Självmordsförsök bland barn och ungdomar är ett allvarligt tecken. Enligt Folkhälsorapport 1997 uppger mellan 4 och 7 procent av ungdomar i åldrarna 15–24 år att de någon gång försökt begå självmord. Enligt rapporten avled 1995 17 unga män (15–24 år) per 100 000 och 7 unga kvinnor per 100 000 i självmord. Självmord är dubbelt så vanligt bland unga män som bland kvinnor medan självmordsförsök är vanligast bland unga kvinnor.
I en undersökning som omfattade 392 elever varav 191 var pojkar och 201 flickor fann två forskare, Eva Hildingsdotter-Bengtsson och Brittmarie Ahlner, att 143 elever hade haft självmordstankar. Av dessa hade
43 talat med en kompis
12 talat med någon annan företrädesvis en jämnårig
16 talat med sina föräldrar
59 inte talat med någon.
Av de 23 som angivit att de gjort ett självmordsförsök hade
3 sökt vård
12 talat med en kompis
7 talat med någon annan företrädesvis en jämnårig
2 talat med sina föräldrar
3 inte talat med någon.
De elever som gjort självmordsförsök hade i större utsträckning än elever utan självmordsbeteende haft
magvärk, huvudvärk, rygg/nacke/skuldervärk
svårt att inhämta nya kunskaper och anpassa sig till nya miljöer
kontaktsvårigheter
svårt reda ut konflikter
negativ självbild
dålig studiesituation
negativ framtidsbild.
Andra karaktäristika är att de ansåg att kärlek och samlevnad kändes problemfyllt, att de gråter tyst eller slår i dörrar och skriker när de är ledsna.
Ungdomarna gav själva förslag om vad som behöver göras och som en röd tråd genom svaren går att ungdomarna önskar att vuxenvärlden skall bry sig, skall prata med dem, ha tid.
Självmord och självmordsförsök utlöses ofta av objektivt sett små händelser. Men de flesta självmordshandlingar har en förhistoria som kan ge viktiga signaler om att något är på tok. Det kan vara ändrade sömn- och matvanor, det kan vara plötslig försämring av skolprestationer, skolk.
Självmordsförebyggande arbete riktat mot ungdomar måste dels rikta sig till föräldrarna, dels till skolans personal. I USA har utvecklats särskilda skolprogram som består av
rutiner för omhändertagande av elever i riskzonen
handlingsplan vid inträffade självmord/självmordsförsök (kris- och katastrofplan)
utbildning av skolpersonal/föräldrar
lektioner för elever
samarbete med hjälpinstanser.
Jag anser att vi i Sverige också bör pröva detta arbetssätt men att det inte bör specifikt inriktas på självmordsproblematik utan vara av mer generell, stödjande karaktär. Som modell kan användas den metod som ovan nämnda författare prövat i sju skolor och som går under rubriken Mentalt förebyggande hälsovård eller Livskompetens. Väsentligt i detta sammanhang är att metoden utvärderas på ett vetenskapligt invändningsfritt sätt så att man kan ta ställning till om den bör införas generellt. Det är viktigt ur både mänsklig och samhällsekonomisk synvinkel att studier av detta slag inte går om intet på grund av brist på medel. Regeringen bör t.ex. med hjälp av arvsfondsmedel se till att detta blir möjligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av metoder för förebyggande av självmord hos unga.
|
Barbro Westerholm (fp) |