Tortyrskador är ett hälsoproblem som uppmärksammats alltmer under senare år. Allt fler vet nu att många flyktingar inte bara upplevt krig och förtryck utan också ohygglig behandling i koncentrationsläger och tortyrkammare. Kunskap finns om att sådana upplevelser inte alltid efterlämnar synliga yttre spår men däremot ger svåra psykiska besvär och smärttillstånd. Också de direkt eller indirekt drabbade barnen och deras hjälpbehov har börjat uppmärksammas.
Ett antal specialmottagningar har inrättats för människor med svåra upplevelser under krig och andra orostillstånd vilka sinsemellan är mycket olika. Vissa vänder sig till enbart torterade, andra till torterade och krigsskadade. En del beskriver sig som flyktingmedicinska resp flyktingpsykiatriska mottagningar eller transkulturella mottagningar. Kompetens och arbetssätt varierar. Några är i huvudsak psykoterapeutiskt inriktade, vid andra är sådan behandling mycket begränsad.
För att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar har regeringen avsatt totalt 30 miljoner kronor fram till år 1999. Tolv miljoner av dessa är öronmärkta för forskning och resterande för metodutveckling och kvalitetssäkring. Stödet är avsett för asylsökande, flyktingar och invandrare som lider av skador från tortyr, övergrepp eller massivt övervåld, dvs våld från människa till människa. Stöd kan också utgå för insatser riktade till dem som indirekt drabbats av tortyrens följdverkningar, t ex barn till tortyrskadade.
Samtidigt som detta stöd utgår är många behandlingsenheter för flyktingar eller torterade utsatta för hårdnande ekonomiska villkor. Hot om nedläggning av hela eller delar av verksamheten föreligger inte sällan.
Med tanke på de allvarliga tillstånd det handlar om anser jag att en utredning bör tillsättas snarast med uppdrag att lägga förslag om hur rehabiliteringen av tortyrskadade skall organiseras i Sverige för att motsvara de skadades behov. En viktig del av arbetet bör vara att sprida kunskap till vården och beslutsfattare om tortyr och dess skadeverkningar.
En annan insats som inte får eftersättas är den specialiserade svenskundervisning som flyktingar som lider av tortyrskador och andra traumatiska upplevelser är i stort behov av. Behovet förbises i dag ofta med skälet att flyktingen först måste rehabliteras innan hon eller han kan tillgodogöra sig undervisningen. Detta har visat sig vara felaktigt. Dessa personer behöver en undervisning i smågrupper och i samarbete med kurator samt stöd från läkare, psykiater eller annan personal med kunskaper i psykiatri. Undervisningen måste för att ge fullgott resultat innefatta både språkundervisning och vägledning om hur man kommunicerar i det svenska samhället. Ansvariga på kommuner och SFI-skolor måste uppmärksammas på detta behov.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om tortyrskadades rehabiliteringsbehov och hur detta bäst kan tillgodoses,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tortyrskadades behov av svenskundervisning och vägledning hur man kommunicerar i det svenska samhället.
|
Barbro Westerholm (fp) |