1997 blir ett rekordår för arbetslösheten. Nu krävs omedelbara insatser för jobben. Skatterna på arbete behöver sänkas rejält. Våra förslag innebär att skatterna sänks med cirka 30 miljarder redan 1998. Sänkningarna är i princip helt koncentrerade på att skapa förutsättningar för fler jobb i näringslivet. Arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn sänks med drygt 18 miljarder – eller med sex procentenheter – värnskatten tas bort, dubbelbeskattningen på aktier slopas och beskattningen av fåmansbolagen lindras. Vi sänker också fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.
Fortsatta skattesänkningar bör inriktas på att lätta skattebördan för låg- och medelinkomsttagare. Vi anser att merparten av det ”utrymme” som finns i budgeten år 2000 bör användas för sådana skattesänkningar. En utgångspunkt för vår politik är att Sverige inte behöver högre skatter utan fler skattebetalare.
Genom den reformering av socialförsäkringssystemen som vi föreslår sänks både skatte- och utgiftstrycket med drygt 4,5 procentenheter till år 2000. Med vår politik har skattetrycket i Sverige då sjunkit till ca 46 % av BNP.
Fler människor måste få jobb. En ny kurs för skattepolitiken ska ge fler människor en lön att leva på.
Trots att konjunkturen nu ser ut att utvecklas i en mer positiv riktning slår arbetslösheten rekord i år, enligt regeringens prognoser. Arbetslösheten har många orsaker. Det höga skatteuttaget på arbete är utan tvekan en av dem. Inriktningen på skattepolitiken sedan regeringsskiftet 1994 har bidragit till att fördjupa arbetslöshetskrisen. Höjda arbetsgivaravgifter, höjda marginalskatter, höjd skatt för fåmansbolagen, förtida momsinbetalningar, förlängd sjuklöneperiod, höjd skatt på sparande, höjd skatt på investeringar.....raden av jobbfientliga skatter som Socialdemokraterna – ofta i samarbete med Centerpartiet – beslutat om kan göras mycket längre. Är det då konstigt att de nya jobben inte kommer? Visserligen har en del höjningar delvis tagits tillbaka, men sammantaget har har skatterna höjts med ungefär 65 miljarder kronor på tre år. Till största delen handlar det om skattehöjningar på arbete!
Sverige har ett av de högsta skattetrycken bland jämförbara länder – och ligger högt över genomsnittet i EU. Under den senaste tioårsperioden är Sverige också det land som haft den högsta skattebelastningen på arbete. Det är uppenbart att såväl skatternas nivå som utformning bidrar till att hämma sysselsättningsutvecklingen i ekonomin. Skatteuttaget på jobben måste sänkas.
Sänkta arbetsgivaravgifter har i flera år varit den största posten i vårt budgetalternativ. Nu föreslår vi en ännu större sänkning än tidigare. Redan 1998 vill vi sänka arbetsgivaravgifterna med 18 miljarder kronor. Sänkningen bör riktas mot den sektor av ekonomin där de s k skattekilarna på arbete bedöms vara särskilt hämmande för sysselsättningen – den privata tjänstesektorn. Denna motsvarar ungeför 40 procent av hela ekonomin. Förslaget innebär att avgifterna kan sänkas med drygt sex procentenheter, från ca 33 procent till ca 27 procent, i den sektor i ekonomin där potentialen för nya jobb är som störst. För egenföretagarna sker motsvarande sänkning av egenavgifterna.
Aktuella forskningsrön bekräftar att sänkta arbetstgivaravgifter är den bästa vägen att stimulera fler arbeten. En studie från OECD visar att en sänkning av den storlek vi föreslår kan förväntas resultera i 70 000 nya jobb, under förutsättning att sänkningarna , precis som vi föreslår, finansieras med minskade offentliga utgifter. 70 000 nya jobb motsvarar ungefär 20 procent av alla arbetslösa – det är en större sysselsättningsökning än regeringen räknar med för hela ekonomin under nästa år.
Ökad sysselsättning i privat sektor har starkt positiva effekter på de offentliga finanserna. I tabellen visas de direkta effekterna på de offentliga finanserna av sysselsättning i privat sektor, vid offentlig sysselsättning samt vid arbetslöshet.
Tabell 1. Effekt på de offentliga finanserna av offentlig och privat sysselsättning samt av arbetslöshet 1997
|
I arbete |
Arbetslös |
|||
|
Industri- |
Privat |
Offentlig |
Genomsnittlig |
|
|
arbetare |
sektor |
sektor |
a-kassa |
|
|
lön som ger genomsn. a-kassa |
||||
|
Årslön |
215 000 |
165 400 |
215 000 |
124 000 |
|
Netto för det offentliga |
161 300 |
120 500 |
-124 800 |
-78 900 |
Om en person går från att vara arbetslös med genomsnittlig a-kassa till att få ett arbete i privat sektor med en lön som berättigar till genomsnittlig a-kassa innebär det en positiv förändring för de offentliga finanserna på ca 200 000 kronor (från -78 900 till +120 500 = 199 400). Om 70 000 personer går från arbetslöshet till arbete i privat sektor ger det ett positivt netto för de offentliga finanserna på nära 14 miljarder kronor. Observera att i förutsättningen ligger att den ursprungliga skattesänkningen på arbete är finansierad. Skattesänkningen är därmed finansierad innan den positiva effekten om 14 miljarder kronor uppkommer. När människor går från arbetslöshet till offentlig anställning leder det däremot till ökat minus för de offentliga finanserna. Vi anser att det behövs fler jobb inom vården och skolan för att säkra kvaliten, men det ger inget bidrag till starkare offentliga finanser.
Tabellen illusterar tydligt vad vi menar när vi säger att Sverige inte behöver högre skatter utan fler skattebetalare. Vi behöver fler människor i arbete som bidrar till att betala för välfärden. En politik för fler jobb i näringslivet är en förutsättning för att bevara Sverige som välfärdsnation.
Kombinationen höga inkomstskatter, arbetstgivaravgifter och moms lägger i praktiken en död hand över – den vita – marknaden för enklare hushållstjänster. För att reducera den s k dubbla skattekilen, när höga skatter ska betalas med redan skattade pengar, vill vi helt slopa arbetsgivaravgifterna för enklare hushållsttjänster, som städning eller barnpassning. Tillsammans med vårt förslag om införande av servicecheckar (se vår motion om servicecheckar) bör detta leda till fler vita jobb i hushållsektorn. Eftersom den vita marknaden är så liten blir skattebortfallet mycket blygsamt, förmodligen blir det snarare ett positivt netto när marknaden växer.
Regeringen aviserar nu, inte oväntat, ett flagrant löftesbrott när det gäller den s k värnskatten. Den ska först avskaffas och sedan återinföras. De små inkomster denna skatt inbringar till statskassan står inte i rimlig proportion till den skada skatten åsamkar. Problemet med höga marginalskatter ökar i takt med den svenska ekonomins internationalisering. Svenska storföretag som konkurrerar om kvalificerad arbetskraft på en internationell marknad har beskrivit svårigheterna att rekrytera kvalificerad personal. Regeringen överväger nu istället ett särskilt undantag med lägre skatt för utländska experter.
Vi anser att människor måste kunna lita på beskeden de får från det politiska systemet. Folkpartiet står fast vid att alla ska få behålla minst hälften av en inkomstökning.
Införandet av värnskatten visar också vad som händer när principen en gång övergivits. Fler och fler har successivt knuffats upp i de inkomsskikt som träffas av den högsta marginalskatten. Idag betalar 4 av 10 heltidsarbetande denna specialskatt för ”de rika”. Vi tror inte att särskilt många av dem som betalar skatten uppfattar sig som ”rika”. Det rör sig till exempel om befordrade poliser och vissa LO-grupper.
Dubbelbeskattningen på aktier måste tas bort. Den låser in vinstmedel i företagen och försvårar möjligheterna för expansiva företag att få tag i riskvilligt kapital. Sverige är numera så gott som ensamt om denna straffskatt på nya jobb. Inhemskt sparande och kapitalbildning är nödvändigt för god tillgång till riskkapital, särskilt för de mindre och medelstora företagen, som inte har tillgång till den internationella kapitalmarknaden. Det är också uppenbart att den internationella rörligheten av kapital kräver en konkurrenskraftig svensk kapitalbeskattning, vilket bland annat innebär att dubbelbeskattningen av riskkapital måste avskaffas. Det finns inga rimliga skäl till att sparande i aktier ska beskattas hårdare än sparande på bankbok.
En annan viktig förutsättning för en fungerande marknad för riskvilligt kapital är att det privata sparandet uppmuntras. Folkpartiet har en positiv syn på sparandet, såväl risksparande i aktier som det långsiktiga trygghetssparandet. Vi anser att villkoren för enskilda människors trygghetssparande måste förbättras, bland annat genom att avdragsrätten för det privata pensionssparandet återgår till att motsvara ett basbelopp per år. Därefter bör det ytterligare höjas till 1,5 basbelopp.
Förmögenhetsskatten ter sig också alltmer omöjlig i en internationaliserad värld. Regeringen backar nu från den nyss genomförda höjningen av förmögenhetsvärderingen av aktier, och föreslår att den sänks från 100 procent till 80 procent av marknadsvärdet. Vi motsatte oss höjningen från 75 procent och menar att värderingen i ett första steg bör återgå till den nivån, för att på sikt slopas helt.
Turerna kring förmögenhetsskatten har ibland varit rent löjeväckande. Regeringen vill nu införa en retroaktiv beskattning av de företag som flyttade till O-listan i samband att skatten höjdes på A-listan. Skatter med retroaktiv verkan hör inte hemma i ett rättssamhälle. Vi motsätter oss självfallet detta.
I förmögenhetsbeskattningen finns också den sista kvarlevan i vårt skattesystem av den föråldrade syn på kvinnor som förr genomsyrade hela samhället, nämligen sambeskattningen. Det principiella argumentet för att avskaffa den föråldrade sambeskattningen är väl känt. Var och en bör betraktas som en individ vilket också innebär att betraktas som ett eget skattesubjekt. Detta måste gälla oavsett om det handlar om löneinkomster eller förmögenhet. Sambeskattningen bör således avskaffas omedelbart. Vi anser också att det skattefria beloppet på 900 000 kronor bör höjas till 2 miljoner. Dagens nivå medför att många husägare – ofta rör det sig om pensionärer som bott länge i sitt hus – utöver fastighetsskatten, också tvingas betala förmögenhetsskatt för sitt boende. I vårt budgetalternativ har vi avsatt 2 miljarder för lägre förmögenhetsskatt.
Ytterst är det arbetsmarknadens parter som har ansvar för att lönebildningen fungerar. Men det politiska systemet har ansvar för att skapa en fungerande maktbalans och mer balanserade spelregler – och skärpta ekonomiska motiv – så att parterna kan träffa avtal som ligger i linje med önskemålet om ökad sysselsättning. Folkpartiet anser att ansvaret för lönebildningen måste följas av ett visst finansiellt ansvar för dess konsekvenser. Om löneavtalen blir så höga att människor skickas ut i arbetslöshet är det inte rimligt att de fackliga organisationerna kan skicka hela notan för detta till staten.
Folkpartiet föreslår därför att statsbidraget till a-kassorna sänks till 75 procent av kassornas utbetalning, utan att ersättningen till de arbetslösa sänks. Försäkringspremien till försäkringen måste då höjas. Samtidigt bör arbetslöshetsförsäkringen vidgas och bli en allmän försäkring som omfattar alla med förankring på arbetsmarknaden. För staten innebär det sänkta statsbidraget en besparing på drygt 10 miljarder. Hushållen bör kompenseras för höjningen genom sänkt inkomstskatt med motsvarande belopp, t ex genom att grundavdraget höjs. Naturligtvis är det svårt att förutsäga effekterna på lönebildningen. Men vetskapen om att löneavtal som innebär att fler människor skickas ut arbetslöshet ”straffar sig” i form av högre egna försäkringspremier borde ha en återhållande verkan på lönekraven. Skattesänkningen om 10 miljarder är alltså en del i en strukturreform som syftar till att öka chanserna till fler jobb.
Folkpartiet ser positivt på de system med andel-i-vinst för de anställda som många företag tillämpar. Vi tror att det ökar arbetsglädjen och motivationen på arbetsplatserna. Dessutom kan det bidra till att öka förståelsen för företagandets villkor och möjligheter. Sociala avgifter bör därför inte utgå på
vinstandelar som erbjuds anställda i ett företag.
Under tre år har regeringen systematiskt försvårat för de människor som ska ge Sverige de nya jobben. För att vrida utvecklingen rätt krävs ett batteri av åtgärder och inte minst en skattepolitik som inriktas på att ta tillvara människors idéer och initiativkraft.
Vi vill se omedelbara skattesänkningar för bland annat fåmansbolagen. Regeringen har tillsatt en utredning som skall föreslå förbättringar för fåmansbolagen, men ännu finns inte ett enda konkret förslag. Många av företagen inom tjänstesektorn – och många av dem vi vill ska tillkomma – är typiska småföretag. I decennier har egna företagare i s k fåmansbolag diskriminerats jämfört med de börsnoterade företagen. I praktiken medför reglerna att framgångsrika företagare ”straffas” extra hårt. Som skattesystemet fungerar måste det finnas någon princip för att bestämma vad som är inkomst av tjänst respektive kapital. En lösning som för närvarande övervägs i Holland är att all utdelning beskattas som kapitalinkomster efter det att ägaren tagit ut en ”marknadsmässig” lön för branschen, dvs en lön motsvarande ungefär vad en anställd kollega i samma yrke har. I avvaktan på en grundlig översyn kunde detta system tillämpas i stort sett omgående.
Nya snabbväxande företag avstår ofta från utdelningar och styrelsearvoden för att kunna satsa allt på snabb tillväxt. Dessvärre bromsas denna ibland av stora skattebetalningar. Vi anser att en utredning bör tillsättas med uppdrag att granska möjligheterna att ge företagen uppskov med bolagsskatten så länge inga utdelningar sker. Det skulle underlätta situationen för denna typ av företag som Sverige måste få många av under kommande år.
Kravet på förtida momsinbetalningar upplevs av många småföretagare som helt orimligt. I praktiken innebär de nya bestämmelserna att företagaren i inte hinner få betalt från sina kunder innan den mervärdesskatt han debiterat för statens räkning skall redovisas och betalas in. Det finns exempel på företagare som tvingats ta lån för att kunna betala skatten i tid! Vi menar att det är ett anständighetskrav – och borde vara en grundläggande princip – att reglerna för inbetalning av mervärdesskatten utformas på ett sådant sätt att företagaren inte behöver betala in pengar som han eller hon ännu inte fått. Företagen måste få en längre tidsfrist med momsinbetalningarna. Vi har i vårt budgetalternativ räknat med att detta kostar ca 400 miljoner kronor. Frågan bör kunna lösas smidigt inom ramen för ett nytt skattekonto som vi anser att regeringen bör lägga fram förslag om.
Den som vill bli ”sin egen” och driva någon form av näringsverksamhet behöver en F-skattsedel. Tyvärr finns det gott om exempel på goda företagsidéer som stupat redan här, antingen genom avslag eller ännu värre genom att skattemyndigheterna återkallar F-skattsedeln sedan verksamheten dragit igång.
Reglerna för avslag på en ansökan om F-skatt visar sig på nästan varje punkt sammanfalla med kännetecknen på en modern tjänsteföretagare som vill starta i liten skala, t ex genom att sälja tjänster till sin förra arbetsgivare, eller som istället för att själv göra stora investeringar i datautrustning lånar uppdragsgivarens datorer. Regeringen aviserar i budgeten en översyn av gällande regler. Finansdepartementet har emellertid hastat fram en lagrådsremiss, där de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro. Vår lösning är att alla som vill ha F-skattsedel också får det, med undantag för dem som har näringsförbud. Krångligare än så bör det inte vara. Den enda prövning skattemyndigheten behöver göra är att kontrollera att den som söker F-skattsedel inte har näringsförud. Det finns inga skäl att myndigheterna överpröver affärsidén som sådan, huruvida den är av ”allmän karaktär” etc.
Många egenföretagare har hemmet som arbetsplats. Utvecklingen av informationstekniken gör detta val allt lättare, rationellare och vanligare. I skattesystemet finns ett antal regler som försvårar för företagare att driva verksamheten från den egna bostaden, i synnerhet gäller detta för dem som bor i egen villa. Mer än halva ytan i bostaden måste användas för företaget för att den ska anses vara näringsfastighet. Annars får endast kostnader som uppkommit särskilt på grund av verksamheten dras av i företaget, alla andra slags utgifter anses ha uppkommit ändå. Folkpartiet anser att avdragsmöjligheterna behöver förbättras och anpassas till det nya företagandets behov. Reglerna behöver ses över i syfte att åstadkomma detta.
Folkpartiet anser att fastighetsskatten bör sänkas till den tidigare nivån
1,5 %. De skatte- och taxeringsregler som införts under åren 1996–1997 har inneburit orimliga och för många boende obegripliga skattehöjningar. Kombinationen höjd fastighetsskatt och nya beräkningsmetoder för taxeringsvärdet, där bland annat markvärdet får mycket stort genomslag, har för en del småhusägare fått helt absurda konsekvenser. I stort sett alla partier i riksdagen – utom Socialdemokraterna och Centerpartiet – har föreslagit olika lösningar för att åtminstone tillfälligt lindra effekterna för de värst utsatta i avvaktan på den översyn av hela fastighetstaxeringen som kommit till stånd på bl a Folkpartiets initiativ.
Vi har i vårt budgetalternativ avsatt 2 miljarder kronor för lägre fastighetsskatt. Sänkningen bör tas ut dels genom en återgång till den lägre skattesatsen på 1,5 procent, dels genom att vissa ytterligare lättnader genomförs för de värst drabbade, däribland människor som är permanent bosatta i attraktiva fritidsområden..
Våra förändringar i förmögenhetsbeskattningen innebär också lättnader för många småhusägare. Det skattefria beloppet bör höjas till 2 miljoner kronor. Dagens nivå på 900 000 innebär att många småhusägare, ofta rör det sig om pensionärer som ägt sitt hus länge, utöver fastighetsskatten även betalar denna specialskatt för särskilt ”förmögna” människor.
Under de borgerliga regeringsåren beslutades att statliga arbetstgivare på lönebeskedet skulle redovisa samtliga skatter och avgifter som betalats in för den anställdes räkning, dvs förutom preliminär inkomstskatt också alla sociala avgifter. Syftet med att synliggöra alla skatter på lönebeskedet var förstås att göra klart för människor dels vad de egentligen betalar, dels hur stora beloppen är. Att skattskyldiga klart och enkelt informeras om vilka regler som gäller, och vilka skatter de betalt, borde egentligen vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Men efter regeringsskiftet försvann bestämmelsen mycket snabbt, vilket lätt kan tolkas som att regeringen tycker det är bättre att människor svävar i okunskap om skatternas verkliga storlek.
Folkpartiet anser att bestämmelsen bör återinföras.
Vi har redan beskrivit de skattesänkningar som vi anser måste genomföras omedelbart för fler jobb i näringslivet. Att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen är den prioriterade uppgiften. Målet är förstås att så många som möjligt ska slippa vara beroende av arbetslöshetsersättning, AMS-åtgärder, socialbidrag, förtidspensioner m.m och istället ges en chans att försörja sig med eget arbete. Fler människor måste få en lön att leva på.
Fortsatta sänkningar av skattetrycket bör inriktas på lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare
Enligt regeringens kalkyler finns vid sekelskiftet ett ”utrymme” på 20 miljarder kronor. Om Folkpartiets politik får genomslag efter valet 1998 kan detta utrymme komma att realiseras tidigare. Vi anser att huvuddelen bör användas till att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Till att börja med bör de principer som fastslogs i samband med skattreformen återupprättas, dvs att de flesta inkomsttagare betalar högst 30 procent i skatt och att bara 15 procent betalar statsskatt, samt högst 50 procent i marginalskatt. Det är viktigt att återinföra det fulla infaltionsskyddet i skatteskalan så att inte fler personer successivt skjuts uppåt och tvingas betala statsskatt.
Det höga skattetrycket i Sverige för oundvikligen med sig en hög skattebelastning på de stora och breda skattebaserna, dvs de inkomstskikt där de flesta inkomsttagare befinner sig. Sverige är det land bland industriländerna som har det lägsta grundavdraget och en av de högsta inledande skattesatserna. Det innebär att små inkomster beskattas hårdare hos oss än i jämförbara länder.
Alla nytillkommande arbetstillfällen kan heller inte förväntas vara högavlönade. Med lägre skatter på låga inkomster får fler chansen att försörja sig på det egna arbetet. Rent tekniskt kan detta ske genom förändringar i inkomstskatteskalan eller genom höjda grundavdrag. Även lägre kommunalskatt skulle ge liknande effekter.
Det är viktigt att skattesänkningarna genomförs på ett sätt som leder till minskade marginaleffekter för i synnerhet barnfamiljerna. I dag har många av dem – genom en kombination av höga inkomstskatter, avtrappningsregler i bostadsbidragen, inkomstprövade dagisavgifter m.m. – marginaleffekter på upp till 80 procent eller mer. De kan knappast genom egna insatser eller beslut påverka sin egen ekonomi, utan är i hög grad beroende av politiska beslut. De är fast i den s k ”fattigdomsfällan”.
Skattepolitiken måste inriktas på att skapa förutsättningar för en växande och dynamisk samhällsekonomi. Det innebär att skatterna måste utformas så att de enskilda intiativ som driver ekonomisk utveckling och stigande sysselsättning uppmuntras. Det innebär att skatterna måste också ges en internationellt konkurrenskraftig inriktning. Sverige ska vara ett land som lockar till sig entreprenörer, investeringar och nya arbetstillfällen. Sverige ska vara ett land där det lönar sig att arbeta, investera och starta företag.
Fortsatta minskningar av skattekilen på arbete – dvs skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar brutto och vad löntagare får netto – är nödvändigt.
Våra reformförslag i socialförsäkringssystemen medför ett lägre skattetryck och innebär att skattekilen på arbete sänks ordentligt. När skattekilen minskar ökar sannolikheten för att olika transaktioner blir av. Detta bör också leda till att fler arbetstillfällen kommer till stånd.
Med de skattesänkningar vi föreslår och vår reformering av socialförsäkringarna kan skattekvoten sänkas till ca 46 procent av BNP år 2 000.
Förmögenhetsbeskattningen bör på sikt helt avskaffas. De osannolika turerna i förmögenhetsbeskattningen av A- och O-listade aktier har dragit ett löjets skimmer över svensk skattepolitik. De absolut rikaste familjerna i Sverige – huvudägarna på börsen – utgör nu ett skattefrälse, helt befriade från förmögenhetsskatt, medan andra mindre aktieägare får betala denna specialskatt för ”särskilt rika människor”. Dessa märkliga beslut är ett utflöde av att förmögenhetsskatten i hög grad är utsatt för internationell konkurrens. I en internationaliserad värld är förmögenhetsskatten i längden omöjlig att behålla.
Ett successivt sänkt skattetryck är nödvändigt för att växla in svensk ekonomi på en högre tillväxtbana. Det strider inte mot kraven att skatterna skall kunna finansiera en ambitiös välfärdspolitik med omfattande skattefinansierad vård, omsorg, utbildning och miljöarbete eller ansvar för de människor som behöver det offentligas stöd. Tvärtom kan sådana välfärdsmål bara tillgodoses om ekonomin växer i tillfredsställande takt och fler människor slipper vara beroende av a-kassor, AMS-åtgärder, socialbidrag, förtidspension, m.m. En skattepolitik för fler skattebetalare är en förutsättning för att nå högt ställda ambitioner på välfärdsområdet.
Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp har beslutat att till årets riksmöte inte upprepa kravet på en höjning av matmomsen.
Det beror inte på att vi anser att vi tidigare haft fel. Matmomsfrågan tillhör de mest utredda frågorna i vårt land och vi har haft mycket gott faktaunderlag för vår ståndpunkt: Lägre matmoms är en ineffektiv väg att bedriva fördelningspolitik på.
Vi har inte heller omprövat vår ståndpunkt i principfrågan: Skattesystemet ska i största möjliga utsträckning vara neutralt.
Att vi ändå avstår från att driva frågan beror på en kombination av faktorer: Dels att regeringen med annan finansiering genomfört flera av de åtgärder vi i vårt alternativ finansierade med en matmomshöjning, t ex högre barnbidrag, återinförda flerbarnstillägg och höjning av sjukpenning och a-kassa till 80 %. Dels att en flerårsprognos redovisas som tyder på att det redan inom ett par år – även med beräkningar gjorda utifrån fortsatt s-politik – finns ett utrymme för skattesänkningar på i storleksordningen
20 miljarder kronor.
Eftersom vi kritiserar regeringen för att den höjt alldeles för många skatter drar vi oss för att själva föreslå en skattehöjning, när den inte är nödvändig för budgetbalans eller finansiering av angelägna utgifter. Vi har noterat att regeringen inte kallar utrymmet som uppstår år 2000 för ”Lägre skatt” utan ”Överföringar till hushåll” och alltså håller öppet för bidragsökningar. I detta läge har vi bedömt det viktigare att koncentrera oss på att arbeta politiskt för att det utrymmet ska användas till fördelningspolitiskt välmotiverade skattesänkningar än att fortsätta kampen för enhetlig moms.
Sammanfattningsvis: Eftersom vi tycker det är viktigare att sänka än att höja skatter, eftersom flera av de fördelningspolitiska åtgärder vi anser effektivare än lägre matmoms genomförs ändå och eftersom det inom en relativt snar framtid, om prognoserna slår in, blir möjligt att sänka skatterna ytterligare anser vi att det är onödigt att nu ta en politisk strid för att höja skatten på mat.
Vi prioriterar strider av stor principiell vikt och strider vi har större chans att vinna.
Skattesänkningarna får inte medföra underskott i de offentliga finanserna. Detta skulle bl.a. kunna leda till misstro till den ekonomiska politiken, högre räntor och stigande inflation. Vi anser också att det är nödvändigt med ett visst överskott i de offentliga finanserna så länge statsskulden överstiger 60 procent av BNP. Sänkt skatt måste därför finansieras genom minskade offentliga utgifter. Folkpartiet föreslår därför bland annat besparingar i de s k selektiva företagsstöden och planekonomiska investeringsprogrammen, renodling av offentlig verksamhet samt minskade utgifter för socialbidrag och förtidspensioner, bland annat genom ökad rehabilitering. Allt eftersom sysselsättningen ökar och fler människor får en lön att leva på, i stället för olika bidrag, ökar möjligheterna ytterligare till fortsatta, finansierade skattesänkningar.
Folkpartiet liberalerna är positiv till s k grön skatteväxling. Ett viktigt inslag i den stora skattereformen 1990/91 var just höjd skatt på energi och miljöförstörelse samt sänkt skatt på arbetsinkomster. När det gäller miljöskatter är det viktigt att konkurrerande länder går fram ungefär i samma takt, annars är risken stor att miljöfarliga industrier expanderar eller flyttar verksamheten till det land som har lägst miljöskatter och lägst miljökrav i övrigt. Det skulle vara till skada såväl för miljön som för sysselsättningen. Vi ser EU som ett effektivt instrument för att genom bland annat beslut om gemensamma miljöskatter lösa gränsöverskridande miljöproblem. Det är också viktigt att notera att effektiva miljöskatter leder till att de miljöfarliga verksamheterna – och därmed skattebasen – minskar, vilket reducerar möjligheten att, annat än temporärt, finansiera andra skattesänkningar.
Folkpartiet föreslår att skatten på handelsgödsel och bekämpningsmedel höjs med 300 kronor utöver regeringens förslag. Övergödningen av åkrar medför att världens tillgång på fosfor sinar. Av detta följer att livsmedelsproduktionens förutsättningar hotas. Detta innebär i en förlängning att livsbetingelser på jorden riskerar att slås ut.
Vi motsätter oss regeringens förslag om en utvidgning av s k generalklausulen i lagen mot skatteflykt. Förslaget står enligt vår uppfattning i strid med fundamentala principer som syftar till att förhindra godtycklig maktutövning. Generalklausulen avskaffades av den förra borgerliga regeringen eftersom dess tillämpning var svårbegriplig och helt oförutsägbar för de skattskyldiga. I ett rättssamhället måste reglerna vara så klara och tydliga att medborgarna kan förstå och förutse konsekvenserna av sitt handlande. I det nu aktuella förslaget tycks statens intresse av att driva in skattepengar helt överordnas kravet på rättssäkerhet. Det finner vi oacceptabelt. Däremot ligger det i alla medborgares intresse att skattemyndigheterna har en hög ambition att motverka skattefusk och förutsättningar för att kunna beivra sådant i de fall de förekommer. En förutsättning för ett fungerande skattesystem är att det finns en tillfredsställande kontroll av skatteunderlaget. Det omfattande momsfusket bör kunna motverkas mer effektivt. Folkpartiet anslår därför 50 miljoner kronor för ökade insatser mot skattefusket. Beloppet tas år 1998 från anslagsbehållningen och anvisas på anslag åren 1999 och 2000
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,1
att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen beslutar sänka den statliga inkomstskatten från 25 till 20 %,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte införa en ny värnskatt,1
att riksdagen beslutar om ändrade regler för fåmansbolagen i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen beslutar avskaffa dubbelbeskattningen på aktier,1
att riksdagen beslutar om en sänkning av förmögenhetsskatten i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen beslutar avskaffa sociala avgifter för andel-i-vinst-system i företagen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda möjligheterna till uppskov med bolagsskatten i vissa fall,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt system för skattekonton i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utfärdande av F-skattsedel,
att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten i enlighet med vad i motionen anförts,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig arbetsgivares skyldighet att redovisa samtliga skatter och sociala avgifter på de anställdas lönebesked,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfulla skattesänkningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en grön skatteväxling,
att riksdagen beslutar höja skatten på handelsgödsel och bekämpningsmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen godkänner vad som anförts om att 50 miljoner kronor från anslagssparandet på A 2 Skattemyndigheterna får användas för ökade insatser av skattemyndigheterna mot fusk,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av rätten till avdrag för företagare med hemmet som arbetsplats,
att riksdagen beslutar höja avdragsrätten för sparande i privata pensionsförsäkringar till ett basbelopp år 1998 och 1,5 basbelopp 1999.1
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
1 Yrkandena 1-8, 12, 16 och 19 hänvisade till FiU.