I slutet av 1950-talet uppmärksammade Ivonny Lindquist, som då var förskollärare, att många barn som vistades på sjukhus, framför allt de som vårdades på vuxenavdelningar, försummades med avseende på psykosocialt omhändertagande och lek. Hon initierade ett arbete som också fick stöd från Socialstyrelsen. Målet var att sjuka och handikappade barn och ungdomar som vårdades på sjukhus skulle
vårdas av barnkunnig personal
få ha föräldrarna med sig som medverkande i vården
få tillgång till barnanpassad miljö och utrustning
få tillgång till lekterapiverksamhet och skolundervisning och
få förberedelse och information, anpassad till ålder och erfarenheter.
Lekterapiverksamheten har därefter utvecklats mycket positivt fram till dess att de stora besparingarna i sjukvården satte in. Enligt riksdagens utredningstjänst, som gjort en kartläggning av verksamheten, finns lekterapi vid 48 sjukhus eller kliniker i landet. Lekterapeuter i Sverige arbetar dels indirekt för barnen, dels direkt med barnen.
Det indirekta arbetet består i att arbeta för att barnen redan i väntrum och undersökningsrum skall möta en barnvänlig miljö med bilderböcker och leksaker. Vid alla vårdavdelningar där barn kan komma att vårdas skall det finnas en depå med lekmaterial för olika åldrar. Också på undersökningsavdelningar som röntgen, fysiologiska laboratorier mm skall det finnas lekmaterial. Lekterapeutens roll är också att i alla lägen förmedla ett barnperspektiv på vården till all personal.
Det direkta arbetet går ut på att svara på barns alla frågor och att stimulera till en lek som är både terapeutisk och trygghetsbefrämjande.
Riksdagens utredningstjänst har tillskrivit 43 av lekterapienheterna och fått svar från 38. Svaren ger vid handen att många lekterapienheter har utsatts för nedskärningar. I flera fall har verksamheten reducerats med hälften. Främst är det lekterapiverksamheten vid storstadssjukhusen som utsatts för besparingar. På många sjukhus har möjligheten att anställa semestervikarier till lekterapin försvunnit. Det gör att verksamheten vid vissa sjukhus reduceras extra mycket sommartid.
Konsekvenserna av de kraftiga nedskärningarna är att många barn som vårdas på sjukhus inte längre nås av lekterapin och att befintliga lokaler inte längre kan hållas öppna på dagen på grund av personalbrist.
Införandet av interna debiteringssystem har vidare lett till att lekterapin på flera håll hänvisats till lokaler som inte är lämpliga för barn och som begränsar deras möjlighet till fysisk aktivitet.
Barn som inte befinner sig på barnklinik utan på vuxenavdelning såsom öronavdelning, ortopedisk avdelning, infektionsavdelning eller njur- och lungavdelning nås inte alls eller endast sporadiskt av lekterapeut.
I enkäterna poängteras från många håll vikten av omsorg om de mycket sjuka barnen som får tillbringa lång tid på sjukhuset. Universitetssjukhuset i Linköping skriver t.ex. i sin kommentar:
Vi önskar självklart att ”nedrustningen” stoppas och att ansvariga förstår vikten av barns behov av lek för ett snabbare tillfrisknande. Speciellt viktigt är detta för onkologbarnen, som så väl behöver lek och en bra miljö att vistas i när de mår så pass bra att de orkar ta till sig detta.
Landstingen har ansvaret för hälso- och sjukvården inom sina respektive områden men staten har ett övergripande ansvar för att de mål som finns lagfästa för olika verksamheter uppnås. I det här fallet är det dels FN:s barnkonvention, dels hälso- och sjukvårdslagen som skall styra verksamheten.
I barnkonventionen som Sverige ratificerat är en av de bärande principerna att barnets bästa skall komma i främsta rummet. Principen om barnets bästa kan härledas ur två grundläggande tankar: den ena är att barn är sårbara och behöver särskilt stöd, den andra att barn har fullt och lika människovärde och alltså inte är mindre ”värda” än vuxna.
I hälso- och sjukvårdslagen anges målsättningen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Lekterapin är av största betydelse för sjuka barns livskvalitet och möjligheter till tillfrisknande. Den nedrustning av verksamheten som nu pågår inverkar därför negativt på sjukhusvårdade barns situation. Socialstyrelsen som har ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvården bör därför få i uppdrag att inom ramen för sitt tillsyns- och kvalitetssäkringsansvar få i uppdrag att se till att barnens behov av lekterapi blir tillgodosett, att de nedskärningar som negativt går ut över barnen stoppas och att resurserna återställs till en nivå som tillgodoser barnens behov.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lekterapi för barn som vårdas på sjukhus.
|
Barbro Westerholm (fp) |