innebär inte skapandet av kvinnofällor eller tvång för någon att vara hemma. Tvärtom skapar större valfrihet och flexibilitet, som den enskilde kontrollerar, ökade förutsättningar att förena arbete med familj. Vi ser man och kvinna som självständiga individer som själva kan bestämma om förvärvs- och arbetsfördelning.
Vårdnadsbidraget skall snarast återinföras med de belopp och utifrån de principer som riksdagen beslöt om våren 1994. Det skall också gälla avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader upp till samma nivå. Vårdnadsbidraget och avdragsrätten kompletterar varandra. Alternativa former av omsorg, även utanför hemmet, kan skapas.
Vi ser den föreslagna nivån som ett första steg. Målet måste vara att skatteavdraget blir väsentligt större än bidraget och svarar mot vad som kan anses vara normala barnomsorgskostnader. Den sänkning av skatten som följer blir då en tyngre del av reformen medan bidragsdelen utgör en övergång från dagens ensidiga subventionssystem.
Samma mönster som vi beskrivit rörande skatterna går igen vid utformningen av barnomsorgen. Det kommunala monopolet och avsaknaden av alternativ är kännetecknande. När den kommunala barnomsorgen började byggas ut saknades tanken på alternativ. Man forcerade fram "den enda" barnomsorgen på ett sätt som ledde till höga kostnader och begränsad valfrihet. Vår kritik innebär inte att vi är kritiska till kommunal barnomsorg som sådan. Den är inriktad på att företrädare för de socialistiska partierna i riksdagen och kommuner motarbetat, försvårat eller förbjudit alternativa barnomsorgsformer och deras möjligheter att verka på lika villkor som den kommunala barnomsorgen.
Den socialdemokratiska regeringen har ytterligare bekräftat detta genom att den slopat den lagstadgade rätten för barnomsorg i alternativ regi att få rimlig kommunal ersättning för sin verksamhet. Motivet härför var bl.a. att det skulle vara samhällsekonomiskt fel att föräldrar startar alternativ barnomsorg i ett område där det redan finns kommunal sådan. Därför skall inget kommunalt stöd utgå till alternativet. Man bortser då från föräldrarnas önskemål och barnens behov. Man bortser också från de barn som av särskilda skäl inte kan vistas i en dagismiljö. Det kommunala daghemmet har blivit ett självändamål. Det är kännetecknade för den socialistiska politiken förankrad i en materialistisk människosyn.
Det socialistiska motståndet mot föräldrarnas valfrihet har varit systematiskt. Först accepterades bara kommunala daghem. När föräldrakooperativen kom försökte den socialdemokratiska regeringen stoppa dessa genom att dra in statsbidragen. Man tvingades dock, efter starka protester från föräldrakooperativ i bl.a. Uppsala och från den borgerliga oppositionen i riksdagen, att ge efter och acceptera föräldrakooperativen. Motståndet har sedan fortsatt. Lex Pysslingen är bara ett exempel. När den nya barnomsorgslagen antogs av den borgerliga riksdagsmajoriteten röstade Socialdemokraterna mot och efter regeringsskiftet 1994 avskaffades lagen.
Den borgerliga regeringens reformer på det familjepolitiska området innebar att skyldigheten för kommunerna att ordna barnomsorg och den garanterade rätten för enskild barnomsorg kombinerades med ett vårdnadsbidrag och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader. Detta bidrag som skapade ökad rättvisa och större valfrihet avskaffades trots det stora antalet småbarnsföräldrar som sökt eller fått vårdnadsbidrag. Parallellt med detta slopades även avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader.
En annan viktig reform som genomfördes under den borgerliga regeringsperioden var förändringar i barnomsorgslagen innebärande att alternativa barnomsorgsformer fick lagstadgad rätt och lagstadgat skydd. Till detta kommer den del av lagen som reglerade den kommunala ersättningen till alternativ barnomsorg som uppfyllde ställda krav. Dessa beslut innebar ökad trygghet för de föräldrar som föredrog och utnyttjade den alternativa barnomsorgen och likaså för dem som arbetade där. Detta kunde gälla föräldrakooperativ, ideellt driven barnomsorg eller privat sådan. Rättvisan när det gällde det kommunala stödet lagreglerades.
Detta var en seger för valfrihet och ett första erkännande, lagstiftningsvägen, av de alternativa barnomsorgsformernas existens. Efter regeringsskiftet hösten 1994 har den socialistiska återställarpolitiken även drabbat barnomsorgen genom att dessa reformer rivits upp. Vi anser att barnomsorgslagen snarast skall ändras i enlighet med vad som gällde före den 1 januari 1995.
