När spekulationsekonomin kraschlandade i slutet av 1980-talet sjönk sysselsättningen och arbetslösheten ökade i Sverige, eftersom det inte var möjligt att skapa nya arbeten med vare sig generella eller riktade arbetsstimulerande åtgärder. Då började även inbitna socialister att tala om småföretagen som framtidens räddare. Det var i de mindre företagen som de största tillväxtmöjligheterna kunde finnas. I dag ingår satsningar på småföretagen i snart sagt varje ekonomisk-politiskt anförande, oavsett vilket parti som företräds. Detta är i och för sig positivt, men enbart vacker retorik ändrar inte på de diskriminerande regler som sedan länge försvårat och förhindrat de mindre företagens tillblivelse och överlevnad för att inte tala om expansion. Diskrimineringen finns på många områden, men är kanske tydligast när det gäller många skatter.
I de svenska skattelagarna finns många bestämmelser, som tydligt och öppet innebär att bolag med få ägare skall särbehandlas. Om syftet var att stimulera småföretagandet skulle det givetvis vara positiva särbestämmelser, men utan undantag är det regler, som diskriminerar och försvårar för småföretagen och dess ägare. I förarbetena till den särskilda lagstiftning som infördes 1976 (prop. 1975/76:79 s. 34 och SOU 1975:54 s. 10) anges syftet med särreglerna vara att åstadkomma neutralitet vid beskattningen av företagsinkomster oavsett om verksamheten bedrivs i fåmansföretag eller i annan företagsform. Regelverket, som fortfarande till största delen är giltigt, siktar in sig på att förhindra att de fåmansägda företagen skulle kunna ”uppnå skattefördelar som inte kan anses motiverade med hänsyn till den bedrivna verksamheten”. Sättet att förhindra att vissa transaktioner genomförs är att göra skatteeffekterna helt oacceptabla, s.k. stoppregler. Dessa återfinns framför allt i KL 32§ 14 mom. Men effekterna av denna lagstiftning har inte blivit den önskade neutraliteten utan i stället en negativ särbehandling av fåmansföretagen och deras ägare.
I SIL 3§12 och 12 a–12 e finns ett invecklat regelsystem som syftar till att förhindra att ägarna skall kunna omvandla arbetsinkomst till kapitalinkomst och därigenom få en lägre total beskattning jämfört med löneinkomstbeskattning.
Det finns få sakliga skäl för de flesta av stoppreglerna för fåmansföretag. I många fall är de helt onödiga, och ett avskaffande skulle inte heller medföra någon saklig förändring i rättsläget. Däremot skulle fåmansföretagaren besparas en massa extraarbete genom ifyllande av särskilda blanketter, lämnandet av uppgifter som inte begärs av andra företag, utföra komplicerade uträkningar som ofta kräver kvalificerade konsultinsatser m.m. För många mindre företag är krånglet och byråkratisering det största hindret för att de skall kunna få tid att sköta och utveckla sina företag. För skattemyndigheterna skulle slopandet av fåmansbolagsreglerna innebära en avsevärd lättnad. Den tid som åtgår till tolkning och rådgivning kring fåmansbolagsreglerna är inte försumbar. För stat och kommun skulle ett slopande möjligen medföra ett marginellt bortfall av skatteintäkter. Detta skall emellertid ställas i relation dels till målet att åstadkomma en högre sysselsättning i Sverige, dels till det oacceptabla i att diskriminera en grupp medborgare, som gör en stor och viktig insats för landet.
I den allmänna debatten är det få som har klart för sig hur omfattande lagstiftningen för förmånsföretag är. I KL 32§ definieras fåmansföretag som aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag, i vilket aktierna eller andelarna till mer än 50 procent ägs eller innehas av fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Normalt definieras ett fåtal till tio personer, men eftersom närstående personers innehav läggs ihop och betraktas som ett enda individuellt ägande kan antalet ägare vara väsentligt fler i ett fåmansföretag. Som sådana företag räknas också företag med ett större antal delägare, om de eller närstående är verksamma i företaget i betydande omfattning. Exempel på sådana företag är konsultföretag och anställdas gemensamägda företag. Om ett aktiebolag är noterat på en svensk börs kan det definitionsmässigt inte vara fåmansföretag, trots att huvudägaren och hans familj kan äga mer än 50 procent.
Med närstående räknas förutom en delägares make och barn och deras eventuella makar, även delägarens föräldrar och far- och morföräldrar, syskon och deras makar och barn. Det är således ingen liten grupp människor som berörs av fåmansbolagsreglerna.
Utdelning på aktier i ett fåmansföretag beskattas för aktiva delägare eller närstående till dessa i inkomstslaget tjänst till den del utdelningen överstiger vad som anses utgöra normal utdelning. För realisationsvinster, som överstiger s.k. normal utdelning, skall en viss del (50 procent) av reavinsten beskattas som tjänst och resten som kapital. Riksdagen har beslutat att fr.o.m. 1998 års taxering införa en begränsad skattefrihet för utdelning och reavinster på aktier i onoterade företag. Dessa regler är komplicerade. Förenklat uttryckt skall man först lägga samman anskaffningskostnaden för aktierna plus ovillkorade kapitaltillskott plus 100 procent av lönesumman, minskad med dels löneförmåner för aktiv delägare dels tio basbelopp. Till detta belopp skall man lägga sparad skattefri utdelning av det s.k. lättnadsutrymmet multiplicerat med 65 procent av statslåneräntan den 30 november året före beskattningsåret. Kvarstående sparad utdelning från föregående år läggs till, räknas upp med statslåneräntan plus fem procentenheter, och från detta dras så lättnadsutrymmet. Utdelningen sönderfaller i tre delar: En skattefri utdelning (lättnadsutrymmet), en kapitalbeskattad utdelning (30 procent skatt) och återstoden beskattas som inkomst av tjänst (32 procent alternativt 57 procent skatt). Om någon delägare säljer några aktier blir beräkningarna ännu mer komplicerade, för då skall hälften av vinsten beskattas som tjänst, dock högst 100 basbelopp inklusive de reavinster på aktier i bolaget som under de senaste fem åren har beskattats som inkomst hos envar av delägarna och deras närstående. Krångligt i överkant och till vilket syfte? Inte kan det vara att stimulera till företagande. Men även utan detta komplicerade beräkningssätt är lagen diskriminerande. En fåmansföretagare får betala 43,5 procent i reavinst, när han säljer aktier, medan kapitalbeskattningen för andra är 30 procent.
Den 30-procentiga kapitalskatten är internationellt sett redan hög, och att då tillämpa skattelagar som minskar avkastningen efter skatt ytterligare för de personer som satsar och riskerar både ett eget kapital och en arbetsinsats framstår som direkt utmanande. Den egna företagaren har tagit en mycket högre risk än en kapitalplacerare som investerat i statsobligationer och får en riskfri avkastning med maximalt 30 procent i kapitalskatt. Inga vackra ord om småföretagarnas betydelse kan dölja verkligheten, fåmansföretagen motarbetas i Sverige och den diskriminerande skattelagstiftningen måste upphöra!
Skall man kunna tjäna pengar på att driva företag i Sverige? Eller skall vi fortsätta att betrakta lönearbete som norm även för entreprenörskap, risktagande, d.v.s. företagande? Självfallet gäller att en företagare vill ha möjlighet att kunna få utdelning på sitt risktagande. Genom att selektivt beskatta fåmansföretagaren minskar hans kalkylerade vinstmöjlighet, och risken höjs i motsvarande mån. Det är därför inte alls konstigt att Sverige har så få familjeägda små och mellanstora företag. Det är inte heller underligt att de mindre företagen inte växer i Sverige.
Huvudregeln vid beskattning av utdelning till aktiv ägare i ett fåmansbolag bör vara att all utdelning från bolaget anses som kapitalinkomst om ägaren tagit ut en lön som minst motsvarar den som en anställd kollega i samma yrke har. Skulle det inte gå att konstatera vad ”motsvarande” lön skall vara, får man beräkna kapitalavkastningen på något annat sätt. En sådan beräkning bör utgå från företagets egna kapital inklusive upparbetade vinster som behållits i företaget. Hänsyn bör också tas till den kompetens som finns bland anställda, d.v.s. företagets immateriella tillgångar och som inte finns i någon balansräkning. Beräkningen skulle alltså utgå från bolagets egna kapital plus hela lönesumman minus ägarens lön. Om avkastningen på detta sätt framräknade kapital utgår till statslåneräntan plus tio procentenheter skulle den kunna godtas av skattemyndigheten som kapitalavkastning.
I annat sammanhang föreslår vi att dubbelbeskattningen av utdelning från bolag och realisationsvinster vid försäljning av aktier slopas. Särbestämmelserna för fåmansbolag när det gäller beskattning av utdelning på aktier och realisationsvinster bör också ändras på ett sådant sätt att en marknadsmässig avkastning också beskattas som kapitalinkomst.
Det är inte särskilt ovanligt att företag anskaffar egendom, som är avsedda för företagsledares eller annan anställds privata bruk. Tjänstebostäder har alltid varit regel på bruksorter, och i dag är det ofta nödvändigt för företag i storstadsområden att anskaffa bostad, när man rekryterar ledande personer. Kostnaden för en sådant förvärv är normalt avdragsgill hos bolaget, men den enskilde förmånsbeskattas som inkomst av tjänst och förmånsbeloppet ligger också till grund för beräkningen av arbetsgivaravgifter.
I ett fåmansbolag skall emellertid en företagsledare ta upp ett belopp motsvarande hela anskaffningskostnaden som inkomst, dessutom får bolaget i detta fall inte göra avdrag för kostnaden för anskaffningen. Dessa regler har tillkommit för att man inte skall kunna kringgå bestämmelserna för dubbelbeskattning av ett bolags vinster. Särreglerna är i sig ett ytterligare bevis på hur skadlig dubbelbeskattningen är !
Nu kan företagsledaren i stället själv betala egendomen, och för att finansiera köpet ta ut en höjd lön i bolaget. Företaget får betala arbetsgivaravgift på den högre lönen, men såväl lön som arbetsgivaravgift är avdragsgilla i företaget. Särregeln i 32 § anv. p. 14 st 1 KL är alltså helt onödig och lätt att kringgå. Förutom att det är svårförståeligt varför inte fåmansbolag i likhet med andra företag skall kunna anskaffa egendom för företagsledares privata bruk och kunna få göra erforderliga avdrag, så måste grundregeln vara att det är företaget som självt har att bestämma om lön skall utgå i kontanter eller i form av skattepliktiga förmåner.
Om en delägare eller närstående säljer in lösöre, som inte är till nytta för bolaget, är hela köpeskillingen skattepliktig intäkt av tjänst. Avdrag för anskaffningskostnad får inte göras, inte heller bolaget medges avdrag för sin anskaffningskostnad (32 § anv p 14 st 3 KL och 24 § 6 mom SIL).
I detta fall kan dels konstateras att förvärv av onyttig egendom inte är förenligt med aktiebolagslagen. Enligt gällande bolagsrätt skall man inte kunna göra ”onödiga” förvärv, eftersom det strider mot bolagets verksamhet enligt bolagsordningen. Det är slutligen revisorerna som skall bedöma om ett förvärv är i överensstämmelse med bolagets verksamhet Ett företag får bara göra avdrag för kostnader i verksamheten (23§ KL). Om bolaget ändock gör ett förvärv av onyttiga lösören, uppstår inga avdragsgilla kostnader och förvärvet betalas således med beskattade medel. Det finns följaktligen ingen anledning att ha en extra bestämmelse för fåmansbolag på denna punkt.
Delägaren får inte dra av förvärvskostnaden för den egendom, som säljs in i bolaget. Detta strider mot allmänna skatterättsliga principer att det är realisationsvinsten som skall beskattas. Fåmansbolagsägaren, som betalt egendomen med beskattade medel, drabbas orättvist och bestämmelsen bör därför slopas.
Det finns således inte någon anledning att behålla dessa ”stoppregler”, eftersom gällande skatte- och bolagslagar är fullt tillräckliga för att förhindra icke-seriösa transaktioner av detta slag.
En försäljning eller förvärv kan också ske till fel pris och ge delägaren eller den närstående en extra favör. I 32§ anv.p.14 st 2 KL och p. 14 st 4 första meningen återfinns reglerna för detta fall. Om försäljningspriset är högre än marknadsvärdet kommer en delägare att beskattas för inkomst av tjänst för det belopp som överstiger marknadsvärdet. Fåmansbolaget har inte rätt att göra avdrag för den del av köpeskillingen, som överstiger marknadsvärdet. Detta innebär att den totala beskattningen blir totalt 85 procent på ”överpriset” (28 procent i bolagsskatt och 57 procent i marginalskatt)
Om denna särregel slopas skulle den enda sakliga förändringen bli att ”överpriset” blir avdragsgillt i fåmansföretaget på samma sätt som övriga bolag.
Om delägaren i stället förvärvar till ett för lågt pris, skall förmånen också beskattas. Även denna regel är obehövlig. Får en anställd i vilket företag som helst köpa en vara eller tjänst till underpris skall han skatta för denna som inkomst av tjänst. Det finns det en mängd rättsfall, som visar detta. Företaget skall dessutom betala arbetsgivaravgift på förmånen. Någon särskild regel för fåmansföretag behövs således inte.
I aktiebolagslagen finns en bestämmelse om förbud för bolaget att lämna penninglån, dock med undantag för s.k. kommersiella lån, till aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör i såväl moder- som dotterbolag. Förbudet omfattar även närstående personer (AL 12 kap 7 §). Överträdelse av bestämmelsen är straffbart och högsta straffet är ett års fängelse. Här finns inga särregler för fåmansbolag, och man kan ifrågasätta varför man i skattelagstiftningen har med en paragraf (32 § anv. p. 15 KL) , när det redan finns starka civilrättsliga straffsanktioner.
Samma invändning kan göras mot bestämmelserna i KL 32 § p. 14 st 7, som föreskriver hur man skall förfara om ett lån som lämnats till företagsledare nedskrivs i fåmansbolagets räkenskaper. I det fallet skall det nedskrivna beloppet beskattas som intäkt av tjänst hos gäldenären. Självfallet skall efterskänkande av ett lån beskattas hos låntagaren. Detta följer av bestämmelser, som gäller allmänt. Särbestämmelserna för fåmansbolag är svårförståeliga. Att ett bolag i sina räkenskaper skriver ned tillgångar, vilka man bedömer understiga det verkliga värdet, följer av bestämmelser i AL och god redovisningssed. Så länge som fordran är gällande gentemot låntagaren har denne inte fått någon favör och skall rimligen inte heller beskattas.
Bestämmelsen är således direkt diskriminerande och återspeglar lagstiftarens attityd gentemot fåmansägda företag, d.v.s. de småföretag som i den politiska debatten ömsom kallas för ”vår tids hjältar”, ömsom ”svensk ekonomis räddare”. Det finns ingen anledning att ha kvar denna bestämmelse, ej heller bestämmelsen i 2 § 13 mom. SIL, som stadgar att företaget inte har rätt till avdrag för nedskrivning av lånefordran. De allmänna regler som gäller alla företag är helt tillfyllest.
En annan diskriminerande bestämmelse gäller om ett fåmansföretag lämnat företagsledare eller denne närstående person en ränteförmån. För anställda i bolaget gäller att dessa får skatta för skillnaden mellan marknadsräntan och den erlagda räntan. Skillnaden betraktas som en betald ränteutgift och är således avdragbar i inkomstslaget kapital. Detta gäller inte för en företagsledare med närstående i fåmansföretaget.
Dessutom skall bolaget uttagsbeskattas, när låntagaren är företagsledare eller närstående, vilket inte sker när det gäller en anställd. I det senare fallet skall arbetsgivaravgift erläggas. Bestämmelserna för räntefria eller subventionerade lån för anställda är ur skattesynvinkel neutrala, det blir samma skatt om företaget i stället höjde lönen så att den anställde kunde betala marknadsränta. Fåmansbolagets företagsledare får däremot en väsentligt högre skatt, vilket också är avsikten enligt prop 1989/90:110 sid. 600. Den totala skattebelastningen blir 85 procent (28 procent i företagsskatt och 57 procent i marginalskatt) att jämföra med de allmänna bestämmelserna som innebär en total skattebelastning på 51,7 procent. Återigen en diskriminerande bestämmelse, som Företagsskattekommittén (SOU 1989:2 sid. 172) föreslog skulle slopas. Nu är det hög tid att så sker.
Särbestämmelserna i 32 § anv p 14 st 5 KL stadgar att hyra som företaget betalar till företagsledare eller närstående skall betraktas som intäkt av tjänst. Avdrag medges för den kostnad han fått vidkännas på grund av att företaget utnyttjat lokalen. Dessa avdrag är emellertid inte särskilt generösa utan bör enligt RSVs rekommendationer (RSV S 1997:6) begränsas till ”direkta merkostnader i form av elektricitet, uppvärmning, slitage o.dyl.” beloppet kan enligt RSV variera mellan 1000 och 3000 kronor för ”enstaka kontorsrum, garage etc”. Man kan fråga sig varför fåmansföretag skall särbehandlas. De generella reglerna för uthyrningsinkomster av privatbostäder borde räcka till även för fåmansföretag. Den avgörande skillnaden är att för fåmansbolagets företagsledare och närstående skall hyran inkomstbeskattas, medan för övriga gäller kapitalbeskattning Det finns ingen anledning att behålla en sådan uppenbar diskriminering.
Det finns i 32 § anv p 13 KL angivet hur ett fåmansbolags företagsledares familjemedlemmar skall inkomstbeskattas för ersättning från bolaget. Make/maka beskattas för marknadsmässig ersättning. För den del som bedöms som liggande över en marknadsersättning skattar företagsledaren. Barn under 16 år, som arbetar i bolaget, beskattas hos den av makarna som har den högsta inkomsten från företaget. Detta gäller även ersättning till barn över 16 år, ”till den del ersättningen överstiger marknadsmässigt vederlag för arbetsinsatsen”. Om barnet är delägare i bolaget beskattas företagsledaren för den kapitalinkomst som överstiger ”skälig ersättning för i bolaget gjord kapitalinsats”.
Bakgrunden till dessa bestämmelser är att söka i den höga, progressiva inkomstskatten samt att endast lön upp till 7,5 basbelopp ger rätt till socialförsäkringsförmåner. Det torde även i andra verksamheter än i fåmansföretag vara möjligt att fördela löner inom familjen. Det är direkt diskriminerande och t.o.m. ett brott mot jämställdhetssträvanden att betrakta maka som ett bihang till företagsledaren och därför skall fåmansföretag jämställas med övriga verksamheter.
Regeln om hur företagsledares barn under 16 år skall beskattas bör slopas. Det finns ingen anledning att straffbeskatta ungdomars feriearbeten i familjeföretaget och därmed sätta i gång ett byte av arbeten mellan olika familjeföretag för att undvika straffskatten. I stället borde insatser i familjeföretaget uppmuntras, om man menar någonting med allt tal om småföretagens betydelse.
Ytterligare en svårförståelig särbestämmelse är att avdrag för pensionsförsäkring medges i normalfallet för en lägsta pensionsålder av 55 år, men för fåmansbolagen är gränsen 60 år för den som har bestämmande inflytande i företaget. Denna bestämmelse är obegriplig och direkt utmanande. Den skall avskaffas.
Bestämmelserna i 2 § 13 mom SIL stadgar att avdrag för tantiem från ett fåmansbolag till företagsledare eller denne närstående får åtnjutas först under samma år som ersättningen betalats ut eller blivit tillgänglig för lyftning. Detta innebär att ett företag måste ha inbetalt skatt och arbetsgivaravgifter senast den 15 januari för att avdrag skall medges. Få företag har vid denna tidpunkt sina bokslut klara och då det i många mindre företag är årsvinsten som avgör hur mycket lön företagsledaren kan ta ut är det i praktiken omöjligt att kunna dra av kostnaden samma år som tantiemet utbetalas. Motivet för bestämmelsen är att man annars kunde få en skattekredit, om avdraget beviljas år ett, och inkomstskatten betalas först året därpå. Mot detta kan enklast invändas att det i dag i stället är skattemyndigheten som tjänar på en skattedebitering, som först ett år senare möts av ett avdrag. Bestämmelsen är diskriminerande och visar på en oförmåga hos lagstiftaren att sätta sig in i de mindre företagens verklighet. Regeln bör därför slopas.
Innehav av F-skattesedel är viktig för alla företagare. Det gäller att för kunder och uppdragsgivare kunna visa att man själv har ansvaret för såväl skatter som arbetsgivaravgifter, och att köparen inte behöver ansvara för erläggande av dessa. Utan F-skattebevis kommer man därför lätt till korta i konkurrensen. Det är allmänt omvittnat att svårigheterna är stora för många nya företagare att erhålla F-skattesedel.
Det borde vara självklart att alla som vill bli företagare också skall kunna bli det. Men så är det inte. Skattemyndigheterna vägrar ofta utfärda F-skattebevis, därför att man anser att den sökande inte kan antas komma att bedriva näringsverksamhet. Definitionsmässigt skall företagaren ha investerat ett ”betydande belopp”, ha minst fem uppdragsgivare och ägaren skall dessutom ha en specialistkompetens. Bland uppdragsgivarna får inte tidigare arbetsgivare medräknas!
Detta är inte något annat än förtäckt etableringskontroll och en diskriminering av dem som vill starta eget företag. Om skattemyndigheten finner att företagaren inte uppfyller samtliga krav, så antas han inte komma att bedriva näringsverksamhet i lagens mening. Möjligheten att bevisa att man har en bärande affärsidé kan alltså effektivt stoppas på ett tidigt stadium. Detta är minst av allt tillväxtstimulerande!
I stället för statlig etableringskontroll bör etableringsfrihet råda, och alla som söker F-skattesedel skall erhålla en sådan. Skulle det visa sig att F-skattesedeln missbrukas, så skall den snabbt kunna dras in. Med det nuvarande systemet hindras många företag att födas, många människor blir hänvisade till att förbli arbetslösa och bidragstagare. Därmed ökar skattetrycket och ett okänt antal tjänster blir aldrig utförda eller hänvisas till den svarta sektorn. Vi i Sverige har en alldeles för låg sysselsättning. Alla partier talar om nödvändigheten av att nya företag startas, då borde det inte vara svårt att enas om att ändra reglerna så att de som vill starta ett företag även skall få F-skattesedel.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för beskattning av utdelning och realisationsvinst i fåmansbolag i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende anskaffning av egendom för delägares privata bruk i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen avseende delägares införsäljning av onyttig lös egendom i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende delägares försäljning till bolaget av egendom till överpris i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende delägares utköp av egendom till underpris i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelserna för fåmansbolag avseende nedskrivning av delägares lån i fåmansbolag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende delägares ränteförmåner i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende hyra av lokaler, som ägs av delägare, i enlighet med vad som anförts motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelserna för fåmansbolag avseende familjemedlemmars inkomster i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende avdragsrätt för pensionsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag avseende tantiem i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrade möjligheter att erhålla F-skattesedel.
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Karl-Gösta Svenson (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Jan-Olof Franzén (m) |
Carl Erik Hedlund (m) |
|
Ola Sundell (m) |
Inga Berggren (m) |
|
Jerry Martinger (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
1Yrkande 1 hänvisat till FiU.