Nu när fluortantens barn blivit vuxna bör tandvårdsförsäkringen omformas. Behovet är inte detsamma som i början av sjuttiotalet och tandvårdsförsäkringen måste därför bygga på andra principer än vad som var gällande när den infördes. Den nuvarande försäkringen premierar inte tillräckligt en god tandhälsa och förebyggande insatser.
Centerpartiet vill införa en bastandvård, där den allmänna försäkringen är vårdbehovs- och diagnosrelaterad i stället för att den ger ersättning i procent av kostnaden. Vi anser att den ska ger mer till dem som har ett omfattande behov av reparativa åtgärder, t.ex. på grund av sjukdom eller handikapp. Samtidigt ska den ge goda incitament till egen förebyggande tandhälsovård. Subventionen från samhället ska också användas för uppsökande verksamhet och informationskampanjer. Barn- och ungdomstandvården ska vara avgiftsfri.
Företagandet ska stimuleras. Etableringsbegränsningen bör avskaffas. Åtgärder ska vidtas för att ge likvärdiga villkor för den privata sektorn och för folktandvården. En ökad konkurrens leder till lägre priser för patienterna.
Mot bakgrund av befolkningens förbättrade tandhälsa anser vi att försäkringens ursprungliga mål är uppnått. Samhällets subvention bör nu användas så att målet är att behålla en god tandstatus hos befolkningen, samtidigt som resurserna inriktas på att förbättra tandstatusen för dem som har ett stort kvarstående tandvårdsbehov och för dem som p.g.a. sjukdom eller handikapp har försämrad tandhälsa.
Den beräknade kostnaden för Centerpartiets förslag om bastandvård ligger inom ramen för den i vårbudgeten budgeterade utgiftsramen om 1 400 miljoner kronor för 1998.
Den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974. Syftet var att göra det ekonomiskt möjligt för alla att få tillgång till tandvård till rimlig kostnad. Tandhälsan var då helt annorlunda än vad den är i dag. Stora delar av den vuxna befolkningen hade omfattande tandförluster och bland barn och ungdomar var karies vanligt. Det fanns ett stort behov av att höja tandstatusen. Den allmänna försäkringen konstruerades därför så att den gav incitament till omfattande åtgärder och tandläkaren fick ersättning per utförd åtgärd. Samtidigt genomfördes kampanjer för bättre munhygien och fluoranvändningen ökade. Den organiserade barn- och ungdomstandvården byggdes successivt ut till att omfatta alla ungdomar upp t.o.m. 19 år. Målet var en bättre tandhälsa.
Tandhälsan har kontinuerligt förbättrats och tandstatusen hos befolkningen är helt annorlunda i dag jämfört med vad den var för 25 år sedan. Det finns en stor medvetenhet om att man kan påverka sin tandhälsa genom bra munhygien. Vackra tänder som en del av ett skönhetsideal är inte obetydligt för den förebyggande tandhälsan. Det finns dock fortfarande personer med stort kvarstående tandvårdsbehov, exempelvis äldre som inte haft tillgång till barn- och ungdomstandvården eller där sjukdom påverkat tandstatusen. Den äldre befolkningen har idag flera tänder kvar som ger ett behov av tandvård. Amalgamsanering kräver också insatser från tandvården.
Tandvårdsförsäkringen har förändrats vid ett flertal tillfällen under senare år. Försäkringens budgetram har successivt sänkts från 3,8 miljarder år 1993 till 1,9 miljarder för år 1997. För att täcka den något minskade subventionsgraden för 1998 har riksdagen beslutat att höja självrisken i försäkringen fr.o.m. den 1 oktober 1997 till 1 300 kronor.
Regeringen aviserade i budgetpropositionen 1996 att tandvårdsförsäkringen för 1998 skulle uppgå till totalt 1 miljard kronor och att en utredning skulle tillsättas för att forma den framtida tandvårdsförsäkringen med dessa förutsättningar. I vårpropositionen 1997 angav regeringen att den inte har för avsikt att minska subventionsgraden i den omfattning som man tidigare har aviserat. Regeringen avser att behålla den nuvarande försäkringen för 1998 och planerar istället en mer omfattande omstrukturering från år 1999.
Ett syfte med nuvarande försäkring var, när den infördes, att den skulle ge en påtaglig reduktion av utgifterna för den enskilde i samband med tandvård. Målet med förbättrad tandhälsa uppnåddes snabbt och därefter har subventionsgraden minskats.
Tandvårdsförsäkringen som den nu är utformad gynnar dem som har råd att betala i stället för att hjälpa dem som har störst behov av att få sina tänder reparerade. Den ger inte mest till dem som har störst behov utan reducerar avgiften i förhållande till tandvårdsarvodet. Därmed är det inte säkert att de som har störst behov av tandvård får den högsta subventionen. Tandvårdsförsäkringen bör förändras nu när befolkningens tandstatus är förbättrad, så att den i högre grad kommer personer med stort kvarstående tandvårdsbehov till del.
Det finns inga enkla samband mellan tandvårdskonsumtion och tandhälsa. Det visar bl.a. erfarenheterna från Norge som aldrig haft en tandvårdsförsäkring men där ändå tandhälsan är ungefär lika god som i Sverige.
Under 1990-talet har ersättningsreglerna förändrats fem gånger. Försäkringen har i dag en självrisk på 700 kronor och en ersättningsgrad på 35 procent för kostnader mellan 701 och 13 500 kronor. För kostnader därutöver ersätts 70 procent. Den första oktober förändras reglerna återigen.
Omkring 60 procent av patienterna får med nuvarande regler inget ekonomiskt stöd från tandvårdsförsäkringen eftersom behandlingskostnaderna inte överstiger självrisken. Andelen som inte kommer i åtnjutande av försäkringen kommer ytterligare att öka när självrisken stiger. Förändringarna har inneburit att det ursprungliga syftet, som var att kraftigt reducera kostnaden för tandvård, inte uppfylls längre.
Den 15 oktober 1996 infördes en ny tandvårdstaxa. Taxan är till sin konstruktion enklare och mer överblickbar för patienten. Numera är den högsta avgift som en tandläkare får debitera för en undersökning 345 kronor, vilket inkluderar bl.a. röntgen. Tidigare var taxan ytterst detaljerad med en avgift för varje enskild åtgärd. Trots att nuvarande taxesystem bygger på en maximiavgift är det ännu ovanligt med lägre prissättning som ett konkurrensmedel.
De flesta människor besöker tandvården regelbundet och har bara ett ringa tandvårdsbehov. Men det finns en liten grupp som inte har någon fast tandläkare. Regelbundna besök hos tandläkaren är en viktig del i den förebyggande tandvården och minskar risken för omfattande och dyra ingrepp. Därför ska tandvården gynna förebyggande insatser och inriktningen ska vara att informera om vikten av regelbundna tandläkarbesök.
I tandvården finns goda incitament för förebyggande åtgärder. Alla barn har på lika villkor tillgång till fri barn- och ungdomstandvård. Denna grundförutsättning är mycket viktig och ger människor likvärdiga möjligheter att fortsätta att vårda sina tänder. Barn- och ungdomstandvården gör att det inte längre finns några avgörande skillnader mellan olika socialekonomiska gruppers tandstatus. Alla har ett likvärdigt utgångsläge.
Det är nödvändigt att göra en omstrukturering inom tandvården, då antalet tandläkare är för stort i förhållande till vårdbehovet. Omstruktureringarna bör ske på ett sådant sätt att kompetensen behålls och att det blir möjligt för unga tandläkare att etablera sig i Sverige.
Enligt centerpartiets uppfattning bör följande principer gälla:
Barn- och ungdomstandvården ska vara avgiftsfri. Det är väsentligt att ungdomar kontinuerligt fortsätter med tandhälsoundersökningar efter det att de lämnat den avgiftsfria tandvården. Många ungdomar behåller sin tandläkarkontakt men det finns en liten grupp som avstår från regelbundna tandläkarbesök. Dessa ungdomar riskerar att snabbt försämra sin tandhälsa. Samtidigt som man lämnar ungdomstandvården sker andra viktiga händelser i livet; man flyttar hemifrån, börjar studera vid universitet eller börjar arbeta på en annan ort. Risken att man inte upptar en ny tandläkarkontakt i den nya livssituationen är uppenbar och det kan ta flera år innan ett nytt tandläkarbesök görs. I denna grupp är risken uppenbar att den goda tandstatusen snabbt försämras. Vi tror inte att en extra subvention som utredningen ”Tandvårdsförsäkring i omvandling” föreslår är rätt instrument för att nå denna grupp utan det krävs riktade informationsinsatser och uppsökande verksamhet. Centerpartiet anser att Folkhälsoinstitutet bör få i uppdrag att utforma nödvändiga informationsinsatser riktade till ungdomar.
Tandvårdsförsäkringen ska ge ersättning för bastandvård som är vårdbehovs- och diagnosrelaterad, i stället för att den ger ersättning i procent av kostnaden. Det innebär att vissa grundläggande åtgärder ska ge ersättning via försäkringen och att åtgärder därutöver bekostas av den enskilde eller via en privat eller kollektiv tilläggsförsäkring. Patienten betalar en patientavgift, i storleksordning med dagens självrisk, för en behandlingsperiod. Därefter träder högkostnadsskyddet in, om det gäller behandlingar som är klart definierade enligt nedan.
Den allmänna försäkringen ska täcka grundläggande insatser vid infektioner eller inflammationer samt en del av kostnaden för rent konserverande behandlingar. Patienten förhindras därmed inte att söka vård som syftar till att behålla egna tänder även om det är nödvändigt med rotbehandling eller behandling av tandlossning. Den allmänna försäkringen ger ersättning för bastandvård som syftar till att ge ett grundskydd som håller tandhälsan på en godtagbar nivå. Den som önskar dyrare lösningar bör finansiera detta på egen hand. Vanliga undersökningar, för friska patienter, sker utom den allmänna försäkringens ram.
