För att kunna uppfylla intentionerna bakom hälso- och sjukvårdslagen om en god hälsa åt alla och helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där inte enbart den medicinsk/biologiska kompetensen tas till vara. Den psykologiska kompetensen behöver väga tungt om en helhetssyn på människan ska vara möjlig.
Problem som relaterar till beteende eller livsstil är det särskilt viktigt att söka bemästra för att lyckas med prevention av sjukdom, hälsofostran och hälsobefrämjande åtgärder. Vid vårdcentralerna behövs en utbyggnad av t.ex. ungdomsmottagning, alkoholmottagning, rökavvänjningsklinik och mottagning för andra livsstilsproblem som erfordrar psykologisk kompetens utöver den som läkare och övrig medicinskt skolad personal kan förväntas besitta.
I WHO:s regionala hälsostrategier ”European Strategy for Health for All” (1984) betonas att sociala och psykologiska problem bidrar till ohälsa i befolkningen och att primärvården behöver ha personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och deras inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd.
Internationella undersökningar om hälsoproblem i befolkningen har visat att mellan 20 och 40 % av alla som sökt läkarkontakt inom primärvården i själva verket har psykiska besvär. Enbart hälften får en riktig diagnos eller behandling. I Sverige har uppskattats att cirka 60–70% av dem som söker primärvården har psykiska eller psykosomatiska problem.
Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser som medicinsk och psykologisk är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Redan i primärvården måste patienten träffa rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram som något mycket angeläget. Inom primärvården behärskas inte dessa metoder.
Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet patienter redan från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för den enskilde patienten. Problem med läkemedelsberoende kan antas minska och en avlastning för psykiatrin kan uppnås.
Som enda nordiska land har Finland regelmässigt inrättat tjänster för psykologer och socialarbetare inom primärvården. Därmed har man dels anpassat sig till den internationella uppfattningen i frågan, dels fått en lösning som förefaller ge såväl ekonomiska vinster som vårdeffektivitetsvinster.
Dagens primärvård skall utgöra basen för förebyggande, diagnostiserande, behandlande och rehabiliterande insatser. En nödvändig förutsättning för att detta ska uppnås är att psykologer utgör en lika naturlig resurs i primärvården som inom psykiatrin. Detta kan ske via anställningar men också till en väsentlig del via anlitande av privatpraktiserande psykologer.
Idag bedrivs hos några landsting och kommunala sjukvårdshuvudmän försök med psykologisk kompetens i primärvården, t.ex. i Kronobergs läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Stockholms läns landsting, Värmlands läns landsting, Västmanlands läns landsting, Göteborgs kommun m.fl. Försöken följs upp och en systematisk utvärdering börjar att komma till stånd med uppvisande av positiva resultat.
Ett problem är dock att dessa försök ofta genomförs i form av korta tidsbegränsade projekt så att man därigenom enbart ser de kortsiktiga effekterna för såväl verksamhet som individ. För att studera långsiktiga effekter måste man tillföra medel så att verksamheten får fortgå under lång tid.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna bli en obligatorisk resurs – och en självklar tillgång för patienten – i primärvården.
|
Chatrine Pålsson (kd) |