Miljöpartiet de gröna anser att det är viktigt att se flyktingpolitiken som en del i ett större sammanhang vari bl a ingår internationella frågor rörande handels-, utrikes- och säkerhetspolitik. De gröna vill därvid särskilt betona vikten av att man följer internationella konventioner och aktivt arbetar för att hela konventioner eller delar av dem upptas i svensk lag såsom nu bl.a. skett vad gäller Europeiska människorättskonventionen resp den s k Barnkonventionen.
Det är vår skyldighet mot det växande släktet att aktivt arbeta för långsiktig stabilitet och för en framgångsrik fredsprocess varhelst konflikter uppstått eller kommer att uppstå. Vi vill därvid särskilt betona den viktiga roll som FN skulle kunna spela när det gäller global säkerhet.Vidare anser vi det väsentligt att på alla sätt stödja FN-organ, såsom UNHCR, UNICEF och UNESCO i deras arbete med flyktingar, sjukvård, utbildning etc.
När det gäller de lagändringar i utlänningslagen (UtlL) som gäller från årsskiftet så tycker vi att det är viktigt att man särskilt betonar behovet av skydd för utsatta kvinnor, för homosexuella och för krigsvägrare.
– Vi har dock kunnat konstatera att, när det gäller bedömningen av flyktingars asylskäl hos SIV och UN, att personer med i princip identisk bakgrund har behandlats olika vilket självfallet är synnerligen olyckligt. Miljöpartiet vill aktivt slå vakt om den grundlagsfästa principen om likhet inför lagen.
– Det är, såsom tidigare nämnts, viktigt att Sverige på alla sätt försöker hjälpa till vid flyktingsituation i hemlandet men det får inte innebära att vi anser att vi har rätt att vägra personer skydd när de tagit sig till Sverige.
– Miljöpartiet de gröna vill värna om artikel 14 § om rätten att söka asyl i Genèvekonventionen och anser att vi dessutom omedelbart skall återinföra rätten att få stanna såsom s k de factoflykting.
Vi delar inte invandrarminister Schoris uppfattning att lagändringar från den 1 januari 1997 i UtlL utgör en förbättring utan tvärtom en försämring. Vi har vidare kunnat konstatera att regeringen fört en inhuman politik när det gäller asylsökande från forna Jugoslavien.
– Det måste anses helt otillbörligt att låta människor vänta i ovisshet under lång tid i Sverige. När det gäller asylsökande från Förbundsrepubliken Jugoslavien kan det konstateras att de flesta av dem kom redan 1991–1993 och har således varit i Sverige 4–6 år. Denna grupp bör omedelbart få stanna genom en förordning från regeringen, om inte synnerliga skäl föreligger.
Vidare anser vi att de som kommer från Kroatien och Bosnien skall få stanna och det oavsett om man är s k bosnien-kroat eller ej. Vi delar inte regeringens uppfattning att bosnienkroaterna har ett medborgarskap i Kroatien utan man har helt enkelt erhållit en resehandling till Sverige i form av ett pass utan att för den skull ha de elementära rättigheter som följer med ett medborgarskap. Det är inte bara inhumant att avvisa personer från forna Jugoslavien som varit i Sverige under lång tid utan det skapar också helt onödiga kostnader för vård inom psykiatrin. (Av den undersökning som gjorts av länderkommittén för f d Jugoslavien framgår att ohälsotalet för dem som kom 1991–1993 är skrämmande högt.) De vårdresurser som finns inom psykiatrin för asylsökande eller f d asylsökande bör i första hand användas till att bl a hjälpa traumatiserade människor.
Såsom det nu är tenderar psykiatrin att i alldeles för hög grad behandla människor som blivit sjuka av den långa väntan i Sverige. Detta innebär i sin tur att Sverige de facto aktivt medverkar till att människor blir psykiskt sjuka. För att komma till rätta med denna ”snedfördelning” av resurser föreslår vi att asylsökande enligt huvudregeln skall få sin sak prövad i två instanser inom loppet av tolv månader.
I en annan motion behandlas de asylsökande från Kosova mer utförligt.
