Det är inte ovanligt att personer som inte är svenska medborgare döms att avtjäna fängelsestraff och dessutom döms till utvisning ur landet. Under tiden fängelsestraffet avtjänas påföres ytterligare domar avseende fängelsestraff för tillkommande förseelser. Den ursprungliga strafftiden tillsammans med strafftiden med anledning av de tillkommande förseelserna, kan då bli så lång att tiden för utvisningsbeslutet tilländalupit. Innebörden blir att den dömde efter avtjänat sammanlagt fängelsestraff, kan fortsätta att fritt leva i landet. Detta kan inte vara rimligt.
Utvisningsbeslutet innebär ett förbud att återvända antingen under viss tid eller utan tidsbegränsning. Oaktat en domstols beslut om utvisning alltså inte är att betrakta som en påföljd, utan som en särskild rättsverkan på grund av brottet, måste utvisningsbeslutets intentioner ändå uppfattas vara en del av en väl motiverad bedömning av den dömdes möjligheter att klara sin livsföring i vårt land. Denna bedömning påverkas inte av att den dömde avtjänat flera straff under en lång strafftid. Utvisningsdomen har så att säga sin särskilda rättsverkan och den måste ses som en helhet i straffutmätningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvisningsbeslut skall verkställas efter det att de sammanlagda fängelsestraffen avtjänats.
|
Ingvar Eriksson (m) |
Stig Grauers (m) |