Aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Mycket talar för att vaccin och botemedel kommer att dröja, även om framsteg gjorts de senaste åren. Det betyder att vi kommer att få leva med hivvirus och dess effekter under mycket lång tid.
Detta innebär att arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem som redan smittats.
I motionen redogörs för hur vi ser på kampen mot hiv/aids. Den har fyra huvuduppgifter: minskad smittspridning, stöd åt de hivsmittade, förbättrad vård och bättre villkor för forskningen.
I motionen krävs bättre information och upplysning riktad inte minst till skolungdomar, utlandsresenärer, invandrare och homo- och bisexuella män. De frivilliga organisationernas betydelsefulla arbete poängteras.
Vidare krävs en utvärdering av de lagar och förordningar vars syfte är att bekämpa och förhindra smittspridning.
De senaste åren har forskningen på hivområdet kunna redovisa de första positiva resultaten. Betydelsen av fortsatt forskning för att hindra smittspridning och förhindra att hiv övergår till aids måste därför vara högprioriterat.
Hivinfektion med åtföljande aidssjukdom kommer att finnas under mycket lång tid, kanske flera generationer. Vi har kanske endast sett början av en epidemi, som riskerar att utvecklas till ett av vår tids största problem. I många av Afrikas länder är hiv/aidssituationen redan katastrofal. I Asien och Sydamerika pågår en dramatisk smittspridning. I dag är ca 25 miljoner människor smittade av hiv, vid sekelskiftet befaras så många som 40 miljoner människor bära på hivviruset. Oroande siffror presenterades också för några veckor sedan från en aidskonferens i Washington. Spädbarnsdödligheten beräknas ligga mellan 40 och 70 procent högre år 2010 i vissa afrikanska länder än i dag på grund av aids. 300 000 hivsmittade barn föds varje år över hela världen, de flesta i Asien och Afrika. Det är i detta sammanhang intressant att konstatera att hiv och aids i allt större utsträckning har blivit något av ett tredje världen‑fenomen. I USA har t.ex. antalet hivsmittade nyfödda barn sjunkit från mellan 1 000 och 2 000 per år till under 500 de fyra senaste åren.
Den globala situationen påverkar spridningen av hiv i vårt eget land. Världshälsoorganisationen, WHO, har beskrivit hiv och aids på följande sätt i sin strategiska plan från 1995:
För varje person med aids, dras oräkneligt fler människor in i en cirkel av destruktion – familjen, vänner och samhälle. I de områden som påverkats mest av hiv/aids, rivs själva fundamentet för samhället sönder. För länder som ännu inte är industrialiserade, eller som just inlett en industralisering, hotar aids själva utvecklingen. I industrialiserade länder hotar hiv/aids den sociala integriteten, skapar starka fördomar och hotar existerande hälsosystem och social välfärd. Det berövar alla samhällen några av sina mest produktiva individer.
Andra problem har i och med hivepidemin blivit större och farligare, till exempel alkoholmissbruk, intravenöst narkotikamissbruk och prostitution. Kampen mot dessa verksamheter har blivit allt viktigare för att också bekämpa spridningen av hiv.
De personliga problem som hör samman med hiv är mycket komplexa. Sexuallivet berörs liksom relationerna till den närmaste omgivningen och den egna sexualiteten, förmågan att ta ansvar för sig själv och för andra samt normer och levnadssätt. Arbetet med att begränsa hivsmittan står och faller med enskilda människors vilja och förmåga att ta ansvar. Samtidigt prövas allas vår människosyn och medmänsklighet.
Information och attitydpåverkan måste bedrivas så att varje människa inser situationens allvar, tar ansvar för sitt eget beteende och inte utsätter sig eller andra för risk att smittas, vilket är avgörande i strategin mot hiv. Politiker, lärare, läkare, forskare och massmedier måste alla ta ansvar för att hiv/aids finns med i samhällsdebatten.
