Bristen på kontroll över den egna vardagen bidrar till otrygghet och social segregation. Det är möjligheterna för den enskilde som öppnar samhället för var och en. Det är bristen på utrymme att kontrollera den egna vardagen och förverkliga egna livsmål som skapar hopplöshet och bristande social rörlighet.
I ett samhälle där människor upplever att det finns ytterst litet de själva kan göra för att förändra det egna livet och skapa sig en bättre framtid sprider sig känslan av vanmakt samtidigt som segregationens gränser blir allt större hinder för mänsklig växt och utveckling.
Det är detta som sker i Sverige i dag. Sedan regeringsskiftet har regeringen bedrivit en politik som systematiskt har minskat den enskildes utrymme och trygghet till förmån för ett ökat beroende av den politiska maktens beslut. Rätten att välja skola har urholkats. Rätten att välja sjukvård har i praktiken tagits bort. Valfrihetsreformerna inom barnomsorgen har avskaffats. Möjligheterna att skapa sig en försörjning genom eget företagande har trängts tillbaka i takt med en näringslivsfientlig politik.
Stegen mot en mer flexibel arbetsmarknad har upphävts till nackdel för alla dem som står utanför arbetsmarknaden. Utvecklingen mot en minskande arbetslöshet har vänts till ökad arbetslöshet. Allt färre har ett jobb och allt fler är beroende av bidrag. Mer än en och en halv miljon saknar förankring på arbetsmarknaden. Det finns 250 000 barn som lever i familjer där antingen en eller båda föräldrarna saknar arbete.
Under mandatperiodens sista år kommer den totala arbetslösheten att vara lika stor, 12,1 procent, som under 1995. Regeringens politik för att bekämpa arbetslösheten är inte att skapa ett expansivt företagsklimat utan genom en arsenal av olika åtgärder avveckla människor från arbetsmarknaden.
Skattehöjningarna har haft en sådan omfattning att de slagit särskilt hårt mot låg- och medelinkomsttagare. Sverige har världens högsta skatter för människor med normala inkomster. Skattechocken har ökat bidragsberoendet. I Sverige är det inte bara färre som kan försörja sig utan också färre som kan leva på sin lön än vad vi sett under modern tid. De höjda skatterna skapar en växande social otrygghet.
Den traditionella socialdemokratiska politiken skapar en stark offentlig sektor som ger ett begränsat utrymme för den enskilde medborgaren att påverka sin vardag och framtid. Höjda skatter och höjda bidrag skapar ett större beroende till det offentliga för den egna vardagen.
Det egna livet blir en funktion av den vardag och det mönster som den politiska makten påbjuder. När livet blir en funktion av de omständigheter som den politiska makten bestämt, och inte av de strävanden som den enskilde bär på, blir man inplacerad i en vardag som präglas av andras beslut. När förutsättningarna för den sociala rörligheten på detta vis urholkas, växer den sociala segregationen. I många bostadsområden i vårt land skapar omfattningen av bidragsberoende och arbetslöshet en vanmakt som också blir till ett socialt mönster av hopplöshet och uppgivenhet.
Utan möjlighet att själv välja skola eller barnomsorg urholkas personligt ansvar och det civila samhällets gemenskaper. Utan utrymme och stimulans för företagande och företagsamhet växer passivitet och frustration. Kvar blir människorna själva utan framtidstro men i beroende av den offentliga maktens kontor för välfärdsstatens olika verksamheter. Det är i dag en av den sociala politikens viktigaste uppgifter att bryta en politiskt forcerad social segregation mot social rörlighet och en framtid som är öppen för var och en.
Det bör vara en överordnad målsättning för den sociala politiken att göra det möjligt för fler att ta vara på de möjligheter som egen förmåga och drömmar ger. Sverige skall vara ett land där var och en kan skapa sig en framtid utan att hindras av sociala gränser och hinder i form av fattigdomsfällor, områdessegregation och bristande försörjningsmöjligheter.
Föreställningen om att social trygghet bygger på så många och stora bidrag som möjligt har skapat en växande otrygghet. Social trygghet är att behöva så få och så små bidrag som möjligt. Den viktiga sociala uppgiften måste därför vara att allt färre skall vara bidragsberoende, inte alltfler.
Vi måste skapa ett samhälle där fler får chansen att göra något bättre med sina liv. Ett samhälle med små skatter och stora möjligheter. Ett samhälle där vanliga människor har större frihet och där politiker har mindre att säga till om. Det är så en ökad social rörlighet kan etableras.
Den enskilt viktigaste sociala frågan är att sänka skatterna så mycket att de flesta människor kan leva på sin lön, även när skatten är betald. Att kunna leva på sin lön är att kunna känna trygghet för sin egen och sina närmastes tillvaro.
Socialstyrelsen har kunnat konstatera att ”hushåll med socialbidrag i genomsnitt betalar nästan lika mycket i skatt som de får i socialbidrag” (Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:4). Hushåll med socialbidrag får i genomsnitt ca 21 000 kronor i socialbidrag och betalar i genomsnitt ca 23 000 kronor per år i bl.a. skatt. Hälften av socialbidragstagarna har förvärvsarbete (80 procent av befolkningen i övrigt). En femtedel av bidragstagarna har heltidsarbete under hela året.
I ett samhälle där skatterna är så låga att de flesta människor kan leva på sin lön finns en omfattande reservoar av trygghet. De allra flesta människor kan i ett sådant samhälle sörja både för sin egen vardag, för framtida behov och för oförutsedda utgifter.
Vi moderater har lagt förslag om skattesänkningar som för normala hushåll innebär sänkt skatt på 2 000 kronor i månaden.
Sverige behöver en skattepolitik som gör att alltfler får så mycket kvar efter det att skatten är betald att de kan stå på egna ben och känna en trygghet i den personliga välfärden. En sådan skattepolitik är en förutsättning för ett samhälle med social rörlighet.
Att kunna företa sig saker handlar om mycket mer än att bedriva näringsverksamhet. Det handlar om att i livets mångfald av utmaningar vilja och kunna företa sig det som bygger på eget ansvar och egna drömmar.
Företagande handlar om att få bidra till lösningar på problem i samhället, genom nya alternativ och genom projekt som tillfredsställer människors olika behov av omsorg och materiell trygghet.
Företagande har alltid en social dimension. Denna sociala dimension är särskilt tydlig när den berör människor i en utsatt situation, exempelvis arbetslösa invandrare.
Invandrare har ett dåligt utgångsläge på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren har svårt att bedöma deras kompetens och deras kapacitet, eftersom de kommer från en annan kultur.
S.k. etniskt företagande har traditionellt varit invandrarnas chans att etablera sig både på arbetsmarknaden och i samhället. Det etniska företagandet ingår i ett socialt nätverk.
De historiska erfarenheterna, liksom erfarenheterna från andra länder, visar tydligt att egenföretagande spelar en avgörande roll för invandrares möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
Det etniska företagandet innebär bland annat att invandrare anställer invandrare. Precis som en svensk arbetsgivare har lättare att bedöma svenska arbetssökande har invandrare lättare att bedöma sina landsmän.
Det etniska företagandet ingår nästan alltid i ett vidare socialt nätverk. I nätverket stöttar man varandra på olika sätt. Många invandrare har t.ex. svårt att få banklån för att starta en egen rörelse. I de etniska nätverken lånar man i stället av släkt, vänner och andra landsmän.
Möjligheterna att starta företag är med andra ord nyckeln både till sysselsättning och till en social struktur för många invandrare.
Sverige har i dag inget företagarvänligt klimat. Förutsättningarna måste förbättras. Till att börja med handlar det om att ta bort foten från bromsen, att låta människor och företag växa, genom att lätta på skattebördan och minska på de hämmande regleringarna.
Förutsättningen för företagande och företagare måste förbättras. Det handlar bland annat om att underlätta för små- och fåmansföretag, ökade konkurrens- och etableringsmöjligheter och en tjänstesektor med rimliga skattevillkor. Arbetsrätten måste utformas utifrån individuella avtal som ger en flexibilitet på arbetsmarknaden och som både underlättar att anställa och anställas. En avreglering som underlättar för företagande måste särskilt ha fokus på de nya företagens svårigheter och hinder. Öppen för nyföretagande och växande genom sänkta skatter.
