Sverige har en stolt tradition av flyktingmottagande och internationell solidaritet. Många är de som fått såväl tillfällig som permanent skyddsort i Sverige, och därigenom kunnat fly från krig och förföljelse. Flyktingmottagandet har varit väl förankrat i breda befolkningslager, och det är självklart att Sverige även i framtiden ska spela en ledande roll som tillflyktsort.
Flyktingmottagandet är naturligtvis inte problemfritt. Över tiden har olika problem pockat på och fått sin lösning. Idag i tider av hög arbetslöshet och efter flera år av lågkonjunktur står integrationsproblematiken högt upp på den flyktingpolitiska dagordningen.
Arbetslösheten försvårar integrationen. I tider av hög massarbetslöshet kan arbetsgivare välja och vraka bland hundratals arbetssökande till varje plats. Förlorarna är de för tillfället svagaste grupperna, relativt nyanlända flyktingar, ungdomar och långtidsarbetslösa.
Arbetslösheten och den i praktiken obefintliga möjligheten att få jobb på den ursprungliga placeringsorten gör de relativt nyanlända flyktingarna lättrörliga. Detta är i grunden naturligt och positivt. De söker aktivt arbete. När de inte kan få arbete på placeringsorten söker de sig till orter med större chans till arbete. En naturlig och positiv rörlighet.
Tyvärr blir de allra flesta besvikna. I lågkonjunkturens tidevarv är även storstädernas arbetsmarknader i allt väsentligt drabbade av hög arbetslöshet. Även i storstäderna blir de flesta nyanlända flyktingar förlorare i kampen om jobben.
I idealfallet hjälps deras situation av en aktiv kommunal integrationspolitik. Den består av ett antal olika komponenter, men innehåller naturligtvis språkträning, inskolningsåtgärder och andra åtgärder för att stärka de relativt nyanlända flyktingarnas position på arbetsmarknaden. I förlängningen torde detta leda till att fler och fler av de relativt nyanlända flyktingarna får in en fot på svensk arbetsmarknad.
Ovan skissade scenario är till synes problemfritt, verkligheten är tyvärr en annan. Detta främst beroende på stelbenta system och oflexibelt handlande från statsmakternas sida. Staten utgår nämligen från att flyktingen stannar i placeringskommunen, och fördelar anslagen för flyktingmottagande och integrering därefter. Det vill säga pengarna är på ena stället och integrationsinsatserna och stödet behövs på ett annat ställe.
Utöver detta problem så gör de relativt nyanlända flyktingarnas arbetsmarknadssituation att de tvingas uppbära socialbidrag. Detta är naturligtvis en stor påfrestning för den enskilda människan, men också en påfrestning för storstädernas kommunala budgetar.
I slutändan är det dessutom flyktingarna som blir lidande. Eftersom pengarna och det planerade mottagandet finns på annan ort riskerar viktiga integrationsinsatser att utebli. Istället för att integreras i det svenska samhället förvisas flyktingar till ett passivt bidragsberoende och blir syndabockar i de kommunala budgetprocesserna.
För att råda bot på detta problem krävs det att de statliga resurserna för flyktingmottagandet blir betydligt mer flexibla, och i betydligt större grad påverkas av de enskilda flyktingarnas val av bostadsort. Detta måste gälla även om flyktingar gör uppoffringar genom att flytta till en arbetsmarknadspolitiskt fördelaktigare ort än placeringsorten.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att ytterligare medel skall tillföras kommuner med stor andel nyanlända flyktingar. När medlen 1997 fördelades användes följande kriterier:
Andelen flyktingar som kommunplacerades 1992–95 skall motsvara minst 2 % av totalbefolkningen
Kommunen får ej ha haft större utflyttning av dessa än 10 %
Andelen utomnordiska medborgare i arbetslöshet skall vara minst 0,8 % av totalbefolkningen 16–64 år.
Denna metod för fördelning av anslag uppvisar två stora brister.
Metoden gör att stora städer med starkt inslag av segregation inte kan komma i åtnjutande av stödet. Detta trots att många stadsdelar uppvisar mycket hög andel flyktingar. Trots att problemen är stora och exakt de samma som mindre kommuner som får stöd, utestängs dessa kommuner. Det kan inte vara rimligt att Sveriges huvudstad ska behöva styckas upp i småkommuner för att kunna få rimlig och rättvis täckning för sina kostnader.
Metoden utgår enbart från den kommun där flyktingarna ursprungligen placerats. Ingen hänsyn tas till omflyttningen efter placeringen. Som påtalats tidigare i motionen sker en stor sekundärflyttning inom Sverige efter den första placeringen. Denna omflyttning borde naturligtvis vara beräkningsgrundande när 1998 års medel fördelas. Stödet måste rimligtvis fördelas till de kommuner som har kostnaderna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av principerna för fördelning av anslag för flyktingmottagandet,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av kriterierna för fördelningen av ytterligare medel för kommuner med stor andel nyanlända flyktingar.
|
Anders Ygeman (s) |
Carina Moberg (s) |