Fastighetsskatten slår orimligt hårt i vissa attraktiva fritidshusområden. Det är dels en följd av att fastighetspriserna är särskilt höga i områden där många människor vill bo och att omsättningen på fastighetsmarknaden är hög. Fastighetsskatten baseras på ett taxeringsvärde som utgår från marknadsvärdet. Dels beror det på skevheter som finns i fastighetstaxeringssystemet.
Kalmar läns skärgårdsområden tillhör de områden där fastighetsskatten slår särskilt hårt och orättvist. Det gäller hela kustbandet men är särskilt markerat i Västerviks skärgård och på Öland. Även inlandets glesbygder är utsatta på grund av de många utländska förvärven av småbruk och villor i mindre samhällen. Speciellt drabbade blir permanentboende i dessa områden. Det är inte rimligt att de permanentboende, som t ex yrkesfiskare, jordbrukare, hantverkare, pensionärer och andra skall få hög fastighetsskatt för att många kapitalstarka köpare är beredda att betala höga priser på fritidsfastigheter. En oroande omvandling av permanentbostäder till fritidsfastigheter får samma effekt. Det bidrar till att skärgården avfolkas. De som i generationer har bott kvar på sina fastigheter lever under hot om att tvingas flytta på grund av ett orimligt taxeringssystem. Fastighetsskatten tar dessvärre inga fördelningspolitiska hänsyn. Den slår i många fall blint.
En åtgärd bör vara att sänka fastighetsskatten generellt. Fastighetsskatten är ett bostadspolitiskt instrument som är avsett att finansiera de stöd som finns inom bostadssektorn. De generella stöden har nu sänkts kraftigt. Det innebär att det finns utrymme för att sänka fastighetsskatten generellt. Ett första steg i en generell sänkning bör tas genom att sänka fastighetsskatten från 1,7 till 1,5 procent av taxeringsvärdet i början av nästa mandatperiod utan risk för höjda räntor. Detta bör ges regeringen tillkänna.
De främsta orsakerna till att fastighetsskatten slår så blint i skärgårdsområden är taxeringssystemets utformning. Det ses nu över på Centerpartiets initiativ i Regeringskansliet. Utredningen om taxeringsförfarandet är både viktig och nödvändig. Utredaren har givits utrymme att lägga förslag redan i år, som efter beslut i riksdagen kan träda i kraft redan från och med den 1 januari 1998. Det är viktigt att regeringen vidtar åtgärder så att förslagen kan träda i kraft redan från och med 1998.
Det finns emellertid åtgärder som redan nu kan vidtagas för att få lägre fastighetsskatt i de attraktiva skärgårdsområdena.
Vid undersökningar som har genomförts av förvärv i så kallade attraktiva områden framkommer att köpeskillingar och taxeringsvärden överensstämmer mycket dåligt. Endast i cirka en tredjedel av fallen hamnar taxeringsvärdet i intervallet 66–84 % av köpeskillingen. Det är anmärkningsvärt med tanke på att lagen säger att taxeringsvärdet ska utgöra 75 % av marknadsvärdet. Träffsäkerheten i systemet är anmärkningsvärt låg.
I samband med 1996 års fastighetstaxering ökade man antalet värdeområden drastiskt till 7 300 stycken. Det var ämnat att öka precisionen i fastighetstaxeringen, men har med all säkerhet bidragit till motsatsen. Det beror på att antalet försäljningar som ligger till grund för att taxeringen i många fall blir för få. Det statistiska urvalet blir litet och har låg tillförlitlighet.
I fastighetstaxeringen har den så kallade belägenhetsfaktorn stor betydelse för vilka taxeringsvärden som ska fastställas. Strandnära tomt och strandtomt är faktorer som automatiskt leder till väsentligt högre taxeringsvärden. En strandtomts värde multipliceras automatiskt med en faktor 2, medan en strandnära tomt automatiskt multipliceras med faktorn 1,5.
I RSV:s tillämpning förekommer det att så kallad normaltomt fastställs till 100 kvadratmeter. Normaltomtsgränser sätts av taxeringsmyndigheterna. Det kan exempelvis i ett autentiskt fall innebära att en fiskare med en tomt på 165 kvadratmeter får ett tomttaxeringsvärde på 730 000 kronor. Om normaltomten istället fastställs till 300 kvadratmeter, vilket förefaller mer skäligt, skulle motsvarande tomttaxeringsvärde vara 330 000 kronor.
RSV:s tillämpning av taxeringsreglerna är i många fall godtycklig, eller innefattar i vart fall ett mycket stort tolkningsutrymme. Det gäller inte minst när RSV fastslår vilken tabellnivå som ska användas i enskilda fall samt vilken åldersinverkanstabell som ska användas. När det gäller åldersinverkan kan inte ett hus enligt RSV:s regler vara äldre än av årgång 1929, vilket alldeles uppenbarligen är felaktigt.
Följande åtgärder kan sammanfattningsvis införas redan nu med ikraftträdande från 1 januari 1998:
antalet värdeområden minskas och görs större för att öka det statistiska urvalet,
belägenhetsfaktorn tas bort för fastigheter med permanentboende,
normaltomtens storlek bör fastställas till 300 kvadratmeter,
åldersintervalltabellerna bör justeras.
För att kunna ta hänsyn till individuella faktorer lokalt bör de lokala fastighetstaxeringsnämnderna, i vilka lekmän har ett inflytande, återinföras.
En orättvisa består också i att förmögenhetsskatt läggs ovanpå fastighetsskatten i de fall taxeringsvärdet har satts mycket högt. Det innebär att den som har sin i praktiken enda förmögenhet i form av sitt hus och taxeras till ett värde över 900 000 kronor tvingas betala dels fastighetsskatt, dels förmögenhetsskatt för husets taxeringsvärde. Detta talar för att förmögenhetsskatten måste avvecklas på sikt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om på sikt generellt sänkt fastighetsskatt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strandtomt och strandnära tomt samt om begreppet normaltomt vid fastighetstaxeringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmögenhetsskatten på sikt måste avvecklas.
|
Agne Hansson (c) |
Sivert Carlsson (c) |
Gotab, Stockholm 1997