Primärvården i Sverige bedrevs i de största städerna till stor del i privat regi fram till 1970. Sjukhusläkare valde, ofta efter flera års tjänstgöring på sjukhus, att öppna en egen praktik och ägna sig åt patienter i den öppna vården. Många av dessa doktorer hade en lång klinisk erfarenhet vilket bidrog till en högkvalitativ vård och en optimal behandling av patienten. De flesta av oss kommer ihåg sin provinsialläkare eller örondoktor som fungerade som husläkare.
Den privata vården sköter idag ca 20 procent av den öppna vården till en kostnad av ca 2 procent av de totala sjukvårdskostnaderna. Bara i Stockholm sker över 2 miljoner besök per år i privatläkarvården.
Den socialdemokratiska regeringen upphävde vid sitt tillträde 1994, den fria etableringen för specialistläkare och sjukgymnaster. De läkare och sjukgymnaster som vill arbeta som privatpraktiker med offentlig finansiering måste istället träffa ett samverkansavtal eller vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1995. Detta innebar att landstingen gavs en starkare monopolställning än någonsin tidigare.
Före 1991, d.v.s. även under socialdemokratiskt styre, har det alltid funnits en liten privat sjukvårdsverksamhet som varit fristående gentemot landstingen. Varje läkare/sjukgymnast hade sin egen etablering och när vederbörande gick i pension så överläts etablering och patienter till en yngre kollega. Detta skapade en kontinuitet för patienterna, en garanti att när doktorn pensionerades så kommer det en annan läkare i hans/hennes ställe. Det innebar också att äldre läkare vågade investera i sin mottagning och följde på så sätt med i den tekniska utvecklingen. Det kommer vara svårt att göra detta framöver, med den otrygghet som råder med dagens regler. Som lagen är idag kan inte en privatläkare överlåta sin etablering vilket innebär att privatläkarna på sikt riskerar att försvinna. Utöver detta har Socialdemokraterna infört en åldersgräns på 65 år för privatpraktiserande läkare med offentlig finansiering. Vid årsskiftet 1996/97 kom en stor del av alla privatläkare att tvingas i pension och fick inte överlåta sina mottagningar till någon yngre kollega. Många tusentals patienter blev utan läkare. Flera landsting har insett att detta är orimligt och trotsar lagen. Men, på längre sikt finns det inte längre någon garanti för att den privata sjukvården ska få leva vidare.
Landstingens förstärkta monopolställning väcker många frågor. Vem vet bäst om patienten behöver vård – patienten eller landstinget? Ska plånboken ånyo börja styra vilken vård patienten får och är det bara de som har råd som i framtiden får välja läkare? Är det försvarbart att i dagens kärva ekonomiska klimat angripa en för samhället billig och effektiv vård, en vård som patienterna gärna väljer? Att den privata vården har varit ett bra fungerande komplement till den offentliga vården är väl känt. Vad skulle landstinget ha gjort utan t.ex. Cityakuten som har varit en förutsättning för en fungerande akut öppenvård i Stockholm?
Utifrån ovanstående resonemang kan sammanfattas att den privata vården är en för samhället lönsam vård med hög kvalitet och god tillgänglighet. Det är en vård som uppskattas av många. Många privata specialistläkare fungerar som husläkare oavsett om de är registrerade som sådana eller ej. De står för kontinuitet och kvalitet i vården.
Att den fria etableringen för specialistläkare och sjukgymnaster nu är borta är bara att beklaga. För att inte på sikt utarma kontinuiteten i den privata vården är det angeläget att återinföra rätt till ersättningsetablering. Det innebär att när en läkare eller sjukgymnast lämnar sin praktik vid t.ex. pension är det viktigt att denna praktik kan övertas av en kollega.
Undertecknad har vid flera tillfällen tidigare motionerat om krav på ersättningsetablering, (1994/95:SoU24, 1996/97:SoU215). Utskottet skrev i betänkandet Privata vårdgivare:
att utskottet delade regeringens inställning att det är en fördel om det finns privata alternativ till den offentligt finansierade vården. Att det finns skilda driftsformer inom hälso- och sjukvården har inte bara positiva effekter för patienterna utan också för personalen. (19996/97:SoU17)
Som slutsats i detta betänkande påtalar man dock att ”förhållande mellan sjukvårdshuvudman och de privata vårdgivarna bör enligt utskottet regleras i vårdavtal”. Här förbises dock att den privata vårdgivaren kommer att vara helt beroende av sin konkurrent, de facto den offentliga vårdgivaren. Vårdavtal skrevs, med konkurrenten. Detta skulle aldrig kunna fungera om vi hade haft en heltäckande konkurrenslag som också reglerade lika konkurrens i verksamhet såsom sjukvård. För att kunna uppnå den konkurrens som utskottet uttalar som positiv är det på sikt nödvändigt att skilja finansiär och producent åt. Men för att garantera att den privata läkar- och sjukgymnastvården lever vidare, oberoende av politisk majoritet eller andra faktorer, är det nödvändigt att återinföra ersättningsetableringar för läkare och sjukgymnaster.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till ersättningsetablering för läkare eller sjukgymnast återinförs i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri etablering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 65‑årsgräns för privatläkare.
|
Margareta E Nordenvall (m) |