Det finns i dag bostadsområden där människor känner sig fångade för livet. Det rör sig företrädesvis om kommunägda hyreshus, tillkomna under miljonprogramsåren, i områden där få människor har jobb men många har socialbidrag.
Tydligast är detta i storstädernas närhet. Utanför Stockholm finns kommundelar där barnen föds och växer upp utan att känna att de har en framtid utanför den invanda sociala miljön. De lever i en orörlig och fastlåst tillvaro som innebär försummade livsmöjligheter och försummade människor.
Kommunen är den dominerande fastighetsägaren i dessa områden. Människor är hänvisade till att hyra av en enda fastighetsägare, som ofta har så dålig ekonomi att underhållet är eftersatt.
Kommunerna måste avveckla sitt bostadsinnehav av flera skäl. Det kan inte anses vara en kommunal kärnverksamhet att äga och förvalta bostäder. Erfarenheten tyder dessutom på att kommunerna inte är särskilt väl skickade att lösa denna uppgift, i synnerhet inte i problemområden. De boende måste få möjlighet att påverka sin situation genom att kunna välja om man vill hyra eller köpa sin bostad.
En avveckling av det kommunala bostadsinnehavet kan genomföras på i huvudsak två sätt. Man kan sälja ut hela fastigheter, eller också kan man låta de boende få erbjudande om att köpa sin bostad. Båda fyller viktiga funktioner. Utförsäljning av fastigheter breddar ägandet på bostadsmarknaden och ger de boende större möjlighet att välja mellan olika alternativ. Erbjudande att få friköpa den egna bostaden ger en direkt valfrihet i det boende man just då har.
Fastighetsskatten gör det dyrare att bo och att driva företag i ett läge där allt fler människor är beroende av bostadsbidrag och behovet av nya företag för jobbens skull är större än någonsin.
Fastighetsskatten bör sänkas omedelbart och på sikt avvecklas, för att sänka boendekostnaderna och slå vakt om äganderätten.
Förenta nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att ”rätten att välja den undervisning som skall ges åt barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”.
Rätten att påverka barnens utbildning ger ökad möjlighet att styra över den egna vardagen. Skolpeng ger en sådan möjlighet. Att människor efterfrågar den möjligheten framgick tydligt under de borgerliga regeringsåren, när antalet friskolor fyrdubblades.
Det fria skolvalet motverkar den maktlöshet som många föräldrar drabbas av, när deras barn inte trivs i den skola de anvisats eller när barnen får problem av olika slag. Med en garanterad rätt att välja skola slipper man stå med mössan i hand och vädja om att få välja en annan lösning. Med rätten att välja skola återfår familjen sin möjlighet att ta större del i ansvaret för barnens utbildning och fostran.
Framväxten av friskolor bidrar till att utveckla det civila samhällets gemenskaper. Genom rätten att utveckla nya och egna skolor skapas inte bara en möjlighet att välja den skola och den utbildning som passar barnets behov allra bäst utan också ett utrymme för eget ansvar och social identitet. Mot den bakgrunden bör en nationell skolpeng införas för att säkerställa rätten till fria val och mångfald inom skolväsendet.
I den socialdemokratiska skolmodellen placeras barnen enligt den s.k. närhetsprincipen. Det betyder bland annat att i områden med omfattande sociala problem avspeglas de problemen också mycket starkt i skolan, eftersom alla barnen kommer från samma område. Den nationella skolpengen ger möjlighet att bryta upp det mönstret både rent geografiskt, men också genom att utrymme öppnas för olika pedagogiska modeller, som kan vara anpassade efter lokala förutsättningar.
Det önskvärda i att en anpassning till elevernas behov kan göras kan inte nog betonas. I exempelvis ett bostadsområde där en överväldigande majoritet av eleverna inte talar svenska, varken hemma eller med sina skolkamrater, är det helt nödvändigt att skolan tar till vara alla möjligheter att utveckla eleverna utifrån deras egna förutsättningar. Bästa garanten för detta är att många skolor tillåts verka och erbjuda familjerna sina tjänster.
Det fria skolvalet driver på utvecklingen mot att varje skola anstränger sig för att vara så bra som möjligt för eleverna – oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola.
Ett system med nationell skolpeng, där familjerna garanteras rätten att välja skola oavsett i vilken kommun de råkar bo, bör införas.
Ett rättssamhälle vilar inte på lagar utan på normer och värden. Lagarna är ibland – men inte alltid – medlet, medan normer och värden är grunden.
Ett samhälle kan inte fungera utan att den mänskliga samvaron försiggår i någorlunda säkra och förutsägbara former. Det finns mycket vi tar för givet i våra dagliga relationer med andra men som vilar på en grund av värden som kan gå förlorad om vi inte ser upp.
Normöverträdare och brottslingar finns i alla samhällen, men de utgör en liten minoritet, och vi utgår normalt från att andra människor kommer att uppträda ärligt, hålla löften och stå för ingångna avtal, passa tider någorlunda, avstå från att bruka våld eller tvång, för att bara nämna några saker.
Utan detta fungerar samhället inte. Att slå vakt om tryggheten och normerna är avgörande om vi vill slå vakt om de människor som i dag lever med små möjligheter i områden med stora problem. Detta ställer krav på att trygghet och lag och ordning skall gälla lika för alla och oavsett var man bor. Staten har ett ansvar för att stötta familjerna i normgivningen, nämligen genom att stå för en fast och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag och ordning måste prägla vardagen även i bostadsområden som lider av svåra sociala problem. Ordning på gator och torg är en viktig social fråga i dessa områden, en grund för mycket av det övriga samhällslivet.
Varje förälder skall veta att hans eller hennes barn kan växa upp i en miljö där det offentliga gör sitt yttersta för att skydda mot våld och kriminalitet. Det är också en av de viktiga vägarna för att i ett tidigt skede förhindra att unga människor slussas in i kriminalitet och destruktivt gängbeteende.
Det finns två skäl att överväga införandet av frizoner som ett led i arbetet mot social segregation.
Högre skatter, alltför litet utrymme för företagande och för den enskildes valfrihet, och ett undanträngt civilt samhälle är problem som präglar hela det svenska samhället. De motiv som i denna del kan anföras för frizonen gäller i grunden krav på reformer för hela Sverige.
I olika bostadsområden och kommundelar syns emellertid de sociala problemen så tydligt att det är motiverat att söka vinna en majoritet för de nödvändiga reformerna, åtminstone så att de kan genomföras i geografiskt avgränsade områden. Självfallet kan detta skapa avgränsningsproblem, när man genomför det som är bra för alla och för hela landet enbart inom geografiskt avgränsade områden. Å andra sidan kan de exempel som uppnås bli talande argument för reformer i hela vårt samhälle.
Det andra skälet är att inom vissa bostadsområden och kommundelar har en destruktiv social utveckling slagit så hårt mot medborgarnas livsvillkor att det är befogat att pröva särskilda åtgärder.
I Botkyrka har Moderaterna föreslagit att norra delen av kommunen skall få bli en frizon. Det är ett förslag som vunnit betydande stöd i Botkyrka och som skulle kunna bidra till att öppna nya möjligheter för människor som i dag sitter fast i bidragsberoende, arbetslöshet och hopplöshet.
Frågan om en frizon är inte en ”invandrarfråga”, inte en ”skattefråga” och inte en ”företagarfråga” – utan en samhällsfråga i ordets verkliga bemärkelse. Det handlar nämligen om att undanröja hinder för ett samhälles möjligheter att faktiskt fungera som samhälle, att skapa möjligheter för alla människor att förbättra sin egen situation och leva ett liv som är socialt berikande både för dem själva och för omgivningen.
Givetvis är de åtgärder som skulle ingå i Botkyrkas frizon egentligen sådant som borde genomföras genomgående i hela Sverige. Men det finns ingen anledning att låta det bästa bli det godas fiende. Norra Botkyrka är en lämplig plats att börja på, i synnerhet som det är där tankarna om en frizon har vuxit fram och utarbetats. Där finns tillräckligt stor ”kritisk massa” för att en frizon skall kunna ge resultat.
