Den av den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet höjda fastighetsskatten och den nya fastighetstaxeringen har blivit ett mycket stort problem för många permanentboende i skärgården och andra attraktiva lägen för fritidsboende.
Det finns åtskilliga exempel på hur människor, ofta äldre, tvingats flytta eller ta upp stora lån för att kunna betala skatten för relativt anspråkslösa obelånade hus där man ibland bott i hela sitt liv, och det enbart av det skälet att det finns välbemedlade storstadsbor som är beredda att betala astronomiska priser för att under ett par månader på sommaren få tillgång till den miljö som för den permanentboende utgör den vardagsmiljö där man får slita hårt för sitt livsuppehälle även under resten av året.
Det finns andra exempel där människor tvingats sälja sitt barndomshem för att det varit för dyrt att ärva det.
I de fall man dessutom äger en liten avstyckad men obebodd tomt i anslutning till permanentbostaden kan man även drabbas av en reducering av bostadsbidraget eller änkepensionen.
Ur fördelningspolitisk synpunkt är denna ordning djupt orättfärdig. Den utgör också ett hot mot en levande skärgård och mot människors möjligheter att bo kvar på landsbygden.
En rimlig utgångspunkt för fastighetsbeskattningen i berörda delar av landet borde vara att permanentboende inte skall drabbas ekonomiskt för att man bor i ett för fritidsboende attraktivt område. En möjlighet till detta kan vara att vid fastställandet av taxeringsvärden tillämpa en reduceringsfaktor vid permanentboende och att låta försäljningspriset ligga till grund för bestämmandet av taxeringsvärdet när en fastighet övergår från permanentbostad till fritidsbostad. Det skulle sannolikt också få en prisdämpande effekt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighetsskatten på permanentbostäder i skärgården och i andra för fritidsboende attraktiva områden.
|
Roland Larsson (c) |