Sverige har under de senaste decennierna förändrats enormt. Från att ha uppfattats som en till stora delar homogen nation, med för de allra flesta gemensamt språk och religion, gemensamma referensramar, erfarenheter, kunskaper sedan århundraden – till och med matvanor och fritidsintressen var gemensamma för de flesta. Till ett land i dag med många nationaliteter, språk, TV-kanaler, matkulturer, religioner, vanor och sedvänjor, traditioner och väsensskilda referensramar. Bortåt var femte svensk har en nära bakgrund i annat land.
I vissa stadsdelar talas över hundra språk. Hundra språk som vart och ett har sin bakgrund och sin historia. Sida vid sida med den svenska historien, kulturen och språket. Sida vid sida, men ofta med djupa diken emellan. En del kallar Sverige för ett mångkulturellt samhälle. Vi menar att detta är fel. Majoritetskulturen är fortfarande den alltigenom förhärskande och övriga kulturer lever inte sida vid sida, på lika villkor. De lever utanför, i isolering och utanförskap.
Länge har vi förträngt och trängt undan existensen av de nationella minoriteter som av hävd funnits i Sverige – i en del fall längre än vad Sverige funnits. Ett Sverige, som först efter förlusten av Finland 1809 gavs bilden av en homogen nationalstat – ett gemensamt samhälle, där de flesta i någon mening ingick. Idag har vi ett monokulturellt samhälle, med många människor som står utanför. Att häva utanförskapet, bryta vanmakten och bejaka integrationen är en av vår tids största utmaningar.
Grundbulten är makten över ens egen tillvaro. Makten över det egna livet kräver tillgång till ett språk gemensamt med andra. Att ha makt över sin egen tillvaro innebär att kunna ta vara på de olika valmöjligheter som står till buds, välja vilken väg att gå. Vägarna är inte stängda beroende på bakgrund, etnisk tillhörighet eller bostadsort. En viktig del i makten över mitt eget liv är också känslan av att bli respekterad för den jag är, det jag står för och det jag kan åstadkomma.
Att inte ha makten över sitt eget liv skapar vanmakt, leder till utanförskap. Det är den vanmakten vi ska bryta. Det handlar om att ge de enskilda människorna redskapen för att bryta vanmakten och för att skapa sin egen framtid oavsett var eller av vem man är född. Politiken eller politiker kan aldrig bryta enskilda människors vanmakt. Politiker kan dock genom politiska beslut skapa förutsättningar för att vanmakten ska brytas. Den tanken måste genomsyra beslutsfattandet inom alla politiska områden.
Integration och innanförskap leder till ett mer mångkulturellt samhälle, där olika etniska, kulturella, idéburna eller andra grupperingar lever sida vid sida, i relation till varandra och ömsesidigt beroende av varandra. Där grupptillhörigheten inte fyller hela tillvaron, men där utövandet av makten över ens eget liv leder till byggandet av etniskt, kulturellt eller idéburet styrda nätverk och institutioner. Där kittet mellan människor blir starkare. Visst är det naturligt att människor själva väljer att bo nära sina anhöriga och vänner. Detta är en kraft som ska användas, inte motverkas. För oss kan det aldrig bli aktuellt att försöka bryta segregationen mellan människor genom att försöka tvinga människor vare sig att bo kvar i eller flytta till ett visst område.
Tvärtom, om vi lyckas med utmaningen att byta utanförskap mot innanförskap har vi också fått ett mångkulturellt samhälle där olikheten tillåts vara styrka. Gemensamma grundläggande värderingar som demokrati, jämställdhet, tolerans och ett gemensamt språk behövs för att ha en gemensam grund och bryggor mellan människor. När nu regeringen vill stärka arbetet för integration mellan människor med en ny statlig myndighet känns det angeläget att lyfta fram människans egen inneboende kraft. Låt människor lyckas. Låt människor få makten själva.
Regeringen föreslår att integrationspolitikens mål ska vara
lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund
en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för.
Regeringen föreslår också att det integrationspolitiska arbetet särskilt ska inriktas på att
ge förutsättningar till individers egen försörjning och delaktighet i samhället
värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter
förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Folkpartiet anser att det första målet bör vara lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. I övrigt ansluter vi oss till formulering av mål och arbetets inriktning.
Däremot är vi inte helt övertygade om att vi lägger samma betydelse i orden, och vi vet att vi inte anvisar samma metoder och vägar som regeringen avser.
Precis som regeringen påpekar kan begreppen ges många olika innebörder. Regeringen skriver (s 22 längst ner):
”Staten bör inte fastställa övergripande mål för enskilda individers integration. På den individuella nivån bör integration betraktas som ett livsprojekt vars innehåll och mål endast kan bestämmas av individen själv.” Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. Men sen fortsätter man: ”Däremot kan staten sätta upp mål för vad som bör uppnås inom olika samhällsområden med hjälp av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik osv.” Detta är för oss en fullständigt främmande slutsats av det ovanstående. Om varje individ sätter sina egna mål kan man givetvis inte uppifrån sätta gemensamma resultatmål. Till sist skriver man ”...Och stödja den individuella integrationsprocessen genom att föra en politik som ger individen möjligheter att förverkliga sina mål i livet”. Även här håller vi fullständigt med. Dock framgår av den fortsatta framställningen att regeringen har en helt annan uppfattning om vad som krävs för att var och en ska få möjlighet att förverkliga sina mål i livet.
Det individuella perspektivet är bra och ska naturligtvis gälla alla människor. Det är inte säkert att regeringen till fullo insett betydelsen av ett sådant synsätt. Trovärdigheten att vilja verka för detta är också liten med tanke på socialdemokraternas dokumenterade ovilja att tillåta olika individers önskemål om att kunna göra egna val vad gäller exempelvis skola, barnomsorg, sjukvård.
I propositionen beskriver regeringen under en rad rubriker olika delar av integrationspolitiken, framförallt under rubrikerna Delaktighet och inflytande, Arbete och försörjning, Kultur och religion och Utsatta bostadsområden. Dessa delar har mer karaktären av en regeringsskrivelse, och det är enligt vår mening en avgörande svaghet att på just dessa punkter, där politikens innehåll avgörs, regeringen inte lägger några som helst förslag. Vi kommer i den fortsatta framställningen ändå att översiktligt redogöra för vår principiella inställning och lägger förslag till förändringar som vi menar i sak skulle öka möjligheterna att verkligen uppnå de uppsatta målen.
Grundbulten för att häva utanförskapet, bryta vanmakten är att ge den enskilde individen möjlighet att förverkliga sina egna drömmar. Utgångspunkten för vårt arbete att skapa möjligheter för människor bör vara att ge människor makten över sin egen tillvaro, makten över sitt eget liv.
En viktig del i detta är ett levande föreningsliv, en frivillig medborgerlig aktivitet. Att människor frivilligt sluter sig samman ger ett socialt kapital av kontakter, en kultur av samverkan och en tillit mellan människor. Man samarbetar, inte bara för att nå sina egna utan även gemensamma mål.
Den yttersta yttringen av vanmakt och utanförskap är det låga valdeltagandet i de utsatta bostadsområdena. Det finns ett samband mellan makten över ens egen vardag och makten över samhällets framtid. Kvitto på om vårt arbete lyckas blir om valdeltagandet och deltagandet i det gemensamma samhällsbygget ökar bland människor i de utsatta bostadsområdena.
Människor upplever skiftande möjligheter att påverka sin vardag. Maktutredningen vidare att många känner minst möjlighet att påverka i arbetet, skolan, boendet, hälso- och sjukvård, social service och fritid. Allra minst inflytande kände de som bodde i hyresrätt i utsatta bostadsområden, medan de som ägde sin bostad kände att de förfogade över stora möjligheter att påverka sin egen boendesituation.
Sedan Maktutredningen kom har stora reformer beslutats när det gäller skola, hälso- och sjukvård och andra sociala tjänster vilka ger människor större inflytande och valfrihet. Detta är delar av vår vardag som har stor betydelse och där det är angeläget att fortsätta arbetet för att även människor i de utsatta bostadsområdena kan ha en reell makt, ett reellt inflytande. Formella möjligheter måste kombineras med faktisk tillgänglighet. Olika typer av enskilda alternativ inom skola och barnomsorg såväl som olika former av inflytande för föräldrar och elever i skolan är några bra metoder.
Rätten att välja enskilda alternativ inom skola, barnomsorg, sjukvård på samma ekonomiska villkor som de offentliga är samtidigt rätten för människor att i fria gemenskaper ordna sina viktiga delar av vardagslivet och att kunna stärka kittet mellan människor. Möjligheten att ta ansvar för och vara delaktiga i skola och social service är en viktig del i utvecklingsprocessen. Detta bör genomsyra regeringens arbete för ökad makt för människorna.
Ett ökat reellt boendeinflytande för den enskilde hyresgästen är en annan viktig punkt. Bostadsrätten är ett exempel på hur vi människor kan uppnå stort inflytande över vårt vardagsliv, där vi som enskilda har en långtgående bestämmanderätt över den personliga bostaden, och i gemenskap med övriga bostadsrättsinnehavare på bästa sätt förvaltar och ordnar de gemensamma angelägenheterna i fastigheten eller bostadsområdet. Att ha makt över sin egen vardag handlar ingalunda om inskränkt egoism eller egenmäktighet. Målen nås tillsammans, inte på bekostnad av andra. Där människor så önskar ska de ha möjlighet att ta över sin hyresfastighet som bostadsrättsförening. Men även inom ramen för hyresboendet kan oerhört mycket göras. På sina håll finns lyckade exempel på hur man skapat möjligheter till ett långtgående inflytande och ansvar för sitt boende och sin närmiljö, där inflytandet och ansvaret verkligen har delats av det stora flertalet boende. En sådan utveckling, styrd av de lokala förutsättningarna och önskemålen, är avgörande i utvecklingsprocessen. Skattereglerna på detta område är nu klarlagda. Fackligt eller annat organisationsegoistiskt revirtänkande hindrar en utveckling där tusen olika blommor får blomma när det gäller förvaltning, inflytande, utveckling och ansvar i bostadsområdet.
All utveckling bygger på enskilda människors skaparkraft och initiativförmåga. Om politiker betraktar människor som offer för opåverkbara krafter, riskerar kraften att förtvina både hos den enskilde och samhället. Om politiken istället strävar efter ett samhälle med aktiva medborgare som kan och vill ta ansvar, växer engagemanget och solidariteten. En viktig politisk uppgift är att skapa och stödja de mötesplatser där människor gemensamt kan lösa problem. Politiken ska ge alla människor redskapen för att ta makten över sitt eget liv.
Många invandrarföreningar har en helt annan samlande funktion än de många olika föreningstyperna i traditionell svensk folkrörelse. Ofta ryms såväl profan som sakral verksamhet, barn, ungdom, kvinnor, män, äldre har sina verksamheter, kultur och idrott likaså. Detta gör att invandrarföreningarna inte passar in i det svenska föreningsstödet.
Då dessa nätverk och institutioner ska byggas upp av människor själva, krävs att redskapen i form av regelverk och ekonomiska förutsättningar är styrda av insikten att människor som sluter sig samman för att gemensamt lösa ett problem eller en uppgift bör uppmuntras, inte till varje pris hindras.
De statliga aktörerna liksom kommunerna bör därför förändra bidragsgivning och föreningsservice så att alla människor får samma möjlighet till frivilliga gemenskaper. Den av regeringen i propositionen aviserade utredningens direktiv bör utgå från detta.
Samtidigt är det uppenbart att regeringens och de socialdemokratiskt styrda kommunerna ofta saknar denna tillit till människors vilja och förmåga, när det gäller att tillåta att detta tar sig uttryck som byggandet av egna nätverk och institutioner, exempelvis friskolor, förskolor, ålderdomshem, kulturinstitutioner. Menar regeringen allvar med att integrationen är den enskildes livsprojekt måste politiken radikalt läggas om.
En absolut avgörande betydelse för att nå makten över sin egen vardag är givetvis arbetet. Antingen som anställd, eller som företagare i någon form. Att kunna försörja sig själv och sina nära med det egna arbetet ger självrespekt och kontroll över situationen. Arbetet ger inte bara försörjning, det ger ett kontaktnät, ett sammanhang och en identitet. Därför måste en politik för integration ha möjligheter till arbete som en av sina viktigaste delar. Arbetsmarknadsåtgärder kan då inte ses isolerade, utan de näringspolitiska insatserna från lokal såväl som central nivå är minst lika viktiga. Det räcker inte att människor blir anställningsbara, det måste finnas jobb, och man måste kunna vara den som får jobbet om man har tillräckliga kvalifikationer. Diskriminering måste bekämpas.
För många människor är dagens tillvaro långt ifrån att i praktiken ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Att få bli anställningsbar kräver en arbetsmarknadspolitik och en utbildningsorganisation anpassad för dem det gäller, med aktivt deltagande och insikter och förståelse för situationen. Det kräver nytänkande. Det kräver att arbetsmarknadspolitiken inte ses som förvaring och att människorna ses som kapabla. Det kräver att man utgår ifrån att människor kan växa. Bidragssystemen måste bli livschanser, inte inlåsning.
De barn och ungdomar som växer upp i en miljö där det inte finns något samband mellan arbete och inkomster lär sig givetvis inte själva något sådant samband. I stället får de växa upp i en miljö som säkert är förgiftad av missnöje och frustration över situationen. Det är inte konstigt att detta förvandlas till aggressivitet och till och med hat.
Människor kan inte älska det land som ger dem bidrag. Människor älskar det land som låter dem lyckas. Eller som folkpartiledaren Gunnar Helén utryckte det: ”En människa är inte vad hon varit, utan vad hon kan bli.” Folkpartiet jobbar hårt för att människor ska tillägna sig den kompetens de behöver för att förverkliga sina drömmar.
Det går att knäcka massarbetslösheten, men det kräver en strategi för jobb genom företagande. Varje försök att rå på arbetslösheten måste utgå ifrån att den helt övervägande delen av de nya jobben måste komma i det privata näringslivet.
Nu är det dags att på punkt efter punkt börja riva hindren. Vi har pekat på arbetsgivaravgifter, skatter, arbetsrätt, lönebildning, riskkapital, företagande på schemat, bekämpande av byråkrati och onödiga regler. Om våra förslag blev verklighet skulle fler människor våga starta företag, fler företag skulle våga växa och nyanställa. Ett förbättrat näringslivsklimat, generellt, kommer i synnerligen hög utsträckning invandrare och människor i utsatta områden till del.
Tjänstesektorn är stor och växer snabbt. I storstäderna är detta extra tydligt. Inom tjänstesektorn finns allt från enklare service till avancerad konsultverksamhet. Gemensamt är att man framförallt säljer sin tid och sitt kunnande. I storstädernas utsatta förorter och bland invandrare finns nya kulturimpulser, annat tänkande, kunnande och tradition vilket kan bli en stark motor i en dynamisk tjänstesektor.
Då man säljer arbetstid och mänskligt kunnande blir skattebelastningen på arbete mer hämmande än då man säljer varor. Därför är en politik för sänkt skatt på arbete, att minska skattekilarna, en av de bästa förändringarna för integration.
Fler jobb kräver också en näringspolitik för förorten, eller ”Hela Sverige ska leva”. Almi, Nutek, länsstyrelsernas utvecklingsenheter måste förändras. Det är hela Sveriges ansvar att skapa bra levnadsvillkor i hela Sverige. Genom handelshus eller etniska nätverk kan bokföringshjälp, juridisk service, lånemöjligheter och riskkapital kanaliseras. Regionala och lokala företagarföreningar kan ordna mentor-/fadderprogram och bygga bryggor mellan nya och rutinerade företagare.
Till sist måste man kunna få jobbet, när det finns och man har kompetensen. Nätverk och kontakter är en del, en skarpare antidiskrimineringshållning en annan. Tyvärr är bevisen överväldigande för att etnisk diskriminering i arbetslivet, vid anställningar och även senare, är vanligt förekommande. De långtidsarbetslösa invandrarna som stängdes ute redan under högkonjunkturen på 80-talet. De vars yrkes- eller utbildningskompetens inte ledde till ett motsvarande kvalificerat jobb. Den diskriminering som ständigt pågår då personalchefer, anställare mer eller mindre automatiskt sållar bort ansökningshandlingar med annorlunda namn. Man väljer det man känner igen, man väljer bort det okända. Så pågår denna process närmast automatiskt. Det är dags för en offensiv mot etnisk diskriminering. Den lagstiftning som finns måste kraftfullt skärpas, så att det aktivt går att bekämpa diskriminering på grund av etnisk härkomst oavsett om det handlar om tillträde till restauranger eller möjlighet att få jobb, skriva lägenhetskontrakt eller få ett banklån.
Inget är viktigare för att ge människor jämlika livschanser än en skola där alla har goda möjligheter att utvecklas. Förskolan skall också vara en del av utbildningen och grundskolan bör göras tioårig med start från sex år. Utbildningen i både grund- och gymnasieskolan måste anpassas efter den enskilda elevens behov och förutsättningar. Skolan skall ge utmaningar och stimulans åt alla så att lusten att lära hålls levande. Ingen skall få lämna grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna.
Vi tror att skolan i mycket högre utsträckning än idag skulle kunna bli en kraft i integrationsarbetet.
Barn och ungdomar som växer upp måste ges likvärdiga livschanser oavsett bakgrund och omgivning. Att sätta barnens behov främst i de gemensamma insatserna innebär t ex att förskolor och skolor i utsatta områden måste få de bästa möjligheterna. Skolan måste kunna kompensera för exempelvis bristande svenska språkkunskaper i hemmiljön. Skolan måste kunna ta tillvara och utveckla de andra unika kunskaper och erfarenheter eleverna bär med sig.
Språkdeltidsförskola skall erbjudas alla barn i utsatta områden. I skolor med många barn med invandrarbakgrund kan timplanerna utökas med mer svenskundervisning. Så sker idag i många friskolor.
Grund- och gymnasieskolor borde i utsatta bostadsområden profileras och/eller genomgå en särskild kvalitetssatsning.
I kombination med fritt skolval kan detta uppnå två syften. Dels får de barn som bor i området en extra bra skola, dels kan elever från andra områden söka sig dit.
Friskolor kan spela en viktig roll för att skapa en skola där barnens personliga utveckling bejakas och där föräldrarnas engagemang tas på allvar. Under lång tid har några minoriteter haft möjlighet att driva sina egna skolor och alla erfarenheter visar att bejakandet av särarten samtidigt har lett till integration i majoritetssamhället.
De enskilda alternativen behöver bli betydligt fler och de skall kunna konkurrera med de offentliga skolorna på ekonomiskt lika villkor. Staten skall se till att alla skolor uppfyller grundläggande krav på kunskap och demokratiska värderingar.
Språk är kommunikation, att kommunicera med andra är nödvändigt för att styra sitt eget liv. Språk behövs för att klara jobb och skola, men det behövs också för att fungera som människa i relation till andra. Förutom att allmän förskola, de bästa grund- och gymnasieskolorna och en förbättrad vuxenutbildning behövs, så behövs även metodik, pedagogik och innehåll i svenskundervisningen för nyanlända. Såväl på vardagsnivå som hög nivå.
God tillgång till utbildning är avgörande. Närhet och tillhörighet är avgörande för att locka dem som bäst behöver bättre utbildning. Hög kvalitet anpassad efter elevernas förutsättningar, behov och framtidsdrömmar i grund- och gymnasieskola är av stor vikt. Tillgång till vuxenutbildningsplatser såväl i komvux som folkhögskolan på plats samt studiefinansieringsmöjligheter är avgörande för om vuxna ska kunna skaffa sig en god grund- och vidareutbildning.
Det har ett särskilt värde att minoritetsgrupper som så önskar, inom ramen för gällande regler, kan bygga upp egna institutioner, t ex skolor. Att tillsammans verka för att den egna kulturen och språket lever vidare och blomstrar ger självförtroende och styrka som främjar integrationen i samhället i övrigt. De estniska skolorna i Sverige drevs länge i motvind. De motarbetades därför att de ansågs bidra till segregationen. Men tvärtom blev skolan en viktig motor för sverigeesterna att behålla sin kultur och sitt språk samtidigt som de smälte väl in i majoritetssamhället.
Det är en självklar liberal utgångspunkt att vi ska ha en bra vardag för alla människor som bor i vårt land. Det innefattar respekt för varje individs särart, för varje grupps rätt att ägna sig åt sin kultur och att bevara sin etniska identitet inom ramen för det gemensamma regelverket. Det innebär att vi alla ska ha rätt till möjligheter, livschanser, att forma våra liv och vår framtid efter egna önskemål. Då måste vi skapa ett samhälle där innanförskap och gemenskap råder. Där människor inte är likadana, men har jämlika chanser till växande, ansvar och utveckling i det enskilda, delaktighet och påverkan i det gemensamma. Det är ett samhälle där minoriteterna har samma möjligheter som majoriteten att själva välja sin väg. Detta är vad som skisseras i propositionen som principer och mål, men inte ens antydningsvis sägs något om att det även skulle bli verklighet.
Dagens samhälle står nämligen i bjärt kontrast till dessa mål. Varken den invandrarpolitiska kommittén eller regeringen nämner överhuvudtaget frågeställningen om minoriteters skola. Det är en ickefråga. Hemspråk, eller modersmål som det nu kallas, ja, men kultur, identitet, institution, självstyre, delaktighet – nej.
Vi är övertygade om att det i en rad bostadsområden och stadsdelar behövs en radikal förändring och förbättring av levnadsvillkoren. En sådan förändring handlar dels om bättre villkor och möjligheter för de enskilda individerna genom generella förändringar och genom ändringar i betingelserna i stadsdel och bostadsområde. Tyvärr har ett sådant arbete hittills alltför mycket kretsat kring själva boendemiljön, som om utsattheten satt i betongväggarna och kunde avlägsnas med en ny fasad. Det går inte. Enskilda människor måste få större möjligheter till egen försörjning, till utbildning och eget inflytande. Skolor måste förbättras och i högre grad styras av dem som berörs. Kommersiell och offentlig service och infrastruktur förbättras. Det kräver framförallt att man låter en lokal utveckling styras av dem det gäller, de människor som bor i områden och stadsdelar. Det måste bli ett slut på styrandet uppifrån och projekttänkandet.
Tanken att endast ett mindre antal bostadsområden ska få möjlighet att vidareutveckla sitt arbete för att åstadkomma en varaktig förbättring, och därigenom fungera som nationella exempel, är fel. Självklart måste alla få denna möjlighet, inte genom specialdestinering av projektmedel i olika potter och med olika syften. Utan genom generella möjligheter till att ta makten över liv och vardag. Det viktigaste ställningstagandet är att storstädernas utsatta bostadsområden och stadsdelar är hela Sveriges ansvar. De förutsättningar som ges måste vara likvärdiga med de förutsättningar som ges på andra håll.
Kommunal planering har en viktig roll när det gäller att skapa grogrund för ett lokalt näringsliv. Det handlar om allt från att enkelt ändra detaljplanerna när människor vill öppna småföretag av skilda slag i bottenplanen på bostadshusen till att placera kommunal verksamhet och förvaltning i de utsatta bostadsområdena. Kommunens egen planering och prioritering kan förstärka positiva såväl som negativa trender. Rätt gjorda insatser kan vara med och vända negativa trender till positiva. Att se till att det är god tillgänglighet till utbildning på människors egna villkor och efter deras behov, i direkt anslutning till de utsatta områdena är en sådan insats. Att lokalisera kommunala förvaltningar ger ett ökat underlag för service som bank, post, restauranger och butiker och kan locka andra företag och kontor att etablera sig och stanna kvar.
Å andra sidan är stelbent hantering av lokala initiativ, bristande tilltro till människors kapacitet och kraft, revirgränser och bristande samverkan mellan förvaltningar, myndigheter och andra lokala aktörer en alltför vanlig situation. Förändringar på dessa punkter behöver inte begränsas till ett fåtal orter.
Alltför länge och i alltför hög utsträckning präglas integrationspolitiken såväl i ord som i handling av ett uppifrånperspektiv. Ett vi-och-dom-perspektiv. Vi vet att detta har varit komplett misslyckat. En ny myndighet för att ansvara för att mål och synsätt får genomslag är tyvärr i praktiken ett utslag av ”mer av samma slag”.
Vi avvisar regeringens förslag om en ny myndighet. Invandrarverket kan även fortsättningsvis ansvara för nyanlända invandrares behov av stöd, ansvara för introduktionsersättning och följa upp kommunernas introduktion utifrån given ersättning. Det är kommunerna som har ansvaret för introduktionen av de nyanlända, någon myndighet som hänger över axeln behövs ej. Regeringens förslag stämmer därför inte med målet att alla har ansvar för integrationen.
I övrigt bör det givetvis åligga samtliga statliga myndigheter och verk att ha arbetsformer och synsätt som aktivt bejakar alla människors lika möjligheter och ser till alla människors behov oavsett bakgrund, ställning eller bostadsort.
En ny myndighet riskerar i hög grad att bidra till att övriga myndigheter och verk även fortsatt anser det vara någon annans ansvar att invandrare och människor boende i utsatta förorter får en dräglig vardag och rättmätiga framtidsmöjligheter. Det måste vara hela Sveriges ansvar.
Mångkulturellt centrum i Botkyrka kan få ett fast, utökat uppdrag av staten att bedriva forskning och metodutveckling och övriga närliggande uppgifter. Mångkulturellt centrum har en gedigen kompetens på området och har genom sin nära koppling till Södertörns högskola ett brett akademiskt nätverk till sitt förfogande. Verksamheten motsvarar högt ställda akademiska krav redan nu; med ett fast uppdrag från staten byggs en bredare och stabilare grund för fortsatt utveckling. Mångkulturellt centrum har de rätta nätverken inom olika samhällssektorer för att samordna, utveckla och sprida kunskaper och metoder. Även Socialvetenskapliga forskningsrådet bör kunna ges ett tydligare forskningsansvar för integrationsfrågor och deras sociala processer.
Vi avvisar med kraft förslaget att inordna Diskrimineringsombudsmannen i en ny – eller för den delen i befintliga – myndigheter. Det är av stor vikt att DO har en fristående ställning från andra aktörer så att lojalitetskonflikter aldrig ens kan misstänkas föreligga. Den enskilde måste alltid kunna lita på att DO som neutral och oberoende kan bedöma händelser och anmälningar. DO bör i stället utrustas med en ny kraftfull antidiskrimineringslagstiftning som ger redskap att aktivt bekämpa de utslag av etnisk diskriminering som bara är alltför vanliga.
Vi kan heller inte acceptera regeringens förslag att Invandrartidningen läggs ned. Tidningens verksamhet kan säkert reformeras och vi är öppna för att den sakliga samhällsinformationen på olika språk exempelvis kan överlåtas till invandrarorganisationerna att förmedla.
Det budgettekniska utfallet av våra här redovisade ställningstaganden är att de medel för avvecklingskostnader som tillförs Invandrarverket inte behövs. Anslaget A 1 Invandrarverket kan därför minskas med 10 miljoner kronor.
Precis som regeringen påpekar finns det stora brister som helhet i socialbidragssystemet i tider av hög arbetslöshet i allmänhet och för invandrare i synnerhet. Den föreslagna ändringen ger kommunerna själva en möjlighet för vissa människor att flexiblare använda introduktionsersättning som försörjningsstöd. Detta är godtagbart. Dock bör systemet som helhet ses över.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen godkänner Folkpartiets förslag till ändring, mål och inriktning för integrationspolitiken,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvaret för integrationsfrågorna fördelas i enlighet med det av Folkpartiet framlagda förslaget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om makt i vardagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till enskilda alternativ,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av stödet till organisationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jobb och företagande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans roll för integrationen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteters rätt och möjlighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen i utsatta områden,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att lägga ned Invandrartidningen
att riksdagen till A1 Invandrarverket (utgiftsområde 8) för budgetåret 1998 anvisar 10 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 442 402 000 kr.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Sigge Godin (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |