Svensk sjukvård är i kris. Landstingen har en dålig ekonomi och måste spara mer än 10 miljarder kronor de närmaste åren. Samtidigt ökar behovet av vård och omsorg med en allt äldre befolkning. Den snabba medicinska utvecklingen ställer helt nya krav på vården.
Moderata samlingspartiet har länge förespråkat en allmän obligatorisk hälsoförsäkring, senast i den moderata kommittémotionen En allmän hälsoförsäkring 1996/97:So207. En försäkringslösning har många fördelar. Pengarna följer patienten och patientens behov styr vårdens utformning, vilket tvingar fram en flexibilitet i vårdorganisationen. En flexibel organisation är en förutsättning för en anpassning till ständigt nya behandlingsmetoder. Försäkringen omfattar alla och landstingsskatten omvandlas till en särskild sjukvårdsavgift. Alla får vård oavsett ekonomisk styrka.
Nackdelen med en försäkringslösning, likväl som med de flesta sjukvårdssystem som är förknippade med valfrihet, är kontroll av kostnaderna. Det mest påtagliga exemplet är det amerikanska sjukvårdssystemet, som har betydligt högre sjukvårdsutgifter jämfört med andra länder. När skattemedel följer patienten – och patienten inte betalar med egna pengar, minskar priskänsligheten, vilket vårdproducenten kan utnyttja.
Överkonsumtion av vård i den slutna vården är ovanlig. Däremot är överkonsumtion vanlig i den öppna vården, vilket inte minst högkostnadsskyddet visar. Enligt studier som gjorts i Stockholms läns landsting 1993 ökar andelen besök i den öppna vården med nästan 30 % när patienterna erhåller frikort. Andelen besök som görs med frikort har ökat från 14 % 1990 till 27 % 1994.
Ett sätt att minska onödig konsumtion av öppen vård är att öka självrisken genom högre patientavgifter. Man kan naturligtvis låta patienterna betala hela kostnaden hos doktorn. Samtidigt har vi i Sverige sedan länge haft låga patientavgifter och frikort.
Problemet är som nämnts ett konstant tryck mot en kostnadsdrivande överkonsumtion i den öppna vården. Det är inte bara läkarbesöket som kostar utan den stora kostnaden kan var diagnostiska undersökningar såsom datortomografi eller avancerad röntgenteknik. Även en del laboratorietest är mycket dyra.
Vi vill därför föreslå ett modifierat högkostnadsskydd – ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto – i den öppna vården. Detta går mycket väl att kombinera med en allmän hälsoförsäkring. Idén kommer från Singapore.
Alla medborgare avsätter cirka tre procent av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om sparkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas överskottet till individen efter skatteavdrag.
Miniminivån för den årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av ett basbelopp och om individens lön är så låg att insättningen blir lägre än miniminivån så lägger staten till pengar upp till golvet. Om patienten har överskridit kontot vid årets slut så återförs det till noll genom en insättning från staten. Det blir lönsamt att inte konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar kostnader vid hög vårdkonsumtion.
Systemet innehåller ett moment av obligatoriskt tvångssparande på ett personligt konto, men ersätter den skatt som i dag betalas för att täcka samhällets utgifter för den öppna vården. Medan samhället fördelar skattepengar efter politiska prioriteringar förfogar den enskilde helt själv över de tvångssparade medlen på sparkontot.
I verkligheten fungerar kontot som ett högkostnadsskydd motsvarande en sjättedel av basbeloppet per år. Detta kan jämföras med dagens högkostnadsskydd som ligger på 1 300 kronor för medicinsk behandling och 900 kronor för läkemedel samt landstingskatt motsvarande en till två skattekronor. Sparkontots omfattning kan mycket väl utvidgas till att inkludera exempelvis all form av dagkirurgi och läkemedel. Genom att pengarna följer patienten stimuleras alternativa vårdgivare och vi ser framför oss en betydligt större andel privat sjukvård jämfört med i dag. Detta är inte minst viktigt för sjukvårdspersonalen. Flera av dessa fördelar har tagits upp i motionen.
Den stora fördelen med ett sparkonto är att patientens ställning i vården stärks och att patienten själv kan styra kostnaderna. Den patient som ofta uppsöker sjukvården, även om det inte alltid är medicinskt befogat, får göra det – men får betala själv. Den kroniskt sjuka patienten har ett väl fungerande högkostnadsskydd. Den politiska uppgiften skall inte vara att ransonera sjukvård – patienten måste själv få välja vad hon eller han vill betala för. Vi anser därför att det är angeläget att se över möjligheten att införa ett sparkonto i den öppna vården.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sparkonton inom den öppna vården,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av sparkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Margareta E Nordenvall (m) |
Leif Carlson (m) |