Reavinstreglerna vid avyttring av fastighet tillhör de mest komplicerade i det svenska skattesystemet och leder många gånger till nyckfulla resultat. En betydande svårighet gäller att utreda vad som hänt under ett långt innehav i frågor av betydelse för beskattningen. För att kunna göra en korrekt reavinstberäkning behövs vanligen uppgifter om bl.a. förbättringsarbeten, värdeminskningsavdrag, tillköp och delavyttringar, engångsersättningar för alla framtidsupplåtelser m.m., försäkringsersättningar samt avsättningar till investeringsreserv och eldsvåde- och ersättningsfonder.
När den eviga reavinstbeskattningen infördes i slutet av 60-talet ansågs det med hänsyn till utredningssvårigheterna nödvändigt att ha schablonregler för gamla innehav. Som alternativ till det verkliga anskaffningsvärdet infördes därför alternativa möjligheter att beräkna fastighetens ingångsvärde. Bestämmelserna omfattade det fallet att en fastighet vid avyttringstillfället innehafts i mer än 20 år respektive att fastigheten förvärvats genom vissa familjerättsliga fång.
Reavinstbeskattningen har därefter ändrats vid flera tillfällen. En ändring gällde ingångsvärdet för fastigheter som förvärvats före 1952, alternativt kunde beräknas till viss del av 1952 års taxeringsvärde. Dessa fastigheter ansågs alltid anskaffade den 1 januari 1952.
För att hindra retroaktiva skatteeffekter på grund av 1980 års skärpning av reavinstreglerna tillkom den s.k. garantiregeln, vars innebörd är att omkostnadsbeloppet för tid före 1980 fick omräknas på det sätt som skulle ha skett om fastigheten avyttrats 1980. Garantiregeln gjordes inte tidsbegränsad.
I samband med 1990 års skattereform slopades vid tillkomsten av de nuvarande reglerna om nominell beskattning samtliga tre alternativregler. I stället infördes de s.k. takreglerna som innebar ett i praktiken schabloniserat skatteuttag (9, 18 respektive 27 procent) baserat på viss procentdel av vederlaget. Det konstaterades i samband med detta att alternativreglerna för att beräkna ingångsvärden för fastigheter tog sikte på den situationen att den verkliga anskaffningskostnaden var osäker eller okänd och att takreglerna genom sin koppling till försäljningspriset var lämpade att användas i sådana fall.
Med stöd av särskilda övergångsbestämmelser kan dock i stort de ursprungliga alternativreglerna för tid före 1991 tillämpas på försäljningar t.o.m. 1999. För tid efter 1990 beräknas vinsten enligt de nya reglerna. I proposition 1989/90:110 konstaterades (sid 423 f) att fastighetsförsäljningar efter 1990 utan övergångsregler ofta skulle leda till väsentligt högre skatt än försäljningar före 1991.
Detta skulle ge upphov till godtyckliga effekter samt skatteanpassning i form av tidigarelagda försäljningar samt skattebetingade försäljningar och återköp före den 1 januari 1991. Sådana övergångseffekter bör om möjligt undvikas genom särskilda övergångsregler. Omfattande och tidsmässigt utsträckta övergångsregler innebär å andra sidan komplikationer som strider mot målet om ett enkelt och enhetligt skattesystem.
Till skillnad från 1980 års garantiregel tidsbegränsades 1990 års övergångsregel. Det bör också påpekas att garantiregeln upphör att gälla för avyttringar som görs efter 1999.
År 1994 avskaffades takreglerna och då uppkom återigen ett behov av att kunna beräkna ett ingångsvärde när detta är osäkert eller annars är okänt. Endast en av de tre alternativreglerna återinfördes dock, nämligen den som baseras på stickdagen 1 januari 1952.
Det kan nu konstateras att
dagens regler är mycket komplicerade,
reglerna har ändrats vid ett flertal tillfällen,
de ändrade reglerna givit olika signaler vad gäller krav på deklarationsunderlag,
stora svårigheter finns för skattskyldiga att redovisa en korrekt reavinstberäkning,
när den s.k. övergångsregeln upphör att gälla 1/1 2000 ökar dessa svårigheter markant. Säljaren kan t.ex. tvingas lämna redogörelse för värdeminskningsavdrag, förbättringskostnader, tillköp, delavyttringar m.m. för långa tidsperioder (fr.o.m. 1952),
svårigheter uppkommer på motsvarande sätt att kontrollera lämnade deklarationer. Relevanta registeruppgifter saknas i stort sett,
slopandet av övergångsregeln i många fall leder till avsevärt högre skattebelastning,
den högre skattebelastningen både leder till tidigarelagda försäljningar och till skattebetingade försäljningar och återköp i syfte att konservera dagens skattefria omkostnadsbelopp.
Det ovan anförda leder också till en stor rättsosäkerhet och ett godtycke i beskattningen som är oacceptabel.
Enligt vår uppfattning är det därför nödvändigt att omgående se över reavinstreglerna för fastigheter. Det gäller att skapa en lösning som kan tillämpas under lång tid. Utredningssvårigheterna för långa innehav måste därvidlag särskilt beaktas och vidare måste lösningen medföra en rimlig beskattning vid avyttringar av dessa fastigheter.
Vi anser att utredningsarbetet måste bedrivas skyndsamt så att det kan läggas till grund för lagstiftning senast under 1999.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för reavinstbeskattning av fastigheter i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Karl-Gösta Svenson (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Carl Erik Hedlund (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Inga Berggren (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Stig Rindborg (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |