Motion till riksdagen
1997/98:Sk705
av Tuve Skånberg och Holger Gustafsson (kd)

Beskattning av biodlare


1 Inledning

I samband med att den stora skattereformen trädde i kraft 1991 avskaffades den gräns för hobbybiodling som tidigare medgav att en biodlare fick ha 15 bisamhällen. Nu omfattas biodlingen av den allmänna principen om skattskyldighet, att när vinst uppstår i näringsverksamhet skall den beskattas.

Beslutet innebar att även biodlare som i sin hobby hade mycket få bisamhällen blev bokföringsskyldiga för kostnader och intäkter i biodlingen. Vid en revision har biodlaren bevisbördan att kunna styrka att inte vinst uppstått. Det har förekommit att biodlare med ända ner till 4 bisamhällen har tvingats lämna sådana uppgifter till skattemyndigheterna. Erfarenheten visar att en blygsam vinst uppstår först vid ett innehav av närmare 15 bisamhällen.

Mot denna bakgrund är det givet att riksdagsbeslutet på ett kraftigt sätt har påverkat biodlingen. Sveriges Biodlares Riksförbund, som är den ena av Sveriges två biodlarorganisationer, organiserar över 99 % av de registrerade biodlarna i landet. Förbundet minskade åren närmast efter riksdagsbeslutet med mellan 1 000 och 2 000 medlemmar årligen. Denna minskning har sedan fortsatt så att även senare år mellan 300 och 700 biodlare lämnat förbundet. Totalt är minskningen till idag 27 % jämfört med året före riksdagsbeslutet.

2 Effekter av minskningen

Det stora flertalet av dessa biodlare slutade helt med sin biodlarhobby, eftersom hobbyglädjen försvann när de fick axla bevisbördan att kunna styrka att de inte gjort någon vinst. Man kan jämföra med om frimärkssamlaren eller strumpstickerskan skulle ha fått plikten att visa att deras hobby inte lönade sig.

Frånsett det småsinta och futtiga i myndigheternas sätt att se på biodlarhobbyn – och det är illa nog – har klåfingrigheten, som inte inneburit nya skatteintäkter, inneburit att Sveriges behov av pollinerande bin är kraftigt eftersatt. Det nationalekonomiska värdet för samhället av att fruktträd och annan gröda pollineras kan uppskattas till mellan 700 miljoner och 1,4 miljarder kronor.

Många biodlare slutade alltså helt med sin hobby. En annan effekt av minskningen av antalet medlemmar i Riksförbundet är att ett antal hobbybiodlare lämnade förbundet, men fortsatte med sin hobby ”svart”. De är alltså inte organiserade och kan därför inte nås av information och utbildning om bins sjukdomar och hur de bemästras och annan angelägen information. Detta är särskilt allvarligt i områden där bisjukdomen varroa förekommer, eftersom de oorganiserade biodlarnas bisamhällen riskerar att bli smitthärdar som sprider sjukdomen, och dessa ”svarta” hobbyodlare inte nås av information och blanketter om sin skyldighet enligt bisjukdomslagen att minst vart tredje år lämna uppgift om var deras bisamhällen är placerade.

3 En enkel lösning

En enkel och adekvat lösning av problemet, som inte medför några kostnader, är att riksdagen fastslår att skattemyndigheterna ska återgå till regeln om att biodlare med upp till 15 bisamhällen är befriade från bokförings- och anteckningsskyldigheter, och bevisbördan att de inte tjänat pengar på dessa 15 bisamhällen. Skattemyndigheterna skulle därmed också få resurser frigjorda till något mer meningsfullt och lönande än att skattekontrollera en så föga lukrativ hobby. Genom att i stället uppmuntra och inte bestraffa nya biodlare skulle dessutom den viktiga pollineringen säkras. Skulle biodlarna med upp till 15 samhällen få sälja sina honungsprodukter ostört skulle det också innebära en bättre handelsbalans, idag importeras mer än hälften av all honung. Den importerade honungen är dessutom av lägre kvalitet än den svenska.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra en fast gräns på 15 bisamhällen under vilken skatt­skyldighet inte föreligger.

Stockholm den 6 oktober 1997

Tuve Skånberg (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Gotab, Stockholm 1997