Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) har närmare fem procent av de anställda utsatts för något slag av kränkande särbehandling. Det motsvarar omkring 200 000 personer. Inom försäkringskassan i Stockholm uppskattar man antalet rehabiliteringsärenden med mobbningsbakgrund till sex procent. Bara i Stockholm räknar man med att omkring 1 800 personer är sjukskrivna på grund av mobbning. Enligt en undersökning från 1993 utsätts 100 000 barn för mobbning i Sverige. Detta är oacceptabla siffror!
Det talas mycket om mobbning. Konferenser ordnas. Det skrivs broschyrer, artiklar och rapporter om både barn- och vuxenmobbning. Det finns böcker som har karaktären av handböcker där vikten av förebyggande arbete betonas men där likväl de flesta sidorna ägnas åt handfasta beskrivningar av konkreta handlingsmodeller avsedda att användas vid brandkårsutryckningar. Men uppenbarligen leder inte allt detta arbete till några påtagliga förändringar. Barn och vuxna fortsätter att bli föremål för mobbning.
Jag anser därför att det bör utarbetas en nationell handlingsplan mot mobbning där personal i förskola, skola och fritidsverksamhet samt arbetsgivare, fack och andra berörda parter t.ex. inom barnhälsovård, företagshälsovård och försäkringskassa involveras. Det behövs också mer forskning om de orsaker som ligger bakom mobbningsbeteenden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utarbetande av nationell handlingsplan mot mobbning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om mobbning.
Barbro Westerholm (fp) |