Något av det svåraste som kan drabba en förälder eller ett syskon är när ett barn dör. Något av det allra svåraste att bearbeta och leva vidare med är om barnet eller ungdomen har tagit sitt eget liv.
En allvarlig varningssignal på barns och ungdomars utsatthet är den höga frekvensen av självmord och självmordsförsök bland barn och unga i Sverige. Under 15 års ålder begår ungefär 5 barn i Sverige självmord varje år, övervägande pojkar. I åldrarna 15–19 år är det ungefär 50, i åldrarna 20–24 år ungefär 130, som tar sitt eget liv. Då är medräknat både de fall där man säkert vet att det varit fråga om självmord och de fall där det råder någon oklarhet.
Totalt ca 2000 människor dör i självmord varje år. Av dessa är nästan 20 % under 30 år. Självmord är nu den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män i åldrarna 15–29 år, till och med vanligare än död i trafikolyckor.
Till de självmord som ”lyckas” kommer också de självmordsförsök där inte självmordet fullbordats. I enkätundersökningar bland skolungdomar i Sverige har 3–8 % rapporterat att de någon gång gjort självmordsförsök. Om man räknar med ”självskadande handlingar” blir siffrorna ändå högre. Socialstyrelsens enkät från 1991 visade att så många som 9 % av 2 000 ungdomar födda 1973 någon gång avsiktligt gjort sig själva illa.
Sverige har länge haft en oförändrad och hög frekvens av självmord bland ungdom. Det rapporteras nu från flera västeuropeiska länder om en markant ökning av antalet självmord bland ungdom. Norge har under de senaste 20 åren fått en femfaldig ökning av självmord i åldrarna 15–24 år, och ligger nu på samma höga nivå som i Sverige och Danmark. Finland har också haft en ökning av självmord hos pojkar och unga män i dessa åldrar och har nu Europas högsta självmordstal för dessa grupper. Även i länder som Irland och Belgien har skett en ökning, och i USA har ökningen av ungdoms-självmord ökat så kraftigt att man där talat om en självmordsepidemi. Där har självmord blivit den ledande dödsorsaken efter mord och dråp hos pojkar och unga män i åldrarna 15–24 år.
Situationen är alltså utomordentligt allvarlig. 1987 blev självmord den vanligaste dödsorsaken för pojkar och män i åldrarna 15–29 år, 1990 blev självmord även den vanligaste dödsorsaken för flickor och kvinnor i åldrarna 15–44 år. I senare publicerad dödsorsaksstatistik gäller detta förhållande fortfarande.
Samhället har satsat mycket och effektivt på medicinsk hjälp under perioden då barn är nyfödda. Det har också gjorts stora insatser då det gäller barncancer och trafiksäkerheten för barn. Ett sådant exempel är att landstingen gratis lånat ut bilbarnstolar under det första levnadsåret, trafiksäkerhetsutbildning på skoltid är ett annat. Det framstår därför som närmast obegripligt att samhället har kunnat tillåta så många barn och ungdomar att dö en för tidig död utan att satsa motsvarande resurser för att få ned antalet självmord.
Docent Jan Beskow skriver i Forskningsrådsnämndens rapport 95:4 ”Rätt till liv, lust till liv – Om självmordsbeteende bland barn och ungdomar” mycket träffande:
Det borde vara ett minimimål för självmordsprevention att förhindra alla självmord före 18 års ålder. Människan föds utan eget val in i en psykologisk och social verklighet som blir avgörande för hennes vidare utveckling. Det är vårt ansvar som vuxna att den åtminstone blir uthärdbar för henne. Inte i någon annan ålder framstår självmordet som så tydlig och så smärtsam samhällskritik. Behovet av självmordsförebyggande arbete blir moraliskt påträngande.
Mot denna bakgrund måste det ses som oerhört angeläget att ge Folkhälsoinstitutet i uppdrag att sammanställa en nationell handlingsplan för att förebygga självmord bland i synnerhet barn och unga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell handlingsplan för att förebygga självmord bland barn och ungdomar.
|
Tuve Skånberg (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |