Rättssäkerheten hotas och ett antal familjer splittras när svensk domstol och Statens invandrarverk gör skilda bedömningar av samma adoptionsärende. Svensk domstol kan godkänna en vuxenadoption därför att det ”finns särskild anledning till adoptionen”, mot bakgrund av att förhållandet väsentligen är detsamma som det som ”föreligger mellan föräldrar och barn”. Trots detta kan Invandrarverket sedan avslå ansökan om uppehållstillstånd, med motiveringen att ”anknytningen till Sverige inte utgör tillräcklig grund”. Den skilda bedömningen görs trots att den berörda domstolen vanligen inhämtar ett yttrande från Statens invandrarverk när den hanterar vuxenadoptionsärendet.
Både svensk domstol och Statens invandrarverk är verktyg för den svenska staten. Inkonsekvensen i hanteringen av vuxenadoptioner är oacceptabel och måste därför ändras. Bedömningen av dessa ärenden bör ske samlat. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändring som tillgodoser detta.
När ett utländskt barn adopteras av svenska föräldrar får det alltid – förutsatt att gällande regler följs i samband med adoptionen – uppehållstillstånd i Sverige och efter kort tid också svenskt medborgarskap. De barn som är under tolv år vid adoptionen blir automatiskt svenska medborgare, redan vid adoptionen.
När det gäller adoption av vuxna personer är regelverket restriktivt och delvis inkonsekvent. Adoption av en vuxen person får bara medges om det ”med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen”, enligt 4 kapitlet 6 § Föräldrabalken. ”Normalt bör det vara fråga om ett förhållande av väsentligen samma innehåll som det föreligger mellan föräldrar och barn”, enligt Invandrarverkets ”Handbok – Utlänningsärenden”.
Adoption av vuxna personer accepteras i dag endast i undantagsfall. Den domstol som beslutar i adoptionsärendet inhämtar vanligen ett yttrande från Statens invandrarverk om adoptionens syfte.
Invandrarverket menar i sin ”Handbok – Utlänningsärenden” att ”Enligt verkets uppfattning är det inte ovanligt att adoptionens främsta syfte är att den adopterade skall få UT (Uppehållstillstånd) i Sverige”, och vidare att ”Om verket bedömer att den tilltänkta adoptionen har till främsta syfte att bereda någon tillstånd att vistas i Sverige bör adoptionsansökan avstyrkas.” Är detta verkets uppfattning torde detta kunna framföras redan i yttrandet till berörd domstol och inte tas in i bedömningen i efterhand.
Även om adoptionen beviljas innebär det alltså inte att en person som fyllt 18 år automatiskt har rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Möjligheten till uppehållstillstånd i Sverige är begränsad och kräver prövning, bl.a. vandelsprövning. Dock är det så att endast ”otvetydigt konstaterad misskötsamhet skall beaktas”.
I regel – det är viktigt att stryka under – meddelas därför uppehållstillstånd vid vuxenadoptioner. ”Det kan dock framstå som svårförklarligt om en svensk domstol först finner särskild anledning föreligga för adoption med hänsyn till det särskilda förhållandet mellan adoptanten och den adopterade och SIV därefter vägrar UT. I de undantagsfall där vuxenadoption numera beviljas torde därför i regel också UT kunna meddelas.”
”I de undantagsfall där vuxenadoption numera beviljas torde därför i regel också UT kunna meddelas”, skriver alltså Invandrarverket. Så sker nu inte alltid och det är kärnan i de problem som i dag drabbar enskilda människor vid prövning av ärenden om vuxenadoption. Därmed uppstår just det svårförklarliga glapp, som Statens invandrarverk självt skriver om.
Resultatet blir följande: Först bedömer en svensk myndighet – nämligen en svensk domstol – att det ”finns särskild anledning till adoptionen” och den godkänns därför. Sedan kommer nästa svenska myndighet – den här gången Statens invandrarverk – fram till att den åberopade anknytningen till Sverige inte utgör tillräcklig grund och avslår därför begäran om uppehållstillstånd. Både domstolen och Invandrarverket är verktyg för den svenska staten. De gör stundom skilda bedömningar av samma adoptionsärende. Detta trots att domstolen vanligen inhämtar ett yttrande från Statens invandrarverk när den hanterar ärendet. Resultatet blir att rättssäkerheten hotas och att ett antal familjer splittras. Även om det inte rör sig om många fall måste inkonsekvensen i hanteringen av liknande ärenden ändras. Bedömningen bör ske samlat.
I ett fall jag känner till har en Örebroflicka, trots att hon är adopterad av en svensk familj, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Hon hotas därmed av avvisning. Familjen hade före adoptionen haft vårdnaden om flickan i fråga i mer än tio år.
Flickan talar svenska, har svenska vänner och bor sedan fyra år permanent i Sverige. Tidigare har hon – tillsammans med familjen som är missionärer – vistats omväxlande i Sverige och i ursprungslandet.
I elva år har familjen levt i övertygelsen om att flickan redan som liten adopterades av dem. Det har sedermera visat sig att den biologiska mamman – enligt svensk lag – endast lämnade över vårdnaden. Den juridiska hantering som gjordes i flickans hemland var inte tillräcklig för att också svenska myndigheter skulle godkänna flickan som adopterad. Familjen genomförde sedan vad som i deras ögon var en andra adoption av flickan. Hon hade nu hunnit bli några och tjugo år gammal. Adoptionen är godkänd av domstol i Sverige, men flickan nekas ändå uppehållstillstånd.
Det är svårt att se vad någon skulle ha att vinna på att flickan avvisades. Däremot är det lätt att se vad familjen skulle förlora om hon förpassades ur landet. Som jag ser det har inte bara familjens rättssäkerhet utan också humanitära aspekter kommit i kläm i detta fall. Hanteringen av ärenden som detta måste ändras för att undvika fler liknande situationer.
Grundproblemet är att flickan numera betraktas som vuxenadopterad. Adoptionen har godkänts av svensk domstol. Den har med andra ord ansett att det ”finns särskild anledning till adoptionen”, rimligen utifrån att relationen mellan flickan och de svenska adoptivföräldrarna är ”av väsentligen samma innehåll som det föreligger mellan föräldrar och barn”. Statens invandrarverk har sedan ändå funnit att den åberopade anknytningen till Sverige inte utgör tillräcklig grund och avslår därför begäran om uppehållstillstånd.
Två svenska myndigheter – två skilda besked. Resultat – en familj som splittras, utan att ens få veta varför. Rättssäkerheten har i detta fall satts ur spel.
Två saker bör göras för att rätta till de inkonsekvenser och brister som för närvarande kan uppstå vid hanteringen av uppehållstillstånd för vuxenadopterade.
För det första bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag till lagändring som säkerställer att samverkan mellan berörda domstolar och Statens invandrarverk fungerar tillfredsställande. Det är orimligt att två myndigheter kan komma fram till två skilda bedömningar i samma ärende. Bedömningen bör ske samlat. Gör domstolen bedömningen att det ”finns särskild anledning till adoptionen”, med utgångspunkt ifrån att relationen mellan den adopterade och de svenska adoptivföräldrarna är ”av väsentligen samma innehåll som det föreligger mellan föräldrar och barn”, bör detta vara tillräckliga skäl för Statens invandrarverk att finna att den åberopade anknytningen till Sverige utgör tillräcklig grund för uppehållstillstånd.
För det andra bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag som kompletterar den nuvarande lagstiftningen med en möjlighet till uppehållstillstånd för anhöriga, förutsatt att föräldrar eller andra närstående framöver åtar sig försörjningsbördan för dem.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som säkerställer att samverkan mellan berörda domstolar och Statens invandrarverk fungerar tillfredsställande vid bedömning av vuxenadoptionsärenden, i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som kompletterar den nuvarande lagstiftningen med en möjlighet till uppehållstillstånd för anhöriga i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Sten Tolgfors (m) |