Att flytta till Sverige från ett annat land med helt annan kultur och traditioner, annan syn på relationer mellan könen och annan syn på familjelivet innebär stora påfrestningar för familjerna. Under det senaste året har flera unga invandrarkvinnor blivit mördade eller svårt misshandlade av nära släktningar. ”Vi lever visserligen i Sverige men du är en kurdisk, iransk, turkisk, palestinsk flicka och kan inte vara som svenska flickor.” Det är en vanlig replik i muslimska familjer med tonårsbarn. Föräldrarna utgår från seder och bruk i det gamla landet. Tonåringen jämför med det nya. Invandrarungdomar som växer upp i Sverige har ofta samma drömmar om framtiden oberoende av kön. Deras föräldrar har däremot olika visioner för sina söner och för sina döttrar. Konflikterna finns där.
Samma sak gäller för många äktenskap. Mannen har svårt att acceptera att kvinnan har en mer jämlik ställning i Sverige och ganska ofta väljer att exempelvis skilja sig.
Invandrarfamiljer har ofta svårt att söka hjälp från samhället när problem uppstår i familjen. De litar inte på myndigheterna. De kommer ofta från länder med diktatur och är därför rädda för polis och myndigheter. Männen i familjerna litar inte på en svensk kvinnlig socialsekreterare.
I Kista har en manlig sociolog av iranskt ursprung och med stor erfarenhet av dessa problem startat ett omfattande projekt mot våld. Tillsammans med Kista stadsdelsnämnd i Stockholm har han dragit igång ett projekt som syftar till att utbilda invandrare från Iran i svenskt familjeliv. Arbetet inleds med bland annat intervjuer bland skolelever som får berätta om sina situationer hemma. Projektgruppen ska sedan ta kontakt med föräldrarna i de aktuella familjerna. Förutom personliga samtal kommer man att anordna studiecirklar. Dessutom inrättar man en jourtelefon som familjer i behov av råd och hjälp ska kunna ringa till. Intresset för projektet är mycket stort. Genom att projektet startat av någon från den egna gruppen med stor kunskap om förhållandena i ursprungslandet är det lättare att skapa förtroende och kunna hjälpa till vid konflikter.
Projektet ska utvidgas till att gälla även andra grupper. Modellen bygger på invandrares ideella arbete. Men en person som organisatör och expert måste anställas i en kommun eller stadsdel, en person med fötterna både i svensk kultur och i invandrarkultur.
Vi menar att detta projekt är en bra modell för att överbrygga de vardagliga kulturkonflikter som uppstår när flytten till ett annat land förstärkt kollisionen mellan barn och vuxen, mellan man och kvinna. Integrationen i det svenska samhället underlättas. Det är angeläget att denna modell kan spridas till andra områden i Sverige. Regeringen bör ta sådana initiativ att ”Kista-modellen” kan få ökad spridning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om spridning av ”Kistamodellen” mot familjeproblem i invandrarfamiljer.
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Marianne Andersson (c) |
Gotab, Stockholm 1997