I takt med att ersättningsnivån i tandvårdsförsäkringen har sjunkit har träffsäkerheten mot de ekonomiskt svaga grupperna minskat. Det har gjort att kommunernas socialtjänst ibland varit tvugna att bekosta akut tandvård. Ett system med bastandvård skulle minska kostnaderna för socialtjänsten.
Ett system med bastandvård skulle också göra det möjligt med privata tandvårdsförsäkringar och med rimliga premier för fler människor. I dag utesluts stora patientgrupper, eftersom de bygger på principen att patienterna är helt friska. Personer med stora vårdbehov ställs endera utan försäkringsskydd eller får mycket höga premier.
Tandvårdsförsäkringen ska ge rätt till särskild ersättning vid sjukdomsrelaterade tandvårdsbehov. Häri inberäknas kostnader för väsentligt ökade vårdbehov under lång tid till följd av sjukdom eller funktionshinder. För dessa personer ska finnas ett högkostnadsskydd, liknande det som finns inom sjukvården. Det kan vara svårt att definiera vilket tandvårdsbehov som orsakats av sjukdom eller handikapp och som inte kan klassas som normala försämringar. Rätten till det särskilda stödet måste därför bedömas i varje enskilt fall och därefter ska en vårdplan upprättas. Patienten ska även i dessa fall ha rätt att välja tandläkare.
Konkurrensneutralitet måste råda mellan offentliga och privata vårdgivare. Administrationen för den allmänna försäkringen bör ligga hos försäkringskassan. Inom barn- och ungdomstandvården ska det även vara möjligt att välja tandläkare. Det är den enskildes val som ska avgöra vem som ska få ersättningen.
Privattandläkarna är en inte obetydlig grupp av småföretagare som liksom alla andra behöver långsiktiga spelregler. Förbättringar för företagande inom näringspolitiken kommer även den privata tandläkaren till del. Det finns ett par specifika problem inom tandvårdssektorn som bör åtgärdas, bl.a. skeva konkurrensförhållanden och etableringsbegränsningen.
Tandvården bedrivs i dag inom två jämnstora sektorer, till skillnad från sjukvården där privata vårdgivare svarar för mindre än fem procent av vårdproduktionen. Den privata tandvårdens möjligheter varierar beroende på var man verkar. Inom vissa landsting har t.ex. barn och ungdomar full möjlighet att välja tandläkare; i andra delar av landet är denna valmöjlighet starkt begränsad. För att skapa total konkurrensneutralitet mellan privat och offentlig tandvård bör alla patienter ha möjlighet att välja tandläkare oberoende av om man får ekonomiskt stöd från den allmänna försäkringen eller inte. Därtill bör folktandvårdens verksamhet särredovisas i förhållande till landstingens övriga ekonomi. Detta är viktigt för att uppnå ökad konkurrens som i sin tur kan pressa kostnaderna för patienter och för samhället. Förslag om särredovisning finns i fyrpartiregeringens proposition 1993/94:93 Förändrat ersättningssystem till tandvård.
Om Folktandvårdens verksamhet särredovisas, är det möjligt för den att göra insatser i barn- och ungdomstandvården som inte är odontologiskt motiverade. Idag har inte folktandvården rätt att ta ut avgifter för dessa insatser, utan barnen och deras föräldrar är hänvisade till privattandvården. Centerpartiet anser att även folktandvården bör ha möjlighet att ta ut avgifter för insatser som inte är utseendemässigt eller odontologiskt motiverade. För detta krävs konkurrensneutralitet, särredovisning av verksamheten och valfrihet för barnen/ungdomarna inom tandvården. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiets förslag till bastandvård med ersättning från försäkringskassan gör det möjligt att ytterligare förbättra relationen mellan privat och offentlig tandvård.
Etableringskontrollen bör upphöra. Etableringsbegränsningen förhindrar att priserna pressas på tandvårdsbehandlingar, vilket är till nackdel både för patienterna och staten. Det finns ett överskott av tandläkare och etableringskontrollen utgör därmed ett hinder för lägre priser. Den gör också att många yngre tandläkare som har ett intresse av att starta en egen praktik inte har möjlighet till detta. Speciellt kvinnor visar ett stort intresse för att starta en egen verksamhet. Etableringskontrollen försvårar att nya och förbättrade behandlingsmetoder utvecklas, och ung kompetens söker sig till andra länder. Det finns en risk för stagnation inom området. Med Centerpartiets förslag till bastandvård möjliggörs ett avskaffande av den nuvarande etableringsbegränsningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning ur tandvårdsförsäkringen för s.k. bastandvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktade informationsinsatser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avgiftsfri barn- och ungdomstandvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskild ersättning för tandvård som är en följd av en sjukdomsbehandling eller till följd av sjukdom eller funktionshinder kräver väsentligt ökat vårdbehov under lång tid,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet inom tandvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensneutralitet mellan privat och offentlig tandvård samt en särredovisning av folktandvårdens verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för folktandvården att ta ut avgifter för insatser som inte är odontologiskt eller utseendemässigt motiverade.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |