1 Bakgrund
2 Brutet vallöfte
3 Skatt på skatt på boende
4 Världens högsta boendeskatter
5 Statens netto för boendesektorn
6 Kristdemokraternas syn på fastighetsskatten
7 Aktuella problem
8 Hur ser väljarna på fastighetsskatten?
9 Vad har regeringen gjort?
10 Skatteförslag för trygghet i boendet
11 Hemställan
Utformningen och nivån på fastighetsskatten spelar en stor roll för många människor. Det är cirka 2,3 miljoner människor som äger småhus i Sverige. Det innebär att mer än 60 procent av befolkningen och hela 75 procent av barnfamiljerna bor i småhus.
Under 1995 genomfördes tre förändringar angående fastighetsskatten samtidigt. För det första höjdes taxeringsvärdena kraftigt efter att ha varit oförändrade i fem år. Taxeringsvärdena höjdes i genomsnitt med 26 procent.
För det andra började den så kallade rullande fastighetstaxeringen att gälla vilket innebär att taxeringsvärdena kan förändras varje år. Den tredje förändringen var den mest oväntade – den socialdemokratiska regeringen drev igenom en höjd fastighetsskatt från 1,5 till 1,7 procent av taxeringsvärdet. Tillsammans med de höjda taxeringsvärdena innebar detta en höjning av fastighetsskatten med drygt 40 procent.
|
Tabell 1. Total fastighetsskatt för bostäder 1995 och 1997 Miljarder kronor |
||||
|
1995 |
1997 |
Ökning 1995–1997 |
||
|
miljarder |
procent |
|||
|
Småhus |
11,2 |
16,4 |
5,2 |
46 |
|
Hyreshus |
4,2 |
6,5 |
2,3 |
55 |
|
Totalt |
15,4 |
22,9 |
7,5 |
49 |
Källa: RRV, Tor Kamsvåg
Utöver detta kommer skatten på kommersiella lokaler som är 1,0 procent från och med 1996, och på industrilokaler har det införts en helt ny skatt på 0,5 procent av taxeringsvärdet. Den totala fastighetsskatten för småhus, hyreshusenheter, kommersiella lokaler och industrifastigheter beräknas uppgå till cirka 27 miljarder kronor 1997.
Mot bakgrund av de socialdemokratiska beskeden i valrörelsen 1994 är det mycket anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen höjde fastighetsskatten. I morgonekot 1994-09-01 fick den ekonomiske talesmannen Göran Persson frågan om Socialdemokraterna ska höja fastighetsskatten. Han svarade: ”inget läge att nu höja fastighetsskatten” och att det är ”svårt att beskatta fastigheter hårdare”. Han fick följdfrågan hur detta gick ihop med valmanifestet där socialdemokraterna vill spara på bostadspolitiken och att alla fastigheter måste bidra till att bära kostnaderna. På denna fråga svarade Göran Persson att han visserligen ville lägga ut besparingar ”på hela beståndet” men att höja fastighetsskatten var bara ”en modell”.
I ett brev till småhusägare före valet och i Socialdemokraternas valmanifest från augusti 1994 fanns inte någon höjd fastighetsskatt med. Men likafullt så höjdes skatten. Detta är ett konkret exempel på hur Socialdemokraterna sade en sak före valet och sedan gjort helt annorlunda.
När det gäller fastighetsskatten har skattebetalarna upplevt något alldeles unikt. Aldrig tidigare har taxeringsvärdena ökat samtidigt som fastighetsskatten höjts. I samband med hyreshustaxeringen 1994 sänkte fyrpartiregeringen skattesatsen från 2,5 till 1,5 procent av taxeringsvärdet, för att något kompensera för höjda taxeringsvärden. Men med en socialdemokratisk regering höjs i stället fastighetsskatten samtidigt som taxeringsvärdena för småhus höjs.
Fastighetsskatt har inte införts på skog och åkermark. Ett argument för detta är att skogen och åkern inte automatiskt genererar intäkter för att betala fastighetsskatt. Samma resonemang kan naturligtvis användas för att motverka skatt på andra typer av fastigheter, framför allt småhus. Huset i sig själv ger inga intäkter.
I samband med skattereformen 1991 ersattes den tidigare schablonbeskattningen av villor och fritidshus med fastighetsskatt. Skattereformen innebar en mycket kraftig ökning av boendekostnaderna främst genom minskat värde på ränteavdragen. Till detta ska läggas effekterna av den allmänna fastighetstaxeringen och sjunkande bostadssubventioner, ökad moms på uppvärmning samt kommunala taxor och avgifter.
Skattereformen 1991 finansierades delvis genom kraftigt höjda skatter på boendet i form av bland annat mervärdesskatt på förvaltning och byggande samt fastighetsskatt. Fastighetsägarna utsätts för tre former av skatt på boende; skatt på avkastning, innehav och omsättning av fastighet. Sverige har en mycket hård beskattning av boendet:
Alla får betala skatt på sparandet till en bostadsrätt eller ett småhus. Själva sparandet görs med redan beskattade pengar.
Småhusägare betalar lagfart vid förvärvet.
Småhusägare betalar skatt på inteckningar som behövs för att få ett lån.
Alla betalar fastighetsskatt oavsett om man bor i villa, bostadsrätt eller hyresrätt.
Kostnader för vatten och el beskattas speciellt och ovanpå detta läggs dessutom moms. Förvaltning, underhåll och inköp för förbättringar beläggs med moms. Förbättringar (till exempel miljöinvesteringar, energisparåtgärder) som höjer taxeringsvärdet ökar dessutom fastighetsskatten.
Bostäder behandlas som en ”förmögenhet” som beskattas dubbelt. Dels genom förmögenhetsskatt, dels genom fastighetsskatt.
Vid försäljning beskattas en eventuell värdeökning, medan möjligheterna att dra av en förlust är mer begränsade.
Under de senaste fem åren har fastighetsskatten ökat med cirka 40 procent. Genomsnittligt räknat är en tredjedel av boendekostnaderna skatt. Det är en stor del av förklaringen till att andelen av inkomsten som går till boende ökat från 17,4 procent år 1969 till hela 31,7 procent år 1995.
Sverige har vid sidan av Danmark världens högsta skatter och Sverige har den i särklass hårdaste beskattningen på boendet i hela världen. I de europeiska länderna är momsen lägre, försäljningsskatten (reavinstskatt) är mycket sällsynt och fastighetsskatten är mycket begränsad – vissa länder har över huvud taget ingen fastighetsskatt. Det innebär att boendekostnaderna som procentuell andel av hushållens disponibla inkomster i de europeiska länderna i genomsnitt var 20 procent år 1993. I Tyskland var boendekostnaderna 17 procent, i Nederländerna 18 procent och i Danmark var de 20 procent. Detta ska jämföras med Sveriges 30 procent år 1993.
|
Tabell 2. Boendebeskattning i några länder |
||
|
Land |
Fastighetsskatt |
Reavinstskatt |
|
Sverige |
Ja |
Ja |
|
Danmark |
Enbart kommunal |
Nej |
|
Norge |
Ja |
Nej |
|
Finland |
Enbart hyressektorn |
Nej |
|
Tyskland |
Begränsad |
Nej |
|
Österrike |
Nej |
Nej |
|
Frankrike |
Nej, men markskatt |
Nej |
|
Nederländerna |
Schablonskatt |
Nej |
|
Nya Zeeland |
Nej |
Nej |
Källor: Bostadspolitiska utredningen och SBC
Statens intäkter och kostnader för boendet genomgår dramatiska förändringar de närmaste åren. Statens nettokostnader för boendesektorn har varit stora men nu förändras detta faktum snabbt. Ökade intäkter, bland annat fastighetsskatt, moms på byggande och sjunkande kostnader för räntebidrag, gör att statens netto redan i år blir positivt. Intäkterna uppgår till i storleksordningen 53,7 miljarder kronor och kostnaderna till 53,2 miljarder kronor, det vill säga ett netto på en halv miljard 1997. Nettot blir cirka 8 miljarder år 1998, cirka 17 miljarder 1999 och nära 22 miljarder kronor år 2000.
En diskutabel post på kostnadssidan är ränteavdragen som uppgår till 15 miljarder kronor i år. Eftersom detta avdrag motsvaras av att ränteintäkter beskattas är det felaktigt att ange ränteavdrag som en kostnad. Men så har det sett ut i olika sammanställningar över statens netto för boendet.
Om ränteavdragen inte tas med bland kostnaderna ökar nettot för varje år med cirka 13 miljarder kronor vilket innebär ett netto på cirka 33 miljarder kronor år 2000.
Den post på kostnadssidan som sjunker är räntebidragen. Prognosen är att de sjunker från 20 miljarder 1997 till 11 miljarder kronor 1998 enligt Boverket. Det är orimligt att staten tar in ökade skatter på boendet när statens kostnader för räntebidrag minskar. Fastighetsskatten borde sänkas i samma takt som räntebidragen försvinner. En minskad inkomst finansieras med en sänkt utgift. Det är lätt att instämma i det som Mirja Kvaavik Bartley, VD för Sveriges Bostadsrätters Centralorganisation (SBC), har uttalat: ”Politikerna måste sluta se bostaden som en aldrig sinande skattekossa.”
Höjda skatter på boende och fastigheter är inte bra för samhällsekonomin. Det gynnar inte i längden budgetsaneringen att genom höga skatter göra alltfler människor beroende av bidrag från stat och kommun.
Förr ansågs det som en klok och långsiktig investering att skaffa sig ett eget boende och det är just det som är förutsättningen för en sund bostadsmarknad och indirekt en sund samhällsekonomi. Det måste löna sig på sikt med ett eget boende. Varför ska människor välja att äga en bostad om det är en dålig affär? I dag är beskattningen av eget boende högre än den som gäller för aktier och obligationer.
|
Tabell 3. Bostadssektorns netto för staten |
||||||
|
Miljarder kronor |
||||||
|
Intäkter |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 |
|
Fastighetsskatt |
13,0 |
19,0 |
19,4 |
20,6 |
21,4 |
22,2 |
|
Förvaltningsmoms och skatter |
27,0 |
28,0 |
29,0 |
30,5 |
31,5 |
32,7 |
|
Byggmoms |
7,0 |
5,3 |
5,3 |
5,6 |
6,6 |
7,6 |
|
Summa intäkter |
47,0 |
51,9 |
53,7 |
56,7 |
59,5 |
62,5 |
|
Kostnader |
||||||
|
Räntebidrag |
-28,0 |
-27,4 |
-19,8 |
-17,0 |
-13,6 |
-11,8 |
|
Ränteavdrag |
-13,0 |
-16,7 |
-15,0 |
-14,2 |
-12,0 |
-12,3 |
|
Förluster |
-1,3 |
-1,3 |
-1,5 |
-1,5 |
-1,0 |
-1,0 |
|
Bostadsbidrag (inkl. botillägg) |
-19,0 |
-18,9 |
-16,9 |
-16,0 |
-15,6 |
-15,6 |
|
Summa kostnader |
-61,3 |
-64,3 |
-53,2 |
-48,7 |
-42,2 |
-40,7 |
|
STATENS NETTO |
-14,3 |
-12,4 |
0,5 |
8,0 |
17,3 |
21,8 |
Källor: Bostadspolitiska utredningen, SABO
Till skillnad från beskattning av löner, företagsvinster och konsumtion riktas fastighetsskatt mot en tillgång som inte består av eller för ägaren sällan omsätts till reda pengar. Fastighetsskatten utgår därmed från att ägandet alltid kombineras med lönearbete som kan bekosta denna skatt. Men genom händighet, sparsamhet och inslag av självhushåll kan medborgare i egen fastighet leva ”fattigt” i bemärkelsen låga kontanta inkomster.
Fastighetsskatten är med andra ord skatt på en inkomst som inte finns, vars enda syfte är att förstärka statens finanser. Den drabbar alla boende oavsett inkomst och betalningsförmåga, tvärtemot den skatteprincip som borde gälla i Sverige: skatt efter bärkraft. Fastighetsskatten hotar till och med äganderätten om man inte har råd att betala.
Är vi på väg mot ett samhälle där endast den som har hög inkomst av kapital eller tjänst har råd att äga en fastighet? Ska en person som sparat till en stuga eller ärvt ett hus inte ha en rimlig chans att behålla den med normala inkomster?
Om samhället straffar människor som vill ta hand om sig själva, skapas ett hjälplöst folk. Om samhället i stället uppmuntrar den som står på egna ben, stärks människors självkänsla och självständighet. Att göra det möjligt att äga också för den mindre bemedlade är däremot att verka för ett jämlikt samhälle, ett samhälle där äganderätt inte heter stora pengar.
Kristdemokraterna anser att den statliga fastighetsskatten på sikt bör avvecklas. I stället bör kommunerna ges en rätt att ta en kommunal fastighetsavgift för täckande av gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten.
Många barnfamiljer, pensionärer med låga inkomster, de som har köpt sina hus när priserna stod som högst 1989–91 och familjer som drabbas av arbetslöshet kommer helt enkelt inte att ha råd att bo kvar i bland annat skärgårdar och storstadsområden. Det bör uppmärksammas att 75 procent av alla barn bor i villa.
I det Sverige som finns utanför Stockholm och andra större städer är småhusboendet många gånger det enda alternativ som erbjuds. Statistik från ett samarbete mellan Landsorganisationen, LO och Statistiska centralbyrån, SCB, visar att 52 procent av LO-medlemmarna bor i småhus (villa eller radhus) som de själva äger. Ytterligare 8 procent bor i småhus med annan upplåtelseform (LO-tidningen nr 6 1997). Det är således fel att påstå att människor som bor i småhus generellt sett är ”rika”. SCB har jämfört de olika boendeformerna (hyresrätt, bostadsrätt och villa) och resultatet är att skillnaderna i konsumtionsutrymmet är obefintliga (SCBs bostads- och hyresundersökning 1993).
Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bäddar för en ny ”flyttlasspolitik” i och med att de drev igenom beslutet om en kraftigt höjd skatt på småhus. Personliga tragedier kan uppstå med en ny fastighetskris som konsekvens.
I skärgårdar, längs kusterna, i fjällvärlden och andra områden som berörs av mycket kraftiga höjningar av fastighetsvärdena utgör den höjda fastighetsskatt som följer av detta förhållande ett stort problem. Våra kuster blir ett reservat för rika samtidigt som skatten tvingar bort bönder, hantverkare, butiksägare och fiskare. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna skapar en sådan segregering.
Den höjda skatten innebär att skillnaden mellan lågprisorter och högprisorter ökar. Det är i dag kolossala skillnader i fastighetsskatt mellan landsbygd och högprisorter. Det är inte acceptabelt att det för ett likvärdigt hus kan skilja flera tiotusental kronor i årlig fastighetsskatt beroende på var i landet huset är beläget. Principen borde i stället vara ”lika hus – lika skatt” för det egna boendet.
Enligt en artikel i Dagens Nyheter 1995 gav planeringschefen vid Finansdepartementet Knut Rexed bland annat följande råd till dem som anser att fastighetstaxeringen är orimlig: ”Överväg att ta lån på bostaden, om alternativet är att sälja den.” Det är intressant att Finansdepartementet som anser att Sverige ska minska sina skulder och underskott uppmanar småhusägare att ta lån för att klara av skatten. Det är fullkomligt orimligt att människor ska behöva ta lån för att klara av fastighetsskatten.
Skattehöjningen leder till en varaktig fördyring av boendet som kommer att resultera i minskat byggande. Socialdemokraterna lägger en död hand över småhusindustrin. De statliga miljarder som läggs på byggstimulans lär alltså mer än väl motverkas av de skattehöjningar på boendet som samtidigt beslutats. Som vanligt verkar den vänstra regeringshanden inte veta vad den högra regeringshanden gör.
En kraftig höjning av fastighetsskatten på småhus är en mycket farlig politik. Att bo i småhus ska inte behöva bli ett högriskprojekt. Att sätta in eget kapital i småhuset ska till exempel inte behöva vara lika spekulativt som att köpa aktier. Regeringen Persson kör människor ut ur deras hus och hem. Före valet lovade Göran Persson att fastighetsskatten inte skulle höjas. Vad det löftet var värt vet vi i dag.
Sju av tio svenskar vill att fastighetsskatten ska sänkas. Det visar en opinionsundersökning som utförts av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, på uppdrag av SBC, Skattebetalarna och Villaägarna.
Det var under sommaren som FSI kartlade svenskarnas syn på fastighetsskatten. Det hårda opinionstryck mot fastighetsskatten som verkat under våren i form av olika aktioner har säkert spelat en stor roll när det gäller attityderna till fastighetsskatten.
På frågan om det är bra eller dåligt med sänkt fastighetsskatt svarade 70 procent bra och endast 4 procent dåligt. 26 procent var tveksamma eller visste inte. Att endast 4 procent av svenska folket vill behålla fastighetsskatten som den är måste betraktas som ett rejält underbetyg. Fastighetsskatten är uppenbarligen en skatt som helt saknar folklig förankring.
Inte ens grupper som generellt sett ser varje skattesänkning som ett hot mot välfärden värnar om dagens fastighetsskatt med ett uttag på 1,7 procent av taxeringsvärdet.
Av LO-anslutna är det bara 5 procent som tycker att det är dåligt med en sänkning. 74 procent tycker det är bra. TCO- och Saco-anslutna visar inga större avvikelser från de procenttalen.
Undersökningen visar att även sju av tio socialdemokrater vill sänka fastighetsskatten. Mest positiva till sänkt fastighetsskatt är kristdemokraternas väljare. Bra, säger åtta av tio kristdemokrater.
Regeringsföreträdare har flera gånger sagt att man förstår att den höjda skatten ger låginkomsttagare och pensionärer problem och att Regeringskansliet ser över frågan. Regeringen har i mars 1997 förordnat en särskild utredare som har till uppgift att se över förfarandet vid fastighetstaxeringen. Uppdraget ska vara avslutat före utgången av år 1998. Man kan inte utesluta att regeringen försöker skjuta denna fråga på andra sidan valet för att kunna locka med frågan i valrörelsen 1998.
De boende kommer att krävas på fastighetsskatt under den tid som utredningen pågår och om de inte kan betala kommer de att tvingas flytta. Regeringen vill alltså fortsätta att utreda de orimliga effekterna. Detta är ytterligare ett bevis på regeringens långbänks- och uppskovspolitik. Orimligheter ska åtgärdas, inte utredas.
Trots fagert tal och utfästelser från regeringsföreträdare och riksdagsmajoriteten har det endast skett mycket marginella förändringar beträffande fastighetsskatten.
Först utlovades ett besked före midsommaren 1996. Så blev det inte. Under hösten 1996 har riksdagsmajoriteten som även i denna fråga består av Socialdemokraterna och Centern haft flera chanser att lindra fastighetsskatten. Ett gemensamt förslag från samtliga oppositionspartier var till exempel att skjuta på sänkningen av skatten på starköl för att lägga dessa 600 miljoner på en lindring av fastighetsskatten – men Socialdemokraterna och Centern sa nej. Hellre billigare starköl än lindrad fastighetsskatt således. När de röstade nej till att ens resonera kring en lindring så stängde de dörren för dem som drabbats hårt och orättmätigt av fastighetstaxering och höjd fastighetsskatt.
Det mycket marginella förslag som regeringen kom med under hösten 1996 hjälper inte många. Någon har betecknat åtgärden som en långsam strypning. Åtgärden innebär en temporär lindring av fastighetsskatten och berör endast knappt 50 000 fastigheter eller 3 procent av småhusen. Den genomsnittliga lindringen blir till exempel i Stockholm endast 1 600 kronor per år. Det finns åtskilliga småhusägare som får kraftigt höjd skatt men som inte får någon lindring.
Argumentet som hörts i kammaren när majoriteten ska försvara sig när kravet på sänkt fastighetsskatt ställs är: Sök bostadsbidrag när fastighetskatten höjs. En sådan attityd är ett slag i ansiktet på de människor som vill klara sig själva. Många drar sig dessutom för att söka bidrag. Det är en helt felaktig politik att beskatta människor så att de får överge hus och hem. Man hänvisar dessutom till ett bostadsbidrag som kraftigt har försämrats.
Kristdemokraterna anser att systemet med statlig fastighetsskatt på sikt bör avvecklas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en avgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten.
Som ett första steg har Kristdemokraterna i motioner krävt att skatten sänks från 1,7 till 1,5 procent av taxeringsvärdet. I den kristdemokratiska budgetmotionen avseende 1998 har medel avsatts för detta ändamål. Vidare har Kristdemokraterna i sitt budgetalternativ för 1998 anslagit 500 miljoner för att lindra skatten, bland annat att fastighetsskatten enbart ska beräknas på en tredjedel av markvärdet ovanför ett taxeringsvärde på 150 000 kronor. Kristdemokraterna anser även att sambeskattningen av förmögenhet ska slopas, kombinerat med ett grundavdrag på 800 000 kronor. Dessa förslag innebär till skillnad från regeringens förslag en möjlighet att få bo kvar.
I högprisorterna, det vill säga kring storstäder och i skärgårdar, beror den höga fastighetsskatten framför allt på att marken åsatts höga värden samt att det så kallade tabellnivåvärdet för byggnaden sätts högt (detta speglar att försäljningspriserna för byggnaderna är höga i förhållande till standard och boyta). Ett högt taxeringsvärde för ett ganska ordinärt småhus beror alltså både på att markvärdet och byggnadsvärdet är högt. Det kan förefalla paradoxalt – lägesfaktorn borde bara avspeglas i markvärdet. Men i verkligheten ”smittar” ett högt markvärde av sig även på byggnadsvärdet. En lindring av fastighetsskatten genom begränsningsregler för taxeringsvärdets genomslag för beskattningen måste därför innefatta regler både för markvärdet och byggnadsvärdet.
I skärgårdsområdena och kustorterna är skatten i kronor inte lika hög men själva höjningen desto större. Det beror på att efterfrågan på sommarhus är stark och att folk som arbetar i staden bosätter sig permanent i gammal skärgårdsbygd. Ett hus i storstaden taxeras således, såväl marken som byggnaden, högre än ett likvärdigt hus på någon annan ort i Sverige. Många människor, inte minst beslutsfattare, lever i tron att det enbart är taxeringsvärdet på marken som påverkas av det geografiska läget men så är alltså inte fallet.
Mot denna bakgrund är det angeläget att införa en begränsningsregel som gör att medelinkomsttagare och pensionärer på högprisorter ska kunna bo kvar. Kristdemokraterna föreslår därför att fastighetsskatten enbart ska beräknas på en tredjedel av markvärdet ovanför ett taxeringsvärde på
150 000 kronor. Vidare föreslås att tabellnivåvärdet begränsas till 5, vilket innebär att lägesfaktorns genomslag på byggnadsvärdet begränsas. Fastighetsskatten skulle med detta förslag för genomsnittsvillan i de verkliga högpriskommunerna sjunka med 30–40 procent.
Ovanstående begränsningar av markvärdet och tabellnivåvärdet vid fastighetstaxeringen bör också gälla för permanentboende vid förmögenhetsbeskattningen. På sikt bör förmögenhetsskatten på permanentboende slopas helt.
Sambeskattning av förmögenhet är det enda kvarvarande momentet av sambeskattning som finns i nuvarande skattesystem. Den skattepliktiga förmögenheten beräknas bland annat gemensamt för makar som sammanbott större delen av beskattningsåret. Med makar jämställs de som utan att vara gifta bor tillsammans och har eller har haft barn eller tidigare varit gifta med varandra. Detta innebär att samboende utan barn inte sambeskattas.
I praktiken innebär detta att två personer eller till exempel ett samboende par utan barn kan förlora flera tusen kronor per år om de gifter sig. Den orättvisa som sambeskattningen leder till beroende på valet av samlevnadsform är oacceptabel. Makar och samboende måste beskattas lika när det gäller förmögenhet. Riksskatteverket anser i sin rapport ”Förslag till förenklingar i skattelagstiftningen” (RSV Rapport 1995:10) att ett slopande av sambeskattningen av familjs förmögenhet skulle ”vara till stor fördel och innebära avsevärda förenklingar i de tekniska systemen”. Sambeskattningen innebär betydande kontrollproblem för skattemyndigheterna. Regeringen har trots kritik även från Lagrådet ändå hållit fast vid systemet med sambeskattning med hänvisning till det statsfinansiella läget. Kristdemokraterna anser att sambeskattningen av förmögenhet ska avskaffas.
Underlaget för statlig fastighetsskatt är såväl värdet på byggnad som mark. I dag utgår fastighetsskatt även på tomträttsmark som tomträttsinnehavaren inte äger utan hyr till exempel av en kommun. Det är en helt orimlig princip att betala skatt för fast egendom man inte äger. Det är inte acceptabelt att jämställa tomträttsinstitutet med äganderätt i detta avseende. Kristdemokraterna anser att fastighetsskatt på tomträttsmark ska avskaffas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffad fastighetsskatt,
att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten till 1,5 % av taxeringsvärdet fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen beslutar att fastighetsskatten endast skall beräknas på en tredjedel av markvärdet ovanför ett taxeringsvärde på 150 000 kr fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tabellnivåvärdet för fastighetsskatten begränsas till 5, vilket innebär att lägesfaktorns genomslag på byggnadsvärdet begränsas,
att riksdagen beslutar att sambeskattningen av förmögenhet avskaffas fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmögenhetsskatten på permanentboende skall avskaffas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fastighetsskatt på tomträttsmark skall avskaffas.
|
Michael Stjernström (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Dan Ericsson (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Mats Odell (kd) |