Norra Botkyrka omfattar ett område med 35 000 människor, ungefär lika många som i en medelstor svensk kommun. Invandrarandelen ligger mellan 65 och 90 procent, beroende på vilket bostadsområde man tittar på. Nästan alla bostadsområden byggdes under miljonprogramsåren, men där finns även småhus och en blandning mellan bostadsrätter och hyresrätter. Där finns både små och medelstora företag samt några friskolor.
Botkyrka har för närvarande den högsta kommunalskatten i Stockholms län. Skattekraften sjunker alarmerande. Ekonomiskt stabila svenskar och invandrare flyttar ut, främst från de invandrartäta norra kommundelarna. Genomsnittsinkomsten sjunker. Antalet bidragsberoende hushåll ökar och socialbidragskostnaderna stiger katastrofalt beroende på arbetslöshet, höga levnadsomkostnader och statliga besparingsåtgärder.
Det är nödvändigt att i grunden ändra förutsättningarna för de enskilda människorna – svenskar och invandrare – att själva bryta den negativa utvecklingen och ta ansvar för sin försörjning och framtid.
Det hjälper inte med statliga bidrag, projekt och kostnadsutjämning mellan kommuner, och det hjälper definitivt inte att ytterligare reglera och begränsa friheten genom politiska ingrepp eller att genom särbehandling gynna t.ex. invandrare. Detta riskerar i stället att leda till motsättningar och fientlighet.
All statistik och alla beskrivningar visar att de södra kommundelarna i Botkyrka befolkningsmässigt, socialt och ekonomiskt i stort sett motsvarar en genomsnittskommun i Stockholms län.
Norra Botkyrka däremot har till följd av stora miljonprogramsområden hög invandrartäthet, mycket låg skattekraft och i motsvarande grad högt bidragsberoende och därmed en extremt utsatt mänsklig, social och ekonomisk situation.
Frizonsförslaget är en konkretisering på lokal och människonära nivå av en tillväxtfrämjande politik i en mycket mångfasetterad kommun i landet.
I utformningen av frizoner är det enligt vår mening viktigt att de inte görs till en fråga för just invandrarområden. Frizonsidén får inte vara en stödåtgärd för en viss befolkningsgrupp utan skall genom ökad frihet ge alla människor inom ett område förutsättningar att försörja sig själva, ta ansvar för sina egna liv och växa genom sin företagsamhet. Frizonsfrågan bör handla om hur man genom avreglering, valfrihetsreformer vad gäller välfärden, en social skattepolitik och reformer som underlättar för företagande kan skapa en ökad social rörlighet.
I samband med att frågan om frizoner utreds är det angeläget att särskilt analysera de förändringar som bidrar till en ökad social rörlighet och som har en tillämplighet i hela vårt samhälle.
Det bör ankomma på regeringen att överväga hur frizoner enligt ovanstående skall utformas. En sådan prövning bör ske mot bakgrund av att det är nödvändigt att förändringarna är så omfattande att de ger både en social och ekonomisk effekt. Samtidigt måste avvägningen gentemot andra områden påverka såväl utformningen som den geografiska avgränsningen gentemot andra områden.
Regeringen bör lämna förslag på hur frizoner skulle kunna utformas för att användas i socialt mycket utsatta områden. I ett sådant förslag bör frågan om norra Botkyrka som en frizon behandlas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Att kunna leva på sin lön,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Företagsamhetens samhälle,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Boende med valfrihet och möjligheter,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet En mångfald av skolor och frihet att välja,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Trygghet och normer,4
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur frizoner kan utformas för att bidra till en ökad social rörlighet i utsatta storstadsområden i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att norra Botkyrka bör behandlas inom ramen för ett förslag om frizoner.
|
Gunnar Hökmark (m) |
1Yrkande 2 hänvisat till NU.
2Yrkande 3 hänvisat till BoU.
3Yrkande 4 hänvisat till UbU.
4Yrkande 5 hänvisat till SoU.
Gotab, Stockholm 1997