Sedan den 1 januari 1996 är fri abort tillåten fram till utgången av den artonde havandeskapsveckan, om inte åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter den artonde veckan är det Socialstyrelsen som lämnar tillstånd för abort och detta oavsett havandeskapets längd. I praktiken accepteras dock inte aborter senare än i den tjugofjärde havandeskapsveckan, och detta i undantagsfall. Praxis är att aborter inte godkänns efter den tjugoandra veckan. 1995 godkände Socialstyrelsen totalt 75 aborter i veckorna 20–22 och fyra efter den 22:a veckan.
Skälet till att aborter i praktiken inte godkänns efter den tjugoandra veckan är att det ansetts att det går att rädda ett foster som föds omkring vecka 21–22. Denna begränsning i de allmänna råden, trots att lagstiftningen ger Socialstyrelsen teoretisk möjlighet att godkänna även senare aborter, är naturligtvis betingade av först och främst moralisk-etiska orsaker. Men det beror också på att sena aborter innebär en icke försumbar risk för kvinnan som skall genomgå abort.
Vi har inte för avsikt att riva upp rådande abortlag men anser att vi måste ta hänsyn till den gynekologisk-obstetriska expertis och exempelvis kurator som arbetar på kvinnokliniker, expertis som i dag anser att den övre abortgränsen bör tidigareläggas, eftersom foster betecknas som livsdugliga redan i 20:e veckan.
I proposition 1994/95:142 föreslog regeringen, vilket Moderata samlingspartiet och hela riksdagen biträdde, att en kvinna som genomgår abort skall ges möjlighet att få stöd och råd efter genomförd abort. Vi anser att kvinnan även bör kunna ges stöd och råd före en abort.
Eftersom foster som är ca 20 veckor kan överleva och bli helt normala barn, ställer sig alltfler frågan om så sena aborter som i dag är möjliga över huvud taget bör förekomma. Vi är övertygade om att om inte Socialstyrelsen ändrar i sina Allmänna råd vad gäller rätten till abort efter den artonde veckan, så kommer snart krav att ställas på att lagstiftaren begränsar denna rätt. Om riksdagen uttalar att den anser att de Allmänna råden för aborter ändras så att aborter inte bör genomföras efter den tjugonde veckan, kan vi undvika en uppslitande abortdiskussion.
Det har också gått många år sedan nuvarande abortlag utformades. Stora framsteg har under dessa år skett inom fosterdiagnostiken, framsteg som kan påverka den enskildes beslut. Likaså har samhällets kulturella värdebas förändrats, en syn på barns värde som tidigare ej fanns i vårt samhälle finns nu bland flera grupper. Sådana stora förändringar i samhället gör att lagstiftningen hotar bli obsolet.
Som vi beskrivit ovan kan Socialstyrelsen godkänna aborter även efter den tjugoandra veckan. Det innebär att Socialstyrelsen, även om den ändrar sina Allmänna råd, i undantagsfall även fortsättningsvis skulle kunna godkänna senare aborter, utan att lagstiftningen behöver förändras. Eftersom antalet sena aborter är ytterst få i vårt land, torde denna förändring av de allmänna råden inte innebära några dramatiska förändringar för den enskilde, samtidigt som den innebär en signal att det offentliga anser att restriktivitet bör gälla vid aborter efter den tjugonde veckan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidpunkten för att utföra aborter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den kvinna som så önskar bör kunna få stöd och råd även innan en abort utförs.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Leif Carlson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Annika Jonsell (m) |
Göte Jonsson (m) |
|
Ulf Kristersson (m) |
Margareta E Nordenvall (m) |
|
Bertil Persson (m) |
My Persson (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Åke Sundqvist (m) |
|
Birgitta Wichne (m) |
Anna Åkerhielm (m) |