Många moderna yrkesutövare har mycket varierande inkomster över sin yrkesaktiva livstid. Detta gäller i extrem utsträckning toppidrottsmän, popstjärnor etc men motsvarande förhållanden av något mindre extrem natur gäller för alla dem som satsar på kvalificerade yrkeskarriärer. Med ett inkomstskattesystem med betydande inslag av progressiv beskattning kan detta leda till en utomordentligt hård och orättvis beskattning av livsinkomsten.
Toppidrottsmän och framträdande kulturrepresentanter i vid bemärkelse har för att säkra sina inkomster över livet i många fall tvingats att skattskriva sig i andra länder än Sverige med låga och icke-progressiva inkomstskatter. Detta är inte till fördel för vårt land. Under senare år har också forskare, specialister m fl börjat söka sig till arbetsmarknader utanför högskatteländer som Sverige. Brain drain av den typ som kännetecknade Storbritannien under många decennier kan bli en framtida mycket negativ realitet för Sverige.
Ett sänkt skattetryck, lägre progressivitet i skatteskalan, en uppmjukning av skattelagstiftningens nästan absoluta knytning till kalenderåret är olika metoder, som bör komma till användning för att anpassa beskattningen till ökande variationer i inkomsterna.
I nuvarande inkomstbeskattning för fysiska personer finns det en regel som i viss utsträckning erkänner individens olika intjäningsförmåga över livet. Detta gäller avdragsrätten för pensionsförsäkringar/pensionssparande. Avdragsrätten – som egentligen enbart innebär uppskjuten beskattning – har tvärtemot vad som borde varit logiskt med tanke på den nu beskrivna utvecklingen inte utvidgats utan inskränkts. Avdragsrätten har begränsats till ett halvt basbelopp per år för de allra flesta inkomsttagare. (Ytterligare avsättningar på 5 procent får göras på vissa högre inkomster).
Avsättningsbeloppen är för små men den allra största bristen är att de är begränsade till kalenderåret. Ett nytt sätt att angripa problemet vore att bestämma ett högsta maximalt belopp räknat över livstiden, ett belopp som i stort sett kan utnyttjas under ett år, ett fåtal år eller under en längre tidsperiod – allt beroende av den enskildes inkomst-, familje- och karriärförhållanden. Ett sådant högsta belopp borde uppgå till förslagsvis 3,5 miljoner kronor. Beloppet har beräknats med hjälp av de avdragsregler som tidigare har gällt. Av psykologiska skäl bör kanske beloppet sättas lägre vid introduktionen. De flesta hushåll kommer aldrig vare sig kunna eller vilja utnyttja den maximala rätten att skjuta upp sin beskattning, men de kommer att ges stor frihet att planera sitt pensionssparande över tiden med hänsyn till skiftande inkomster och familjesituation. Personer som idrottsmän, popstjärnor men också journalister, författare och vissa konstnärer som i många fall kan räkna med en kort, intensiv period med höga och i vissa fall mycket höga inkomster skulle få ett ekonomiskt planeringsutrymme, som måste uppfattas som rättvist och anpassat efter deras speciella förhållanden. Givetvis skulle en så pass radikal förändring vad gäller beskattningsreglernas kalenderårsprincip bana väg för ytterligare nytänkande vad gäller hushållens möjligheter att periodisera sina inkomster över livstiden. Det kan dock vara en klok strategi att börja med en begränsad förändring. Förändringen bör knappast leda till samhällsekonomiska påfrestningar. De som utnyttjar de verkligt stora avdragen avstår antagligen i de flesta fall från alternativet att flytta utomlands. Hushåll i mer begränsade inkomstlägen – och som då också har mer begränsade möjligheter att utnyttja avdragsrätten – kommer antagligen att planera sitt pensionssparande på ett mera optimalt sätt än idag. De tunga åren med husköp och ansvar för en växande familj behöver inte belastas med pensionssparande. När väl inkomsterna ökar/familjeansvaret minskar kan man klara av sitt sparande för ålderdomen med större årliga avsättningar.
En optimal – eller åtminstone betydligt mer välavvägd planering på hushållsnivån – får positiva återverkningar på samhällsekonomin och då också på statens ekonomi. Det strikta kamerala statsbudgettänkandet som kännetecknat de senaste årens ekonomiska politik har i huvudsak varit skadligt för samhällsekonomin.
Regeringen bör utreda hur en avdragsrätt för pensionssparande kan utformas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda en avdragsrätt för pensionssparande som är knutet till livstiden, inte till kalenderåret.
|
Margit Gennser (m) |