Den 31/1 1995 lades invandrarförläggningen i Kramfors ned. Detta betydde för kommunen 120 tomma lägenheter samt ytterligare arbetslöshet.
Under hela den tid som förläggningen funnits i kommunen har flyktingarna bemötts på ett mycket välvilligt sätt av kommuninnevånarna. Antalet flyktingar har tidvis uppgått till 1 500 stycken. Den sociala miljön har alltså varit god. I dag finns i Sverige många flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd. De finns i Sverige i avvaktan på att det ska bli fred i deras hemländer, och de ska kunna återvända dit.
Det erkänns i dag allmänt att överföring och utveckling av kunskap är den effektivaste biståndsinsatsen. Men för att kunskapen ska kunna överföras till de behövande länderna på ett konstruktivt sätt krävs att den förmedlas av personer med kunskap om vad landet behöver i fråga om hjälpinsatser såväl tekniskt som socialt.
De som bäst känner till behoven i sina hemländer torde vara flyktingarna själva. I stället för en passiv väntan på att återvända till sina hemländer skulle dessa i stället ges en utbildning i biståndsarbete, katastrofhjälp m.m., för att sedan kunna fungera som biståndsarbetare i sina egna hemländer. Vi får på så sätt också en tydlig koppling mellan invandrar- och biståndspolitik.
I Kramfors finns möjligheterna att förverkliga dessa idéer genom att på försök starta en s.k. repatrieringsanläggning. I kommunen finns Sida Sandö med sina unika möjligheter att ge utbildning i biståndsarbete. I nära anslutning finns räddningsskolan där utbildning kan ges i katastrofhjälp, ett i övrigt väl fungerande utbildarnät, lokaler och lägenheter att disponera, god social miljö samt en politisk vilja att genomföra projektet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en repatrieringsanläggning.
|
Kerstin Kristiansson (s) |
|
|
Agneta Lundberg (s) |
Sven Lundberg (s) |
|
Hans Stenberg (s) |
Britta Sundin (s) |
|
Susanne Eberstein (s) |