Konstruktionen av föräldraförsäkringen har bl.a. medfört att det är gynnsamt att ha en hög lön före barnafödandet samtidigt som tidsintervallet mellan barnen påverkar det ekonomiska stödet. De familjer som inte kunnat eller velat anpassa sig till dessa styrmekanismer missgynnas. Det kan inte vara rimligt att enskilda familjers situation vad gäller det mest privata skall påverkas på detta sätt av politiska beslut och gällande ekonomiska stödsystem. Moderata samlingspartiet anser att stödsystemet skall ha en neutral utformning. Det är enligt vår uppfattning självklart att de enskilda föräldrarna skall bestämma hur de vill ta hand om sina barn och hur de vill använda föräldraförsäkringen.
Även den indirekta styrningen av familjernas vardag har varit påtaglig. Som exempel kan nämnas bostads- och skolpolitiken. Under det s.k. miljonprogrammets dagar producerades bostäder i stora volymer och med klart bristande boendemiljöer. Egnahemsandelen var liten trots att önskemålet att få äga sin bostad var klart uttalat hos många familjer.
Många fina äldre boende- och stadsmiljöer, som med en annan bostadspolitik kunde ha renoverats och blivit goda och miljömässigt attraktiva boendeområden, förslummades och revs medan höghusområdena forcerades fram. I dessa områden saknades den sociala kontrollen, och segregationen ökade genom en felaktig subventionspolitik, som i sin tur resulterade i att dessa bostadsområden fick en hög andel bidragsberoende och arbetslösa och en ensidig befolkningssammansättning som tillsammans med bristen på valfrihet skapat en gradvis allt mer tilltagande segregation.
Denna utveckling och därpå följande sociala problem hade kunnat undvikas om familjernas valfrihet tillgodosetts, förutsättningarna att försörja sig själva varit större och utrymmet för företagande tillfredsställande. Möjligheten att välja boende och att äga sina bostäder hade kunnat bidra till att bryta segregationen i boendet.
Den s.k. sociala bostadspolitiken har bidragit till socialt undermåliga boendemiljöer och social utslagning. De enskilda människornas och familjernas viktigaste fysiska livsbas, boendet, formades av den sociala ingenjörskonstens och den politiska ideologins företrädare i stället för av de människor som skulle leva och bo i denna miljö. Främlingskapets grogrund var lagd.
På skolans område har utvecklingen präglats av centralstyrning och monopolism. Föräldrarnas möjlighet att välja skola åt sina egna barn har för det stora flertalet varit så gott som obefintlig, om man bortser från en liten grupp som haft ekonomiska förutsättningar att betala sina barns skolgång. Föräldraansvaret vad gäller barnens undervisning och skolgång har därmed undergrävts.
Utifrån den människouppfattning, som är bärande för den moderata ideologin, måste såväl föräldrarollen som ansvaret och beroendet respekteras. Båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnen. Lagstiftningen skall utformas så att den blir till hjälp för familjen att leva upp till sitt ansvar i olika livsskeden och inte bidra till att frånta eller begränsa ansvaret. Moderata samlingspartiet har utifrån denna grundprincip värnat om en ändamålsenlig äktenskapslagstiftning.
Att genom politiska beslut urholka familjens och föräldrarnas ansvar för sina barn får negativa följder för familjerelationer även i större sammanhang. Bristen på klara ansvarsgränser kan ge barnen felaktiga och motstridiga signaler, intryck som i sin tur kan leda till förvirring, osäkerhet och utanförskap. Vi anser att stabila familjeförhållanden är en viktig faktor för trygghet. Därför skall familjens och föräldrarnas ställning stärkas. Det goda familjeansvaret ger hållbara och positiva förebilder under hela livet i relationer barn–föräldrar–mor- och farföräldrar. Vi moderater vill värna och respektera detta.
Genom de förändringar vi föreslår, ett nytt grundavdrag för barn, den lagstadgade rätten och skyddet för alternativa barnomsorgsformer, avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och vårdnadsbidrag, tas ett stort steg mot ökad rättvisa och valfrihet för barnfamiljerna. Moderata samlingspartiet anser att vi måste gå vidare på denna väg.
En viktig grund är att man skall kunna leva på sin lön. För att detta skall bli möjligt krävs bl.a. skatt efter bärkraft och försörjningsbörda. Med denna grundförutsättning uppfylld minskar behoven av bidrag. Skatt efter försörjningsbörda innebär att den familj som har stor försörjningsbörda betalar mindre skatt. Om inkomsten för familjen är så begränsad att den inte kan leva på sin lön skall den inte betala skatt utan ha rätt till ekonomiskt stöd. Den som trots detta saknar förutsättningar för sin försörjning skall kunna få bidrag. Därmed ökar familjernas möjlighet att påverka sin situation, och rundgången i skatte- och bidragssystemen begränsas.
