Engångsmaterialens tid borde i huvudsak vara förbi. De passar inte in i ett miljövänligare, ekologiskt hållbart samhälle. Självklara undantag är t.ex. sjukvården, särskilt där smittorisken är stor. Där är det rimligt att fortsätta använda vissa engångsartiklar. Men mängden engångsmaterial inom andra sektorer bör kraftigt minska.
Engångsmaterialen innebär inte enbart ett stort onödigt uttag av naturresurser, utan också i många fall kraftigt ökad nedskräpning. Det är bara att se sig omkring på gator och torg, i papperskorgar och runt korvkiosker. Då ingen ska bruka materialet längre, finns det en stor risk att det slängs utan särskild åtanke. Detta innebär givetvis en smittorisk, miljöförstöra naturen eller skada djur som t.ex. plastringarna som håller samman ölburkar gjort.
Försök med engångsmaterial som snabbt bryts ned och återgår i kretsloppssystemet, t. ex. tallrikar och muggar av majs eller papper och teskedar i tunt trä, har fungerat relativt väl. Frågan måste ändå alltid ställas om engångsartikeln är bättre än flergångsartikeln vad gäller livscykelns hela energi- och miljökostnad. Det kan betyda att den, trots allt, inte är att föredra och bör bytas ut. Det finns alltså en mängd gränsfall, där den goda saken ändå inte är så god. Substitutionsprincipen bör alltid vara vägledande.
Alla icke snabbt nedbrytbara artiklar av engångskaraktär, ofta baserade på fossil olja eller olika metallegeringar, borde med statlig stimulans substitueras ut. En möjlig väg att gå är att göra som i tyska Kassel och införa en särskild miljöavgift på engångsmaterial. Det bör utredas på vilka grunder, och efter vilken skala och storlek, en sådan miljöskatt eller miljöavgift skulle kunna användas. Det måste givetvis också avvägas mot själva administrationen av avgiften. Går det att finna ett administrativt enkelt och billigt system för miljöavgift på engångsartiklar, bör ett sådant system prövas. Det kan ske för en begränsad mängd artiklar, där det är enkelt att byta till flergångsprodukter, och där miljövinsten av att göra så är tydlig. Efterhand kan systemet, om det fungerar som tänkt, breddas till fler produkter. Det är också möjligt att, som med tyska Kassel, tillåta kommunerna att införa en lokal skatt på engångsmaterial. Kommuner, där problemet med avfall bestående av engångsmaterial är särskilt stort, kan då med avgiften stimulera fram miljöbättre lösningar. Utifrån de många olika möjligheter som föreligger föreslår vi att en statlig utredning görs angående miljöavgifter på engångsmaterial.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en särskild miljöavgift på engångsmaterial.
|
Per Lager (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |