Vänsterpartiet tar i denna motion upp en rad förslag som skulle förbättra omhändertagandet, vården och stödet till kvinnor och män med psykosociala problemställningar. Förslagen är också ämnade att leda till en bättre balans mellan den somatiska och psykiska hälsovården.
Under senare delen av 1980-talet och fram till nu har den psykiatriska vården förändrats, såväl till sitt innehåll som till sin organisatoriska uppbyggnad. Förändringar har även gjorts när det gäller huvudmannaskap och de ekonomiska förutsättningarna. Statliga parlamentariska utredningar, liksom utredningar initierade av departement, ämbetsverk och sjukvårdshuvudmän har haft och har stor betydelse för hur man utformar samhällets omhändertagande, vård och stöd för kvinnor och män med olika grader av psykiska problem. Psykiatriutredningar, psykiatriöversyner, prioriteringsutredningar, barn- och ungdomspsykiatriutredningar, psykädel, Dagmaröverenskommelser, tillsynsutredningar och utredningar om ledningsansvar har alla satt spår av mer eller mindre bestående slag i den verklighet som dessa människor lever i.
För närvarande går den stora utredningen om ”Hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation” in på sitt slutvarv med delbetänkanden om ”Patientens ställning”, och ”Statlig styrning av hälso- och sjukvården”. Detsamma sker inom den delegation som har till uppgift att se till ”Samverkan mellan privat och offentlig vård”. Även Socialstyrelsens översynsutredning om ”Psykiskt stördas villkor” och kommittén för ”Vård och stöd till barn och ungdomar med psykiska problem” ska snart slutredovisa sitt arbete. Även dessa kommer att sätta spår som måste svara mot medborgarnas reella behov av vård och stöd vid psykiska problem.
Psykiatrin vilar på flera vetenskaper. Den omfattar den vetenskapliga kunskapsuppbyggnaden om psykisk störning, dess yttringar samt utrednings- och behandlingsmetoder. Såväl medicin, biologi och psykologi, som social- och omvårdnadsvetenskaper utgör därför grunderna i psykiatrin.
De förändringar som genomförts av hälso- och sjukvårdslagen under senare år har inneburit att ledningsuppgifter inom verksamheten i stor omfattning förbehållits företrädare för den medicinsk-biologiska vetenskapen. Förändringar i hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1996:787) avsåg att ledningen skulle kunna anförtros den som bäst var lämpad för ledningsuppgiften, oavsett professionstillhörighet.
Socialstyrelsen har dock kommit med Råd och anvisningar som inneburit en inskränkning när det gäller stora delar av den psykiatriska verksamheten. Där finns en tolkning av lagen som enbart medger att läkare kan vara verksamhetschefer. Detta trots riksdagens klara intentioner om att så inte skulle vara fallet. Vänsterpartiet anser att det behövs en skyndsam lagändring för att rätta till detta.
I samma lag anges att ”Om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, skall för patienten utses en patientansvarig läkare” (§ 27). I regeringens proposition 1995/96:17 som föregick lagändringen anges att verksamheten med patientansvarig läkare bör utvärderas och att frågan om möjligheten att utse även annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig bör utredas. Inom psykiatrins område, där många kompetenser är företrädda, är detta särskilt nödvändigt att pröva med andra än läkare som kompetensansvariga.
Möjligen står anledningen till en del av problemen att finna i hälso- och sjukvårdslagens § 1. Här definieras hälso- och sjukvård som ”åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”. Till synes underordnar den medicinska vetenskapen och professionen all verksamhet som bedrivs under lagens hägn. För psykiatrin är detta en problematisk utgångspunkt. Det som avses med ”medicinskt” svarar inte mot de verkliga förhållandena i vården, varken som definition av hälso- och sjukvårdspersonalen eller deras åtaganden enligt ”Åliggandelagen”.
Vänsterpartiet anser att innebörden av ordet ”medicinskt” bör kunna uttryckas genom en ändring till ”på den grund som utgörs av vetenskap och beprövad erfarenhet” för att bättre syfta till den samlade kompetensen att ”förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”. Därigenom ryms alla, såväl psykiatrin som de övriga hälso- och sjukvårdsverksamheterna, i regelsystemet.