Det fortsatta stödet när det gäller barnomsorgen skall ha som mål att det skall vara neutralt i förhållande till barnomsorgsform och gå direkt till föräldrarna och inte till kommunen eller den som tillhandahåller barnomsorgen. Därmed kan föräldrarna både välja grad av förvärvsarbete och inriktning av barnomsorg.
För att öka familjens trygghet är det angeläget att varje familj kan spara och ha tillgång till ett eget grundkapital. Att äga sin bostad är också en trygghetsfaktor. Den möjligheten skall ges alla i form av egna hem eller lägenheter. Det är klart belagt att ägandet ökar tryggheten, och svenska familjer har i dag internationellt sett ett lågt familjesparande.
På många sätt är Sverige ett bra land att leva i för funktionshindrade. Genom reformer som framför allt skedde under de borgerliga åren i början av 1980‑talet och under perioden 1991–1994 har de funktionshindrade tillförsäkrats en god levnadsnivå. Men det finns många brister som bör åtgärdas och som det borde kunna gå att uppnå politisk enighet om.
Det offentligas insatser för människors välfärd skall prioritera dem som har det svårast. De svagaste, inte de mest röststarka, skall stå i centrum för välfärdspolitiken.
Stödet till fysiskt och psykiskt funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den funktionshindrades förutsättningar. Det skall ge de funktionshindrade valfrihet och goda möjligheter att påverka sin situation, t.ex. genom att de själva får besluta om att anställa vårdpersonal och välja omsorgsform.
Genom förutseende planering kan den inre och yttre miljön bättre anpassas till de funktionshindrade. Tekniska hjälpmedel och nya medier kan ge nya förutsättningar, som måste utnyttjas effektivt. Våra förslag inom detta område redovisas mer detaljerat i motion 1997/98:So403 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
Moderata samlingspartiet förordar att en hjälpmedelsgaranti införs. Garantin innebär att en enskild som inte vill eller kan vänta på sitt hjälpmedel genom landstinget skall kunna ordna det själv och ersättas via försäkringskassan. I dag växer köerna till landets hjälpmedelscentraler, som dessutom har monopol på hjälpmedel i Sverige. Även om en enskild funktionshindrad har fått rätt till ett hjälpmedel kan det dröja både länge och väl innan han eller hon får det.
Med vårt förslag minskar trycket på landets hjälpmedelscentraler, samtidigt som marknaden öppnas för konkurrens och en prispress som ger bättre hjälpmedel. Vi har valt att inte definiera en gräns för ersättningens storlek. Den bör tillsammans med detaljerna i övrigt bli föremål för närmare utredning.
Den republikanske presidenten George Bush signerade 1990 en lag som innebar att de funktionshindrade i USA gavs nya möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett antal rättigheter garanterades också för de funktionshindrade. Americans With Disabilities Act (ADA) förbjuder t.ex. diskriminering av personer med funktionshinder. Den ger också funktionshindrade rätt att använda kollektiva transporter, varför trafikmedlen måste anpassas. Detta sker med hjälp av den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen, vilket i fallet med kollektiva färdmedel innebär att hela resekollektivet får betala kostnaderna för nödvändiga investeringar via biljettpriset.
Vidare stadgar ADA att federala, delstatliga och lokala myndigheter måste vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Funktionshindrade har också enligt lagen rätt att på lika villkor få tillgång till utbjudna varor, tjänster, lokaler och förmåner som erbjuds av privata näringsidkare. Det omfattar även allmänna utrymmen som restauranger och hotell. Telefonbolag måste anpassa sina system så att t.ex. personer med hörsel- eller talsvårigheter får samma möjlighet att använda sig av telekommunikationer som hörande personer.
Lagen har varit i kraft i sex år och det borde vara av stort intresse att studera resultaten och konsekvenserna av denna mycket avancerade lagstiftning som i sin omfattning saknar motsvarighet i Sverige. Förändringarna och de nya bestämmelserna har inte kostat de amerikanska skattebetalarna några större belopp. I stället har kostnaderna spritts bland de andra nyttjarna av en viss tjänst.
Regeringen bör låta studera de amerikanska erfarenheterna och hur dessa kan användas i arbetet för att underlätta de funktionshindrades situation i Sverige. Samtidigt bör frågor om ansvar och finansiering ytterligare belysas.
Den borgerliga regeringen 1991–1994 lovade redan vid tillträdet att satsa på förbättrade villkor för landets funktionshindrade. Den största förändringen var lagen om vård och stöd för vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistansersättningen (LASS).
I ett slag fick en stor del av landets funktionshindrade rätt till personlig assistans. Syftet med reformen var att underlätta det dagliga livet för denna grupp. Valet av de personliga assistenterna blev den enskilde funktionshindrades och det blev möjligt att antingen låta någon annan anställa assistenten, eller själv fungera som arbetsgivare.
Det finns oräkneliga exempel på hur LSS och LASS och de rättigheter som dessa lagar innebär gör det möjligt för funktionshindrade att leva ett mer normalt liv än tidigare.
Den bärande tanken bakom LSS och LASS var att funktionshindrade hade samma rätt som andra grupper till valfrihet i valet av vård och omsorg. Före reformen var det kommunernas socialtjänst som försåg den funktionshindrade, som behövde hjälp och stöd i sitt dagliga liv, med den hemtjänstpersonal som för tillfället fanns tillgänglig. Den funktionshindrade hade ingen som helst möjlighet att påverka vem som skulle komma till honom eller henne och hjälpa till med ibland mycket personliga saker.
I och med LSS och LASS fick den funktionshindrade makten över sitt eget liv. I stället för att passivt ta emot det som kommunen erbjöd honom eller henne, garanterade bara det offentliga att servicen skulle finnas tillgänglig. Valet av vem som skulle bli den enskildes personliga assistent var helt upp till var och en av de funktionshindrade. För dem som av en eller annan anledning inte kunde eller ville välja garanterade kommunen att det fanns personliga assistenter. Genom LSS och LASS garanterar det offentliga allas rätt till trygghet, men det offentliga behöver nödvändigtvis inte ta allt ansvar för de konkreta lösningarna.
Det har förekommit kritik mot LSS och LASS för att lagarna lett till höga kostnader och att det har saknats kostnadskontroll. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en utredning vars uppgift var att våren 1995 presentera förslag som skulle minska kostnaderna med 900 miljoner kronor. Förslagen var minst sagt utmanande. När regeringen återkom till riksdagen med förslag till justeringar av lagen var dessa betydligt mer blygsamma.
Efter de första hårdare avgränsningarna gentemot kommunerna och en snabbare avräkning av tilldelade timmar, återkom Socialdemokraterna våren 1997 med ytterligare förändringar. Bland annat har man schabloniserat assistansersättningen på ett orimligt sätt. Kostnaderna för de första tjugo timmarnas assistanstid har dessutom överförts på kommunerna. I samband med behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1997 yrkade Moderata samlingspartiet återigen avslag på de förslag som den socialdemokratiska regeringen presenterade. Vi utvecklar vår politik för funktionshindrade och våra förslag rörande LSS- och LASS‑lagarna i motion 1997/98:So403 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
Det blir allt mer uppenbart att vården och omsorgen för de äldre är i en djup kris. Svårt sjuka får inte vård i tid. Valfriheten är mycket begränsad och de äldre får hålla tillgodo med den vård och service som det offentliga mäktar med att erbjuda. Under 1980‑talet såg vi kanske det tydligaste exemplet på detta. En politisk majoritet kunde då besluta att lägga ned ett ålderdomshem. Då hjälpte det inte att det fanns många äldre som hade önskemål att bo så. Vårdideologier styrde då och styr också nu i stället för människors behov och önskemål.
Vi kan nu se effekterna för äldre av den dubbla sociala nedrustningen. Det offentliga klarar inte av de problem som det förväntas lösa. Samtidigt har hushållens ekonomi undergrävts genom ett stadigt stigande skatteuttag som drabbar våra äldre lika mycket som yrkesverksamma. I Socialdemokraternas Sverige är det i princip bara de med mycket höga inkomster efter skatt eller betydande tillgångar som har någon reell valfrihet.
Men den stelbenta monopolistiska äldreomsorgen drabbar inte endast de äldre. Personalen inom vård och omsorg känner ofta stark vanmakt. Beslutsvägarna är långt ifrån den egna arbetsplatsen. Det finns bara en arbetsgivare att vända sig till – den offentliga. Möjligheterna att starta eget har sedan 1994 återigen försvårats. Vårdlönerna efter skatt är bland de lägre i Europa.