Många frivilligorganisationer har gjort och gör mycket stora insatser när det gäller information, stöd till smittade och vård av sjuka. Utan dessa insatser hade Sverige haft mycket sämre möjligheter att möta epidemin och hjälpa människor som drabbats.
Det första sjukdomsfallet i aids diagnostiserades i USA 1981 och i Sverige 1982. Enligt den senaste tillgängliga statistiken från Smittskyddsinstitutet (t.o.m. den 30/3-97) har 1 527 personer i Sverige utvecklat aids, varav 964 personer avlidit. 4 555 personer hade rapporterats vara infekterade med hiv. Det är en ökning med 292 hivfall jämfört med samma tid förra året. Sverige har nu fått samma utveckling som redan kunnat konstaterats i USA, nämligen att antalet nya aidsfall minskar. Vi ser nu resultatet av att antalet hivsmittade sjunkit under 90-talet. Det som är något oroväckande är dock att antalet nysmittade ligger på samma nivå som förra året, efter att ha sjunkit under flera år.
De senaste åren har fördelningen på olika smittvägar och riskutsatta grupper förändrats radikalt. Antalet heterosexuellt smittade har ökat och utgör i dag 33 procent av samtliga smittade. Andelen homosexuellt smittade har stadigt minskat sedan slutet på 80-talet och utgör i dag ca 43 procent av samtliga smittade. I detta sammanhang kan det vara intressant, men samtidigt skrämmande, att konstatera att man i Köpenhamn nu har nått en situation där aidsrelaterade sjukdomar utgör den största dödsorsaken bland män mellan 25 och 49 år. Det är samma situation som råder i många amerikanska storstäder. Även om vi i Sverige har en i förhållande till vårt södra grannland betydligt bättre situation, visar utvecklingen i Danmark vilka konsekvenser en allt för okontrollerad smittspridning kan få. Det finns dessutom signaler från bl.a. USA att smittspridningen börjat ta fart i gruppen unga homosexuella män mellan 18 och 24 år. Även i Sverige finns det fall där unga män smittats, kanske redan vid den första sexuella kontakten.
Majoriteten av de heterosexuellt smittade är utländska medborgare, från s.k. högendemiska områden, som söker asyl i vårt land. Drygt hälften av de svenskar som hivsmittats vid heterosexuell kontakt anger att de ådragit sig infektionen under resa utomlands.
Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga smittspridningen, är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen hanterar problemen.
Redan i motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. redogjorde Moderata samlingspartiet utförligt för sin syn på arbetet med hiv/aids och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
Att stoppa smittspridningen.
Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga.
Att förbättra vården av de hivinfekterade och aidssjuka.
Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot hiv/aids som då redovisades. Vi har föreslagit en lång rad åtgärder för att bekämpa hivepidemin, bland annat när det gäller test/provtagning, information, skolutbildning av barn och ungdom, alkohol- och narkomanvård, forskning, stöd till de smittade, sjuka och anhöriga samt stöd till och skydd för dem som utsätts för särskild smittorisk i sina arbeten.
När en mycket farlig, smittsam sjukdom, med ett snabbt spridningsförlopp, som hiv/aids, uppträder har staten ett övergripande ansvar för bekämpningen av denna sjukdom. Eftersom smittan inte känner några gränser är kampen mot en sådan sjukdom en gemensam nationell angelägenhet.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste dock utföras i kommuner och landsting. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste även framgent utgå till de kommuner och landsting som har särskilt många smittade och sjuka. Folkhälsoinstitutet initierar och bedriver med stöd av de statliga aidsmedlen information och utbildning som syftar till att motverka smittspridning.
När de första aidsfallen dök upp i början på 80-talet stod samhället helt hjälplöst. Unga människor dog av okänd anledning i sviter av sjukdomar som nästan varit okända tidigare. Det moderna samhället var inte berett att hantera en sjukdom som slog till utan att man visste varför och som inte gick att bota. Inte förrän i mitten på 80-talet visste läkarvetenskapen vad aids berodde på och hur man kunde undvika att bli smittad av hivviruset.
Om det faktum att Sverige har en, i internationell jämförelse, begränsad smittspridning är ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och förbud mot t.ex. bastuklubbar har dock aldrig utvärderats. Samma förhållande gäller de informationskampanjer som bedrivits eller Folkhälsoinstitutets arbete.
Har åtgärderna vidtagits där de ger mest effekt? Vilken lärdom kan vi dra från andra länders arbete? Behöver arbetet i Sverige förändras? Hur effektiv har lagstiftningen varit? På vilket sätt har de frivilliga organisationernas arbete påverkat arbetet mot hiv? Det är exempel på några frågor som bör belysas. 1994 begärde vi en utredning vars uppgift skulle vara att utvärdera de åtgärder som satts in för att minska smittspridningen. Det är tillfredsställande att riksdagen biföll detta krav. Regeringen har nu tillsatt en utredning med syfte att studera just det som vi moderater har efterlyst.
Information som påverkar attityder och beteende är avgörande för att hejda smittspridningen. Information om hiv/aids skall dessutom enligt vår mening ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar.
Kampanjer på nationell och regional nivå är nödvändiga för att ständigt påminna människor om riskerna med hiv. Att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter är viktigt för att stödja det regionala och lokala informationsarbetet. Informationskampanjerna måste vara ärliga och så skarpt formulerade att människor i riskzonen påverkas och uppmanas till att söka mer information och till testning.
Det är också centralt att informationen utformas så att den når rätt målgrupp. Ett problem i detta sammanhang är att många bisexuella män lever i förhållanden med kvinnor. De ser sig sällan som homosexuella och kan därför ha svårt att identifiera sig med t.ex. annonser som riktar sig till homosexuella. Samtidigt är det oerhört viktigt att denna grupp nås med information, eftersom vi vet att den smittspridning som ökar sker just genom bisexuella kontakter.
Mer riktad information måste ges till människor, särskilt ungdomar, som reser utomlands. I de flesta turistländer finns fler hivsmittade än i Sverige.
Informationskampanjerna tjänar syftet att väcka människor. För att nå en verklig attityd- och beteendepåverkan måste information dock ges på ett djupare sätt, helst genom samtal och dialog. Samtidigt anser vi att de senaste årens centrala kampanjer många gånger har haft fel målgrupper. Man har försökt att neutralisera budskapet så att alla människor skall kunna känna igen sig. Det är ett vällovligt syfte – men som nämnts ovan riskerar en sådan allmän information att missa dem som verkligen är i riskzonen. Samtlig expertis är i dag överens om att risken för att bli smittad heterosexuellt i Sverige är mycket liten. Smittspridningen i vårt land sker i gruppen homo- och bisexuella män. Även om smittspridningen är relativt blygsam i ett internationellt perspektiv, finns det tecken som tyder på att den ökar i gruppen yngre homosexuella män. Detta kan bero på att dessa unga män inte känner att de fått information – eller känner att ”aids drabbar bara äldre”. Vi anser att de medel som finns för information och upplysning framöver i större utsträckning skall riktas mot skolungdom och de typiska riskgrupperna. Det innebär tydliga budskap till homo- och bisexuella män och utlandsresenärer. Det får dock inte innebära att man glömmer grupper utanför riskgrupperna. Men de resurser som finns måste användas på mest effektiva sätt och där de gör störst nytta.
Det viktigaste tillfället att ge en mer personligt inriktad information är vid hivprovtagningen, särskilt när människor själva söker testning av oro för att vara smittade. Även om provet är negativt måste tillfället att ge information tillvaratas. Det är lika viktigt att nå den osmittade som har ett riskbeteende som den smittade. Det måste vara en prioriterad uppgift att tillse att informationen och rådgivningen i samband med besked om testresultat fungerar som avsetts. En utvärdering av rådgivningen vid provtagningen bör därför ske i detta syfte.
De som arbetar med att förhindra smittspridning måste få särskild utbildning så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna sin identitet och därmed få större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om såväl hetero- som homosexualitet.
Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet måste vara ungdomar, flyktingar/invandrare, homo- och bisexuella män, narkotikamissbrukare samt utlandsresenärer.
Skolan har unika möjligheter att ge ungdomarna en fördjupad information om hiv/aids, eftersom skolan når hela åldersgrupper. Ungdomarna måste påverkas att inse allvaret i hivepidemin genom samtal och diskussioner om samlevnad. Sverige har ett internationellt uppmärksammat program för samlevnadsundervisning i skolan, Information om hiv, liksom om andra sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet. Denna undervisning får dock sällan det utrymme och den utformning som är föreskrivet. Detta är allvarligt och regeringen bör vidta åtgärder för att tillse att föreskriven undervisning genomförs.
Kunskapsspridningen om hiv och andra sexuellt överförda sjukdomar bland studenter måste stödjas. Det är nödvändigt att stödet till frivilliga organisationer och intresseorganisationer bland studenterna förstärks så att deras arbete med att förebygga hivsmittans spridning kan fortsätta och bedrivas kontinuerligt och långsiktigt.
Lika viktigt är det att nå flyktingar/invandrare, som kanske tidigare inte fått någon information i sina hemländer och som därför inte är medvetna om faran med hivsmittan. Särskild information bör riktas till olika personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar/invandrare, invandrarna själva samt allmänheten. Vi vill betona vikten av att invandrare som kommer från omvärlden med stor hivspridning snabbt nås av information och upplysning. Denna bör innefatta hur smittan sprids, hur man undviker att smitta och smittas, samt hur man bör bete sig – om man är smittad – för att förskjuta aidsstadiet.
Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och oskyddat sex måste framhållas mycket tydligare. En nyligen genomförd studie av hivsmittade unga homosexuella män har visat att en stor alkoholkonsumtion har varit ett gemensamt kännetecken för de nysmittade, tillsammans med lågt självförtroende och en orolig uppväxt.
Genom spridningen av hiv till narkotikamissbrukarna har bekämpningen av narkotikamissbruket ställts inför stora och akuta problem. Det krävs snabba och offensiva insatser mot narkotikan för att hejda missbruket och bromsa smittspridningen bland missbrukarna och deras sexualpartners.
Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot spridning av hiv. Kampen mot narkotikamissbruket måste vara lika intensiv och kraftfull som kampen mot aids.
Moderata samlingspartiet föreslår i andra motioner dels åtgärder när det gäller narkotikamissbruket och narkomanvården, dels åtgärder för att öka polisens möjligheter att stoppa gatuhandeln. Dessa åtgärder är av största vikt för att bromsa spridningen av hiv.
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i informationsarbetet. Vi anser att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till del för att användas i deras upplysnings- och informationsarbete.
Genom dessa organisationer sprids information som ringar på vattnet till människor som aldrig skulle nås med enbart det offentligas insatser. Det är avgörande för bekämpningen av hiv i framtiden att frivilligorganisationerna kan fortsätta med sitt arbete. I detta sammanhang vill vi särskilt uppmärksamma Noaks Ark/Röda korsets verksamhet som genom kontinuitet och oerhörd kompetens har gjort mer än kanske några andra på detta område. Noaks Arks verksamhet visar med all önskvärd tydlighet att det runt om i vårt land finns många människor som på frivillig basis lägger ned kraft och tid för ett samma mål – att informera, hjälpa och stödja. Om denna vilja och kraft kunde kanaliseras även till andra samhällsområden skulle vi i sanning få ett samhälle som verkligen bryr sig.
Ett stort arbete har uträttats av de organisationer som organiserar män som har sex med andra män. Dessa organisationer har också en mycket stor erfarenhet av informationsinsatser. De måste även i framtiden få stöd så att deras arbete på fältet skall kunna fortsätta och så att de även kan nå dem som inte är organiserade men som har ett riskbeteende.
Människor som smittats med hiv behöver mycket hjälp och stöd. I varje landstingsområde bör finnas centrum med samlad expertis för kvalificerad hjälp åt smittade såväl som för en effektiv kontaktspårning för att finna tendenser och miljöer där smitta kan spridas. Sådana centrum skall ge information och bistå enskilda och organisationer med sakkunskap och råd.
Samverkansgrupper, STD-mottagningar (Sexual Transmitted Disease) och ungdomsmottagningar spelar en mycket viktig roll i hiv/aidsarbetet. Hos kuratorerna på många av landets STD-mottagningar finns en unik kompetens och erfarenhet som måste utvecklas. Därutöver behövs en mångfald av stöd- och vårdformer samt jourverksamhet. Enskilda, ideella organisationer, kyrkan och samfunden spelar en ovärderlig roll när det gäller att stödja smittade och deras anhöriga. Utan dessa organisationer hade många människor haft en ännu svårare situation.
En fråga som måste diskuteras är rapporteringsskyldigheten för läkare som har en patient som är hivpositiv. Enligt flera läkare har rapporteringsskyldigheten medfört att många människor tvekar att testa sig. Det är allvarligt om det faktiskt är så. Mot den bakgrunden menar vi att Utredningen om utvärdering av smittskyddslagen m.m. (dir. 1996:68) bör få tilläggsdirektiv för att studera om rapporteringsskyldigheten har haft betydelse för viljan att testa sig.
Kontaktspårningen är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet, och den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendegivande sätt. Genom kontaktspårningen kan man dels finna smittade, dels få viktig information och kunskap. Kontaktspårningen kan ge mer kunskap om var speciella riktade insatser bör göras.
I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet, bör dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.
Provtagningen fyller en viktig funktion i strategin mot hiv.
En väl utbyggd och klokt inriktad hivtestning av god kvalitet måste vara ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är viktigt att provtagningen görs både i form av så kallad screening och med avidentifierade tester för att få en effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en lättillgänglig provtagning finnas för människor som själva söker av oro för att kunna vara hivinfekterade.
Många yngre testar sig ett flertal gånger på grund av oro och osäkerhet. Yngre homosexuella kan vara osäkra om sin sexuella läggning, vilket kan ha lett till många och tillfälliga sexuella kontakter. De använder provtagningen som kontroll och för dem torde en bra information och rådgivning vid provtagningstillfället vara särskilt betydelsefull. Alla flyktingar/invandrare som kommer till vårt land skall enligt vår mening erbjudas hivtest som ett led i en hälsoundersökning. I allt informationsmaterial måste ingå uppmaningar till provtagning samt information om vart man då kan vända sig.
För att människor skall vilja testa sig är det nödvändigt att de säkert vet att integriteten och sekretessen i sjukvården respekteras. Allmänhetens förtroende för de insatser som görs och vetskapen om den hjälp som finns att få torde vara avgörande för människors vilja att vända sig till sjukvården.
Det är nödvändigt att noga följa epidemin och göra de anpassningar av programmen för hivtest som kan föranledas av utvecklingen.
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om den utförs inom den landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej kostnadsfri. Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till sjukvården.
Vi anser att smittskyddslagen skall ändras så att vård och behandling blir kostnadsneutral oavsett vilken läkare den smittade patienten uppsöker.
I samband med kompletteringspropositionen våren 1997 föreslog Socialdemokraterna och Centerpartiet att stödet till information och upplysning om hiv/aids skulle minska med 70 miljoner kronor 1998. Moderata samlingspartiet avvisade detta förslag. Vi ansåg och anser fortfarande, att kampen mot hiv/aids inte får avmattas. Som konstaterats i bl.a. Folkhälsoinstitutets fördjupade anslagsframställning 1997–1999 har det svenska preventiva arbetet varit mycket framgångsrikt. Genom att myndigheter reagerade förvånansvärt snabbt på de signaler som kom ifrån frivilliggrupper i mitten på 80-talet om att hiv/aids hade fått fotfäste även i vårt land, har vi i Sverige en i internationell jämförelse liten smittspridning. Den utvecklingen får inte brytas. Vi kan se runt om i vår nära omvärld vad som händer om man inte hiv/aids på allvar och oförtrutet arbetar vidare för att minska smittspridningen.
Det är mot den bakgrunden som vi avvisar regeringens förslag att minska anslaget till det hiv/aidspreventiva arbetet. Det är att ge fel signaler till inte minst ungdomar, men också homo- och bisexuella män, som lätt kan få uppfattningen att det offentliga nu inte anser att hiv är farligt längre. I andra sammanhang brukar, inte minst socialdemokrater, ofta tala om att det är viktigt att politiker ger rätt signaler till medborgarna. Vi finner det något märkligt att man från regeringens och Centerns sida i denna fråga helt plötsligt underskattar vikten av politiska signaler.
Under utgiftsområde 25 anslag A 2. Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting avser regeringen att anslå 90 miljoner kronor för 1998 för hiv/aidsarbete. Syftet med detta anslag är att underlätta avvecklingen av det statliga anslaget för hiv/aidsarbetet. Eftersom vi inte anser att anslaget under utgiftsområde 9 skall avvecklas avvisar vi detta engångsbidrag. I stället föreslår vi att 90 miljoner kronor utöver regeringens förslag anvisas under utgiftsområde 9 anslag A 4. Insatser mot aids.
Vi föreslår därför ett i förhållande till regeringen ökat anslag med 90 miljoner kronor för 1998 till hiv/aidsarbetet.
För bara drygt tio år sedan visste ingen vad hiv var och vad som gjorde att tillsynes friska unga män i västvärlden helt plötsligt fick flera mycket ovanliga och dödliga sjukdomar. I dag vet vi att aids är resultatet av att kroppens immunförsvar helt har försvunnit och att aids är den yttersta effekten av hivvirusets existens inne i cellerna. Forskningen har givit oss svaret på hur hiv överförs från människa till människa och hur det går att undvika att föra smittan vidare. På bara tio år har man också lyckats hitta sätt att testa människor för att kunna konstatera om man bär på hivviruset.
Forskningen för att finna hivvirusets gåta har också lett till en kraftigt ökad kunskap om virus överhuvudtaget, vilket i sin förlängning betyder att även andra sjukdomar kan botas.
Detta visar att forskningen är av central betydelse för att vi skall hitta ett vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både aidssjuka och till symptomfria hivsmittade. En del forskare menar att även om ett vaccin inte kommer att vara verklighet inom en överskådlig framtid, hoppas man åtminstone finna någonting som gör att en hivsmitta inte resulterar i det dödliga aids-stadiet. Man menar t.o.m. att det inte är omöjligt att en hivsmitta i framtiden kommer att vara lika lätt att kontrollera som en person som har diabetes. För första gången på länge har forskare kunnat rapportera om framgångar för bromsande mediciner. Svenska forskare har t.o.m. avslutat en försöksverksamhet där man gav en grupp patienter en kombination av medicinerna AZT och 3‑TC och en grupp bara AZT. Det visade sig att gruppen som erhöll kombinationsmedicineringen förbättrade sitt hälsotillstånd så avsevärt att man ansåg det etiskt oförsvarbart att inte låta den andra gruppen få tillgång till samma medicinering. I Los Angeles och i andra amerikanska städer har sjukhusavdelningar för aidssjuka patienter stängt på grund av att antalet patienter sjunkit det senaste året. Kombinationsbehandlingen med de båda medicinerna gör att hivviruset försvinner från blodet – vilket innebär att viruset fryser helt under tiden som patienten tar medicinen. Så fort han eller hon slutar ökar åter hivmängden i blodet och risken att få aidsrelaterade sjukdomar ökar åter. Som det ser ut i dag har forskarna kommit en bit på väg att nå just det: att människor lever med hiv utan att för den skull drabbas av aids. En annan positiv konsekvens av de svenska försöken är att antalet personer som hivtestar sig åter ökar efter att ha varit relativt låg de senaste åren. Enligt läkare beror detta just på att det nu ser ut som om det finns hopp för de smittade. Många har tidigare inte velat få besked om de är smittade eftersom det inte funnits något som botar, lindrar eller skjuter upp hivvirusets nedbrytning av immunförsvaret. De har känt att det helt enkelt inte varit någon mening med att låta testa sig.
Det är dessutom mycket intressant att konstatera att det finns människor som uppenbarligen är immuna mot hivviruset. Studier bland prostituerade i Afrika, presenterat i den franska dagstidningen Le Monde i juli 1996, har visat att en grupp besläktade kvinnor saknar ett för hivviruset livsviktigt protein. Samma upptäckt har amerikanska forskare gjort. Det finns tydligen människor som oavsett hur ofta eller mycket de blir exponerade för hivviruset inte blir infekterade. Det rör sig om en mindre genskada som sannolikt också kan förklara varför en del hivinfekterade inte utvecklar aids. Ungefär en procent av den vita befokningen anses bära på denna genskada. Bland afrikaner är förekomsten betydligt lägre och bland asiater har man inte hittat någon med denna genskada. Kan forskarna finna vad det är i dessa människor som gör att de inte smittas och använda denna kunskap för att t.ex. skapa ett vaccin har vi kommit långt i kampen mot aids.
Problemet med den nya framgångsrika typen av medicin är att den är dyrbar – en behandling med AZT och 3‑TC kostar 50 000 kronor per år och patient. I Sverige där antalet hivsmittade är ca 4 000 totalt är denna kostnad relativt begränsad. Problemet uppstår i framför allt utvecklingsländerna i tredje världen. I länder som Indien, Thailand, många afrikanska stater och länder i Sydamerika exploderar för närvarande antalet hivsmittade närmast okontrollerat. Vi kan stå inför en enorm såväl social som ekonomisk katastrof om inte de nya medicinerna också görs tillgängliga i tredje världen. Vissa länder i Sydostasien har också varnat för att den kraftiga ekonomiska tillväxten i regionen hotas om inte spridningen av hivviruset bromsas upp. Sverige, EU och resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar. Det innebär också att kampen mot hiv och aids har fått en något annorlunda inriktning. Den rika världens länder måste med sina ekonomiska möjligheter och tekniska och medicinska kunskaper intensifiera de senaste årens lyckade försök för att på så sätt så snabbt som möjligt göra eventuella mediciner och behandlingsmetoder tillgängliga för den tredje världen.
Men för att detta skall vara möjligt måste forskningen kring hiv få möjligheter att utvecklas. Den borgerliga regeringen skapade ett antal forskningsstiftelser som står oberoende från statsmakten. En prioriterad uppgift måste vara att satsa pengar på hiv- och aidsforskning. Sverige ligger redan i dag väl framme inom detta område. Det är statens ansvar att denna tätposition inte överges.
Tack vare Sveriges medlemskap i Europeiska unionen får våra forskare också tillgång till de FoU-medel som EU fördelar mellan medlemsstaterna. Medlemskapet ger oss också möjlighet att på ett lättare sätt skapa internationella nätverk – en nödvändighet i forskningen om hiv.
Det torde ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samlevnadsundervisningen i skolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv och invandrare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkohol- och narkomanvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga organisationerna vad gäller information, råd och stöd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om provtagning av hiv,
att riksdagen beslutar om ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag A 4 för budgetåret 1998 anvisar 90 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller 155 622 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning rörande hiv/aids.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Leif Carlson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Annika Jonsell (m) |
Göte Jonsson (m) |
|
Ulf Kristersson (m) |
Bertil Persson (m) |
|
My Persson (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Birgitta Wichne (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Anna Åkerhielm (m) |