Regeringen föreslår ingen bestämmelse som gör det möjligt att vilandeförklara asylärenden (sid 215–217 i propositionen). Det är emellertid numera ett mycket vanligt sätt att handlägga asylärenden. Asylansökningar från personer från vissa länder är ”beslutsstoppade ”, officiellt i avvaktan på närmare upplysningar om situationen i resp. land. I verkligheten är det mera sannolikt så att Invandrarverket och Utlänningsnämnden väntar på att situationen skall förbättras så att asylsökande kan avvisas. Det finns exempel på årslånga väntetider utan att ärendena behandlas alls under väntetiden. Ett exempel var kroater från Bosnien och Kroatien. Efter lång väntetid beviljades de tillfälliga uppehållstillstånd till den 31 december 1995. Ansökningar om förlängda uppehållstillstånd har inte behandlats.
Sådana situationer har inte förutsatts i gällande lagstiftning. Varken utlänningslagen eller förvaltningslagen tillåter en sådan ordning. Väntetiderna i ovisshet är givetvis mycket påfrestande för de sökande, särskilt för barn. Passiviteten är mycket pressande och medför oftast psykisk och fysisk ohälsa, som inte kan behandlas i någon större utsträckning så länge uppehållstillstånd inte har beviljats. Sökandena blir handikappade för lång tid framåt vare sig de slutligen får uppehållstillstånd eller avvisas.
– Asylprocessutredningen, Verkställighetsutredningen och Flyktingpolitiska kommittén föreslår en rad åtgärder för att förkorta väntetiderna i asylärenden, främst av processuell och formell natur. Regeringen har endast tagit upp några få av dessa förslag och har tillsatt en parlamentarisk kommitté för att utreda instans- och processordningen i utlänningsrätten. Regeringens handläggningssätt i denna fråga är mycket beklagligt. Det finns fortfarande stor risk för långa handläggningstider. För att undvika långa väntetider för de sökande bör införas en längsta tid inom vilken sökanden måste få ett slutligt besked. En rimlig tid är två år från den dag ansökan görs. Därför föreslås en regel om att den asylsökande som inom två år inte har fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut skall få uppehållstillstånd, om inte synnerliga skäl talar däremot, medan barnfamiljers väntan skall vara högst 18 mån.
Vi anser att denna princip dels skulle avlasta beslutande myndigheter på ett positivt sätt och dessutom ge större möjligheter för särskilt Utlänningsnämnden – eller annan överklagandeinstans – att lägga ner mer tid på de mer svårutredda ärendena.
Sveriges konventionsenliga förpliktelse är att i alla sammanhang se till barns bästa. Detta skall förverkligas genom att man i alla paragrafer där barn omfattas eller berörs av myndigheters ställningstagande inför att hänsyn skall tas till barns hälsa, utveckling och behov. I nu existerande lagtext verkar denna ”portalparagraf” hänga löst i texten. Den, och andra artiklar ur Barnkonventionen, behöver i stället upprepas på de ställen där de är relevanta.
– Förtroendeklyftan mellan flyktingar, deras advokater, läkare, psykologer och frivilligorganisationer å ena sidan och myndigheter som handlägger flyktingars ärenden å andra sidan måste överbryggas.
Flyktingpolitiska kommitténs särskilde utredare hos Statens invandrarverk anförde bl.a. beträffande hörande av barn: ”Vad gäller SIV:s centrala regler är det uppenbart så att de är väldigt dåligt förankrade i den praktiska asylhandläggningen, åtminstone på de asylbyråer som jag besökt. De handläggare jag talat med efterfrågade klara och synliga regler om när man ska höra barn och på vilket sätt.”
Reglerna i sig uppfyller bara delvis barnkonventionens krav att barn skall ha rätt att uttrycka sina åsikter. En allvarlig brist är att endast barn över 16 år självständigt får framföra sin berättelse. Dessutom anser vi att det är märkligt att ett ensamt flyktingbarn skall höras av utredare med specialkompetens och med särskild intervjumetodik, medan barn i familj inte ges samma möjlighet. Eftersom de regler som finns tillämpas dåligt har tyvärr även många av de ensamma barnen inte erhållit förmånen att höras på detta sätt. Vi anser att det är av grundläggande betydelse att man, när barn hörs, verkligen tar reda på vad de varit med om.
Vad gäller utredningen om barns asylskäl bör Invandrarverket utarbeta detaljerade anvisningar. Ett intressant exempel på sådana anvisningar finns i ett PM av den 19 april 1995 riktat till samtliga ledamöter i den kanadensiska Immigration and refugee board. Det är tydligt att man i Kanada hunnit betydligt längre än i Sverige på detta område.
– En bestämmelse bör införas i utlänningslagen som stadgar att barnets offentliga biträde skall vara närvarande när barnet hörs.
Svenska myndigheter bryter i hög utsträckning mot asylreglerna i utlänningslagen och våra åtaganden enligt flyktingkonventionen och FN:s tortyrkonvention. I många fall hyser de som gömmer sig en välgrundad fruktan för vad som kan hända dem i hemlandet. Det kan gälla människor som av politiska skäl torterats i sitt hemland och fruktar att det skall hända dem igen om de skickas hem.
Vi vill även ta tillfället i akt att värna om de gömda här i landet, som är den största enskilda gruppen. Man räknar med att det finns mellan 5 000–7 000 gömda men siffran är osäker bl a på grund av att en del människor alternerar mellan Sverige och övriga Norden som vistelseland.
Vi anser att personer som gömmer sig här ofta har fullgoda skäl därtill och i vart fall hyser en välgrundad subjektiv rädsla för att de skall råka mycket illa ut om de återförs till sitt hemland.
– Dessa människor bör få stanna efter tre års vistelse i Sverige. Vi anser att den subjektiva rädslan skall tillmätas stor betydelse och det är också en tillämpning i överensstämmelse med Genèvekonventionen.
Det som är viktigast för att förebygga att människor gömmer sig undan verkställighet av avvisningsbeslut är att myndigheterna börjar tillämpa gällande lagstiftning på området korrekt. Det skulle ge effekten att fattade beslut accepteras och respekteras i mycket högre utsträckning än i dag. Miljöpartiet anser även att gömda flyktingar skall ges amnesti efter tre år såvida inte synnerliga skäl talar däremot. Vi anser även att statslösa familjer skall ges amnesti, och att amnesti bör ges i de fall där avvisning medför familjesplittring. Tre år skall vara en bortre gräns.
Enligt UNHCR:s rekommendationer och utifrån de motiv man hade i skapandet av utlänningslagen ska den ayslsökandes uppgifter läggas till grund för myndighetens bedömning när hans eller hennes berättelse framstår som rimlig och trovärdig, och faktiska förhållanden inte kan klarläggas. Denna bevisregel; att ge den asylsökande ”the benefit of the doubt” ignoreras av myndigheterna i alltför stor utsträckning och bör därför lagfästas.
– Miljöpartiet anser att ett flyktingmottagande inte innebär några reella finansiella problem för vårt land utan tvärtom kan nettoeffekten av invandringen mycket väl leda till ett överskott om vi har förmågan att aktivt arbeta för att människor snabbt kommer i arbete eller utbildning.
Det kan konstateras att många av dem som kommit till Sverige från bl a Irak, Iran och Mellanöstern är mycket välutbildade och därför snabbt skulle kunna komma in på arbetsmarknaden. Inte sällan blir de redan efter ett par års vistelse i Sverige mycket goda tolkar och sådana kan vi definitivt inte vara utan. Att ta dessa människors resurser i anspråk innebär inbesparingar på 100 000-tals kronor – i form av utbildning etc – på varje person som fått stanna.
Det kan konstateras att redan 1993 hade flyktingtillströmningen gått ner till 38 000 asylsökande efter rekordåret 1992 då det kom 84 000 asylsökande och året därefter var man nere i 18 000 asylsökande som i sin tur ungefärligen motsvarade den normala flyktingtillströmningen under andra hälften av 1980-talet (20 000–30 000 personer).
År 1995 var antalet asylsökande nere i ca 9 000 personer och förra året kom det mindre än 6 000 asylsökande. För år 1997 verkar vi hamna på något liknande.
Antalet asylsökande tenderar således att utgöra endast 10–20 % av den totala årliga invandringen till Sverige mot att tidigare ha utgjort långt över 50 % av invandringen.
Det är t o m sannolikt att vi inom kort får en nettoutvandring om situationen stabiliseras ytterligare i Bosnien och även i Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Just nu i den situation som råder med få asylsökande, är det lämpligt att personer från f.d. Jugoslavien och gömda flyktingar ges uppehållstillstånd.
– Vad gäller andra än asylsökande så vill mp särskilt betona det orimliga i att misshandlade och andra kvinnor som fått tillfälliga uppehållstillstånd p g a anknytning inte skall få stanna efter en skilsmässa eller separation. Så länge det inte kan riktas allvarliga vandelsanmärkningar mot kvinnorna så bör de få permanent uppehållstillstånd i landet efter två år trots separationen. Vi anser det dessutom självklart att kvinnor som behandlats illa av sina män skall äga rätt att få stanna i landet till dess lagakraftvunnen dom föreligger och dessutom erhålla fortsatta tillfälliga uppehållstillstånd under utredningstiden. Det är i princip lika självklart att ingen skall avvisas innan han eller hon fått sin sak prövad i två eller fler instanser i ett brottmål. Såsom det nu är riskerar ett ärende att inte bli tillräckligt utrett i överinstans p g a att vederbörande tvingats att lämna landet.
– En lagändring bör införas med innebörd att skyddet för dessa kvinnor erhålles.
– Föreningen Återföreningen fick mycket lite gehör när det gäller svenska medborgare eller person med permanent uppehållstillstånd, boende i Sverige, som vill att sambo eller make/maka ska få söka uppehållstillstånd i Sverige på anknytning. Praxis har varit hård och ett antal män som har fru och barn i Sverige har försvunnit eller fängslats då de åkt till sitt hemland för att därifrån söka asyl i Sverige. Försiktighetsprincipen borde gälla här liksom på andra områden i lagstiftningen. Dessutom bör kravet på att barn och make/maka lider allvarligt men tas bort ur lagstiftningen. Alla barn och de flesta par lider allvarliga men då familjen separeras, speciellt om en oro för den tillfälligt avvisade finns med i bilden.
Möjligheter att ta fingeravtryck bör begränsas till de fall där misstanke om brott föreligger, eller om annan välgrundad anledning av betydelse för asylprövningen finns. Fingeravtryck ska inte tas på barn under 18 år om inte särskilda skäl föreligger.
– Vad gäller LVU ska inte Utlänningsnämndens avvisningsbeslut kunna upphäva socialnämndens och länsrättens omhändertagande av barn. Det innebär att om barnexpertis ansett att barnets situation är så allvarlig att barnet omhändertagits ska det inte kunna avvisas tillsammans med föräldern/föräldrarna som, åtminstone tillfälligtvis, inte kunnat ha vårdnaden om barnet. Barn ska dessutom aldrig kunna tas i förvar. Stor hänsyn ska tas till längden av vistelsen i Sverige när det gäller vuxna, men i all synnerhet när det gäller barn. Efter två års vistelse ska permanent uppehållstillstånd beviljas såvida inte synnerliga skäl föreligger.
– Den mycket allvarliga rasism och främlingsfientlighet som förekommer i Sverige har ännu inte lett till att regeringen presenterat några förslag mot densamma. Obestämdheten har varit påtaglig i Justitiedepartementet. Till en början ansåg justitieministern att några förändringar i lagstiftningen inte var behövliga. Nu verkar det som om statsrådet är av en annan uppfattning, ovisst dock vilken. Att vidta kraftfulla åtgärder mot nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga krafter är den mest angelägna frågan på det invandrarpolitiska området. Det är främst skyddet mot organiserad etnisk förföljelse som måste stärkas.
– Miljöpartiet vill ha en generös, human och solidarisk asylpolitik och vi vill ge dem som söker asyl i Sverige en rättvis behandling.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den grundlagsfästa principen om likhet inför lagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om artikel 14 i Genèvekonventionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra rätten att få stanna som de facto-flykting och krigsvägrare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de i Sverige nu asylsökande från f.d. Jugoslavien skall få stanna i Sverige,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att inom loppet av tolv månader få sin sak prövad,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vilandeförklaring och väntetider,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtroendeklyftan mellan flyktingar, deras advokater, läkare, psykologer och frivilligorganisationer å ena sidan och myndigheters företrädare å den andra,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnets offentliga biträde skall vara närvarande, när barnet hörs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gömda flyktingar efter högst tre år ges uppehållstillstånd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. tvåårsregeln och att dessa kvinnor erhåller skydd i Sverige,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på grund av anknytning ha rätt att söka PUT i Sverige,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om LVU och utlänningslagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rasism och främlingsfientlighet.
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
|
Thomas Julin (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Eva Goës (mp) |