Trots alla de brister och problem som finns inom dagens äldreomsorg kostar den betydande belopp. Sverige är sannolikt ett av de länder i Västeuropa som fortfarande satsar mest på vård och omsorg. Förklaringen är enkel. Det offentliga monopolet innebär att vi får ut väsentligt mycket mindre av satsningarna än som är rimligt. Detta i kombination med att kommuner och landsting de senaste decennierna har påtagit sig allt större ansvar inom områden som andra skulle kunna sköta lika bra eller bättre, har inneburit att det som den offentliga sektorn egentligen skulle koncentrera sin verksamhet kring – nämligen vård, omsorg och utbildning – har kommit i kläm.
Det behövs ett nytänkande inom vård och omsorg för att den enskildes önskemål skall kunna sättas i centrum och för att garantera vård i tid.
Det vi redogjort för i denna motion om revorna i välfärden och vikten av nytänkande har naturligtvis också giltighet för alla våra äldre i vårt land. I motion 1997/98:So406 av Carl Bildt m.fl. (m) redogör vi i detalj för våra förslag för att förbättra äldreomsorgen. Vi väljer därför här att endast dra upp ett antal riktlinjer för denna och hänvisar i övrigt till ovan nämnda motion.
Vården och omsorgen skall enligt vår bestämda mening utformas på den enskildes villkor. För att uppnå detta är rätten att välja fundamental. Ofta är det personliga valet det viktigaste, t.ex. när det gäller att ha sin egen läkare eller distriktssköterska eller kunna påverka valet av hemtjänstpersonal. Även valet av boende- och serviceform, som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem eller gruppboende, är viktigt. En valfrihet på lika villkor är den absolut bästa kvalitetsgarantin.
För att garantera denna grundläggande princip anser vi att rätten till valfrihet inom äldreomsorgen bör skrivas in i såväl socialtjänstlagen som i hälso- och sjukvårdslagen.
I praktiken innebär detta att alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt bedriven verksamhet.
Vi har ovan föreslagit att det införs en vårdgaranti inom hälso- och sjukvården, för att på så sätt komma tillrätta med de allt längre vårdköerna. En sådan garanti skulle särskilt förbättra situationen för våra äldre som i dag tvingas vänta månader och år på starroperationer eller på operation av höftled. En vårdgaranti kan införas redan från den 1 januari 1998.
Avgifterna inom äldreomsorgen skall vara rättvisa och tydliga. I dag förekommer det att äldre inte ens får behålla sitt så kallade förbehållsbelopp vid boende på sjukhem eller annat äldreboende. Det är inte rimligt. Inte nog med att de äldre människor som här berörs har betalat kommunalskatt under hela sitt yrkesverksamma liv när de behöver vård och omsorg tvingas de betala avgifter som utgår från deras egen inkomst, inte kommunens kostnader.
Kommunerna skall enligt lagen tillse att de äldre har ett visst belopp kvar varje månad, förbehållsbeloppet. För det första är systemet med förbehållsbelopp minst sagt tveksamt. Det utgår från principen att den äldres inkomst egentligen är kommunens, som betalar ut det som den anser att den boende behöver för sina privata utgifter – allt annat har kommunen rätt att ta i avgifter. Detta är ett synsätt på enskildas inkomster som vi moderater ställer oss ytterst tveksamma till. För det andra kan det inte vara rimligt att avgiften för t.ex. sjukhemsboende beror på den enskildes inkomster. Det innebär i praktiken att den äldre beskattas två gånger.
Det är viktigt att skilja på vård och boende. Boende i ett servicehus kan aldrig jämställas med att bo på ett sjukhem. Detta sker tyvärr i dag, vilket vi ser som otillfredsställande.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för välfärdspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriteringar vad gäller landstingens verksamhet till förmån för hälso- och sjukvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en vårdgaranti,
att riksdagen beslutar återinföra etableringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar häva remisstvånget till specialistläkare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar häva förbudet för ersättningsetableringar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar häva förbudet för läkare över 65 år att få sjukvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk hälsoförsäkring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkring vid arbetsskada,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukfall som beror på trafikskador,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer i ett nytt socialförsäkringssystem,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bred diskussion om framtidens socialförsäkringssystem,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en inkomstbortfallsförsäkring och sparkonton,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken,1
att riksdagen beslutar införa ett avdrag för styrkta barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen beslutar ändra barnomsorgslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den framtida familjepolitiken,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för en politik för de funktionshindrade,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en hjälpmedelsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär utredning om effekterna av Americans With Disabilities Act i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en handikappreform,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkter för en politik för de äldre.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |
1 Yrkandena 9-16 och 18 hänvisade till SfU.
2 Yrkandena 17 hänvisat till UbU.