Könsstympning är ett ämne som länge var okänt i Sverige. Nu har vi mer kunskap och är även på väg att bryta resterande tabun. Genom att sprida kunskap på det förebyggande sätt som sker på många håll i dag bidrar man också aktivt till att förebygga brott. Men positiva satsningar på förebyggande arbete måste stå på ett eget ben och får inte användas för att ursäkta ett svalt engagemang från andra samhälleliga instanser, som t.ex. rättsväsendet.
Lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor, 1982:316, trädde i kraft den 1 juli 1982. Lagen lyder som följer:
”§ 1 Ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (omskärelse) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
§ 2 Den som bryter mot § 1 döms till fängelse i högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.
Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som grovt. För grovt brott döms till fängelse, lägst ett och högst 10 år.
För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.”
Kvinnovåldskommittén har i betänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60) föreslagit att lagen skall betecknas ”Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor”. Böter bör tas bort ur straffskalan. Straffet för normalbrott bör vara fängelse i högst fyra år. För grovt brott skall straffet vara fängelse i lägst två år. Med tanke på brottets art är en förändring av straffskalan uppåt rimlig.
Enligt min mening måste det också klart framgå av lagstiftningen att ingrepp av mindre omfattning är otillåtna. Den nuvarande lagtexten bör förtydligas så att inga som helst oklarheter föreligger om att förbudet mot omskärelse av kvinnor utan undantag omfattar alla typer av könsstympning.
Enligt nu tillgänglig statistik har hittills endast en person dömts för brott mot lagen. Detta skedde redan år 1984. När det gäller utvisning eller avvisning finns inget enda fall rapporterat. Med all tydlighet visar statistiken att uppklaringsnivån ligger på en otillfredsställande låg nivå. I dag finns en lågprioritering av denna brottsform som inte kan tillåtas fortgå. Tvärtom bör uppmärksamhet i ökad omfattning ges åt brott som omfattas av lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsstympning.
|
Carina Hägg (s) |