Genom ”Psykädelreformen” överförs stora delar av ansvar och resurser för de psykiskt funktionshindrade till primärkommunerna. Vänsterpartiet kan dock i dag konstatera att förutsättningarna för en i verklig mening kommunal mentalhälsotjänst inte uppfyllts. Det delade huvudmannaskapet leder till problem med splittrade vårdkedjor, osäkerhet om var ansvaret för vård och stöd ligger samt att ett långsiktigt perspektiv med klienten/patienten i fokus gått förlorat. En bred tillgång till såväl medicinsk, psykologisk, social som omvårdnadskompetens måste garanteras den som har behov av detta och med säkerställande av den funktionshindrades valfrihet. Det delade huvudmannaskapet kan inte tillåtas förhindra denna självklarhet. Vänsterpartiet anser att ökad kompetens behöver tillföras den kommunala psykiatriska vården.
De är ett känt faktum att mycket av den metodutveckling som bedrivs inom hälso- och sjukvården främst är av biologisk-medicinsk-farmakologisk natur. Läkemedelsindustrin anses vara den främste fortbildaren av den svenska läkarkåren och har också en speciell tillgång till vården för utprovning och forskning på nya farmakologiskt terapeutiska metoder.
Den kompetensutveckling och fortbildning som kommer andra personalgrupper till del sker utifrån alltmer ansträngda ekonomiska förutsättningar hos sjukvårdshuvudmännen. Inom psykiatrin kommer detta också till uttryck genom att biologisk-farmakologiska metoder ges en allt större tyngd. Detta inte alltid på grund av att det är de enda metoderna eller ens de mest önskvärda eller efterfrågade metoderna, utan därför att en oproportionellt stor kompetens- och metodutvecklingsinsats sker genom läkemedelsindustrins insatser.
För metodutveckling inom t ex den psykologiska diagnostiken finns inga externa finansiärer som förmår att förse svensk hälso- och sjukvård med för Sverige avpassade diagnostiska instrument. Inte heller finns externa, globala intressenter som kan bidra till den fortbildning som t ex psykologer behöver genomgå för att följa med i den diagnostik- och behandlingsutveckling som pågår och som kan komma patienterna till del.
Vänsterpartiet anser att staten och sjukvårdshuvudmännen har ett särskilt ansvar för kompetens- och metodutveckling. Vi vill därför att riksdagen hos regeringen begär en plan för hur detta ska förverkligas.
För att ytterst garantera medborgarnas säkerhet och tillgång till en god och ändamålsenlig hälso- och sjukvård finns en övergripande tillsynsmyndighet, Socialstyrelsen.
Till riksdagen har lagts förslag om att Socialstyrelsen för sin tillsynsverksamhet behöver tillföras särskild kompetensförstärkning när det gäller psykologer (motion 1995/96:So21). Socialutskottet framförde i sitt övervägande att man ”utgår ifrån att även övriga resursfrågor i sammanhanget kommer att prövas” och att ”yrkandet ... får anses tillgodosedda” (1995/96:So18). Regeringen anför i sin proposition med anledning av kompetensfrågan att ”...vissa resurs- och kompetensmässiga förstärkningar behöver vidtas” (prop 1995/96:
176).
Dessa förstärkningar har ännu inte skett vid Socialstyrelsen. Inget har förändrats när det gäller att tillgodose detta behov. Vänsterpartiet förväntar sig att regeringen uppfyller givna löften om ett säkerställande av en fullgod verksamhetstillsyn.
Ersättningssystemen för utredning, vård och behandling av personer med psykisk störning eller psykiska funktionshinder måste regleras så att patienter kan välja legitimerade behandlare inom såväl den privata som offentliga vården. I dag kan en patient inte välja fritt mellan läkare eller psykolog för att få behandling för psykiska problem. Detta är bara delvis sant inom den offentliga vården. Där är det oftast läkaren som för patienten avgör vilka val som står till buds.
Genom tidigare Dagmaröverenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmannen skapades öronmärkta medel för psykoterapeutiska insatser. Dessa medel skulle möjliggöra ökad tillgång för den enskilde vad avsåg psykologiska behandlingsinsatser. Parterna var överens om att öka främst tillgången på privata verksamma legitimerade vårdgivare. Den brist på vårdgivare som fanns berodde på att endast läkare omfattades av ersättningssystemet. Bristen skulle åtgärdas genom att denna överenskommelse även skulle omfatta legitimerade psykoterapeuter och psykologer i någon grad. Det första året avsattes 19 miljoner kronor för ändamålet och 1996 avsattes 65 miljoner kronor.
I 1997 års uppgörelse slopades öronmärkningen av de medel som trots sin uppräkning var klart otillräckliga. Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård har i en enkätundersökning bland sjukvårdshuvudmännen kunnat finna att redan innevarande år har de medel som avsatts för privata vårdgivare minskat, jämfört med föregående år. För år 1998 visar prognosen på ytterligare inskränkningar.
Det lidande som därmed drabbar patienter som måste avbryta behandlingar i förtid kan enbart överträffas av det lidande som fortsatt drabbar dem som inte kommer att få psykologisk behandling över huvud taget på grund av oöverstigliga ekonomiska hinder. Inom ramen för HSU 2000 måste lösningar anges för att komma till rätta med detta problem.
I Prioriteringsutredningen (Vårdens svåra val, SOU 1995:5) finns möjligen svar till varför personer med psykiska problem inte får samma resurser som personer med somatiska problem. Utredningen tenderade att inskränka perspektivet på objektivt och subjektivt lidande till ett sjukdomsbegrepp i biologisk-medicinsk tradition, med fokus på en organisk förändring med påföljande kirurgisk eller farmakologisk terapi.
Risker med att medikalisera sociala och psykiska problem tas av utredningen som intäkt för att exkludera det psykiska lidandet från prioriteringslistan. Att inte ta människors psykiska lidande på allvar och erbjuda dem adekvat utredning, vård och stöd riskerar i stället att just göra detta – medikalisera.
Senare års medicinska, psykologiska och tvärvetenskapliga forskning visar att många sjukdomstillstånd innehåller såväl somatiska som psykiska komponenter, där olika angreppssätt kan tillämpas. Det är ett känt faktum inom medicinen att valet av angreppssätt för en kroppslig åkomma oftast är kirurgiskt eller farmakologiskt, dvs att man trots kunskap om alternativ väljer detta angreppssätt.
Ett erkännande av att psykiskt funktionshindrade och personer med psykisk störning har rätt till samma resurser som somatiskt sjuka är en förutsättning för att de ska få ökad livskvalitet, liksom ökad delaktighet i samhällslivet och samhällsbyggandet.
Om intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen om god hälsa åt alla och helhetssyn på människan i vården ska förverkligas behöver nya arbetssätt utvecklas. Om ett av de största hälsoproblemen i Sverige ska kunna åtgärdas och förebyggas behövs en helhetssyn även inom primärvården, i likhet med den specialiserade och kommunaliserade psykiatrin.
Det uppskattades att 60–70 % av patienterna vid primärvårdsmottagningar har psykiatriskt/psykologiska eller psykosomatiska problem. Missbruk, rökning, dålig arbetsmiljö, psykologiska och sociala faktorer i levnadsmiljö, trafik, arbetslöshet och dåliga matvanor brukar anses som några orsaker.
Ett bredare utbud med även psykologisk och social kompetens gör det möjligt att tidigt se och åtgärda symptomen. Detta skulle vara till gagn för både den enskilde patienten och för samhället. Olika hälso- och sjukvårdsutredningar redan för flera decennier sedan konstaterat detta, men ännu har mycket litet skett.
Försöksprojekt med psykologisk och social kompetens vid primärvårdsmottagningar har genomförts runt om i landet, bl a i Göteborgs kommun, Stockholms läns landsting och Kronobergs läns landsting. Utvärderingarna har varit positiva, men i de flesta fall har projekten drivits med tillfälligt öronmärkta medel och när medlen dragits in har verksamheterna avvecklats. De effekter som en utökad kompetens i primärvården med största sannolikhet skulle ge är:
att patienter kommer rätt i vårdkedjan från början,
ett minskat lidande för den enskilde patienten,
en minskad medikalisering av den enskilda patienten,
en avlastning av den specialiserade psykiatrin,
en minskad totalkostnad för hälso- och sjukvården,
en effektivare verksamhet.
För att förbättra det tidiga omhändertagandet av patienter som söker till primärvården med psykiska eller psykosomatiska eller oklara somatiska besvär är det nödvändigt att ekonomiska resurser frigörs, detta för att bredda den psykologiska och sociala kompetensen inom primärvården.
De senaste åren har en rad olika händelser gjort oss medvetna om vilken psykisk sårbarhet vi människor bär på. Naturkatastrofer, olyckor, våldsbrott och andra traumata kan drabba oss alla. Samhällets beredskap för omhändertagande av den psykologiska reaktionen på katastrofer eller traumata har visat sig vara betydligt sämre än den beredskap som finns för det fysiska eller materiella omhändertagandet. Något yrvaket har hela samhället tvingats inse detta, efter olyckor som de som drabbade skolbarnen från Kista eller anhöriga till Estoniaoffren.
Med en ökad medvetenhet har vi kunnat iaktta bristande beredskap för att omhänderta brottsoffer, såväl i det stora som i det lilla sammanhanget. Enskilda initiativ har tagits och stora insatser har gjorts av enskilda och av olika sjukvårdshuvudmän. Vår beredskap är i dag antagligen mycket större än för några år sedan med utbyggda krisgrupper för att möta katastrofer. Brottsofferjourer, Rikscentrum för kvinnor utsatta för våld, krisgrupper inom sjukvården, kyrkan och socialtjänsten m fl pekar på ett identifierat behov av resurser. Den psykologiska och sociala kunskap som finns där bör tas till vara som ett nödvändigt komplement till ett allmänmänskligt varmt bemötande av de drabbade.
Trots insatser från Räddningsverket och Socialstyrelsen har dock ännu ingen insats gjorts, där kunskapen systematiskt har använts på nationell nivå och än mindre varit insatt i perspektivet av ”det sårbara samhället”. Totalförsvarets ansvar för frågor om vår handlingsberedskap i sårbarhetskriser har endast i ringa omfattning definierats att se till det psykologiska omhändertagandet av offer.
En nationell handlingsberedskap för det psykologiska omhändertagandet av offer och andra drabbade i det mindre eller större samhällsperspektivet måste skapas med hjälp av psykologisk kompetens, såsom skett i betydligt högre grad i t ex grannländerna Finland och Norge. Psykologin som vetenskap och praktiserad profession behöver tas till vara i ett sådant nationell arbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som förtydligar verksamhetsansvaret inom hälso- och sjukvården enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och sjukvårdslagen att annan än läkare kan vara ”patientansvarig” enligt vad i motionen anförts om att byta begreppet ”medicinskt” (1 §) mot ”på grund som utgörs av vetenskap och beprövad erfarenhet”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till kommunernas psykiska vård tillföra mer kompetens,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en plan för hur kompetens- och metodutveckling skall tillföras det psykiatriska området enligt vad i motionen anförts om den obalans som finns relaterad till resurserna vad gäller det farmakologiskt/biologiska och psykiatriska området,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens utlovade höjning när det gäller Socialstyrelsens kompetens för tillsynen av psykologernas yrkesutövning och verksamhetsområde,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inom ramen för HSU 2000:s arbete finna lösningar så att patienten fritt kan välja vårdgivare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att psykiskt funktionshindrade och personer med psykisk störning har samma rätt till resurser som somatiskt sjuka,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att frigöra ekonomiska resurser för en breddning av den psykologiska och sociala kompetensen inom primärvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell handlingsberedskap för psykiskt omhändertagande av offer för olyckor och katastrofer.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |