Den svenska flyktingpolitiken har inneburit att vi tagit emot fler flyktingar och invandrare än vad vi sedan mäktat med att ge arbete eller annan egen försörjning. Dessa grupper hänvisas till ett beroende av våra svenska bidragssystem. För de tre första årens vistelse täcker det statliga schablonbidraget kostnaderna. Därefter får den kommun som invandraren valt att bosätta sig i via sin socialbudget sörja för uppehället så länge vederbörande inte har arbete.
Landskrona kommun har fått påtagligt ökade kostnader genom att många flyktingar sökt sig till just Landskrona. Befolkningen ökade med drygt 1 300 invånare 1994 och 600 invånare 1995 som en direkt följd av det svenska flyktingmottagandet. I dag uppgår de utländska medborgarnas antal till cirka 4 100. Detta är ca 11 procent av kommunens hela invånarantal.
Ett bidragande problem i sammanhanget är att denna stora inflyttning har skett så snabbt, under endast några få års tid, att arbetsmarknad och kommunal infrastruktur inte har haft någon möjlighet att absorbera och integrera dessa personer.
De kommunalt finansierade socialbidragen låg 1990 på 22,4 miljoner kronor och hade till 1994 stigit till 36,4 miljoner kronor. För 1998 räknar Landskrona med drygt 100 miljoner kronor i socialbidrag. Detta är en tredubbling jämfört med 1994.
Av Sveriges städer bär Landskrona den tredje tyngsta bördan över socialbudgeten med knappt 3 000 kr per invånare. Endast Malmö och Göteborg ligger högre med drygt 3 000 kr. Även om inte hela detta belopp skall hänföras till utomnordiska medborgare, så är det en orimligt hög kostnad att bära för en enskild kommuns invånare.
Skatteutjämningsbidraget och skatteutjämningssystemet kompenserar inte för merkostnaderna för utomnordiska medborgare inom barnomsorg, gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning. Staten måste ta sitt ansvar.
Det är hög tid för en omfördelning av det ekonomiska ansvaret för flyktingpolitiken. Kostnaderna måste fördelas på hela skattekollektivet så länge flyktingarna är beroende av samhället för sitt uppehälle. En enskild kommuns invånare skall inte ensamma tvingas bära en så stor andel av kostnaderna över sin socialbudget, då kommunen inte har haft någon möjlighet att kunna påverka inflyttningen av sekundärflyktingar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett varaktigt utjämningssystem som fördelar socialkostnaderna för utomnordiska medborgare i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Peter Weibull Bernström (m) |
Gotab, Stockholm 1997