Även om riskkapitalförsörjningen till innovationsbaserade tillväxtföretag förbättrats betydligt under de senaste två åren i samband med att de nya listorna SBI‑listan och IM‑Innovationsmarknaden startats har unga, främst innovationsbaserade företag svårt att i tidiga stadier finna privata riskfinansiärer. Denna kategori företag är av yttersta vikt för utvecklingen av den ekonomiska tillväxten. Någon skatt som minskar tillgången på riskvilligt kapital bör därför inte finnas. Reavinstskatten vid aktieförsäljningar är en sådan skatt.
Investerares riskkapital är ännu en knapp resurs i Sverige. Det bör därför inte minska i samband med en försäljning och därpå direktföljande återinvestering. Beskattningstidpunkten bör uppkomma först när investeraren slutligen säljer sitt aktieinnehav och tillgodogör sig vinsten.
I Storbritannien utgår idag inte reavinstskatt vid omplaceringar mellan onoterade aktier inom viss tid. Som onoterade aktier räknas även aktier noterade på den nya AIM‑listan, London Alternative Investment Market, vilken kan sägas motsvara OTC‑listan i Sverige. Inte heller utgår reavinstskatt vid omplaceringar från börsnoterade till onoterade aktier. Den skatten betalas först i samband med den slutliga försäljningen av aktierna. Detta påverkar positivt flödet av riskkapital till mindre bolag.
Effekten av reavinstskatten för en aktiv investerare illustreras tydligt av den amerikanske investeraren Warren Buffet. Utgångspunkten för Buffets experiment är en investering på 1 USD som fördubblas i värde varje år. I vissa snabbväxande branscher är detta inte orealistiskt. Reavinstskatten i exemplet är 34 procent. Säljs investeringen återstår 66 procent att investera för. Om investeringen fortsätter att fördubblas i värde varje år och investeraren fortsätter att sälja sitt innehav varje år, dvs. omplacera, är vinsten efter tjugo år 25 200 USD efter att en reavinstskatt på sammanlagt 13 000 USD betalats. Hade vinsten i stället behållits i samma bolag med samma fördubbling av värdet varje år hade vinsten varit 692 000 USD efter att reavinstskatt på 356 000 USD betalats.
Även om detta exempel endast är tillämpligt i ett mycket litet antal företag med extrem tillväxt visar det ändå effekten av reavinstskatten, dvs. hur den minskar marknaden för riskvilligt kapital. Effekten av skatten är att det blir mindre kapital att investera för efter en omplacering, vilket indirekt leder till en inlåsningseffekt av kapital i äldre företag. Tillgången på kapital för nya unga företag blir mindre. Skatten i samband med omplaceringar kan endast motiveras om staten använder kapitalet bättre än den investerare som skatten tas från. Så är sällan fallet och i synnerhet inte i Sverige i dag.
Sedan Buffet publicerade sitt exempel har USA sänkt sin generella reavinstskatt till 28 procent och halverat den till 14 procent för investeringar i vissa tillväxtföretag. I juni 1997 föreslog president Clinton en generell sänkning till 20 procent för att minska skadorna av skatten. I Sverige är skatten generellt 30 procent. För aktiva investerare i fåmansaktiebolag är skatten däremot i vissa fall 45 procent.
Intäktsmässigt för staten innebär den uppskjutna beskattningen endast att staten förlorar ränta och i praktiken tvingas till motsvarande upplåningskostnad för annars direkt inbetald skatt. Detta kan finansieras genom minskade stöd till företagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en möjlighet att skjuta på reavinstbeskattningen vid återinvesteringar i onoterade företag.
|
Marianne Andersson (c) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Michael Stjernström (kd) |
|
Kjell Ericsson (c) |
Inga Berggren (m) |