Den hittills förda invandrarpolitiken har präglats av att kollektiva lösningar och enhetlighet är viktigare än mångfald och valfrihet.
Nu visar sig den rådande politiken otillräcklig för att möta den internationalisering som är ofrånkomlig på en rad områden. Det är därför hög tid att ett nytt synsätt kan etableras som bygger på de enskilda invandrarnas egna förutsättningar och på en generell politik som syftar till ökat eget ansvarstagande, större flexibilitet i arbetslivet och tydligare politik för tillväxt och företagande. Den nuvarande politiken har gjort många invandrare till förlorare på arbetsmarknaden och i samhällslivet. Bidragsberoende och utanförskap är mer utbrett bland invandrargrupper än bland ”majoritetssvenskar”.
I dag finns i Sverige 1,6 miljoner människor med invandrarbakgrund i första och andra generationen. Sverige är därmed ett av de mest invandrartäta länderna i Europa. Bara sedan 1991 har Sverige tagit emot 200 000 flyktingar, flyende och anhöriga främst från det forna Jugoslavien.
Den tekniska utvecklingen inom en rad områden, inte minst inom media, har krympt avstånden och gjort oss i varje sekund beroende av andra länder. EU-inträdet ger också möjligheter till nödvändig samverkan. Sådan samverkan erfordras för att klara de stora migrationsrörelser som sker men också för att förebygga att migrationsrörelser uppstår.
Sverige kan inte isolera sig från omvärlden. Människor kommer att söka sig hit och vi måste ha en genomtänkt uppfattning om hur många invandrare vi kan ta emot och hur invandrarna på ett positivt sätt skall kunna bidra till vår gemensamma välfärd.
De senaste 25 årens invandring har fått en delvis annan karaktär än vad som varit fallet tidigare. Människor lämnar länder som inte ger social och ekonomisk trygghet, där politisk förföljelse råder, där etniska och religiösa motsättningar blivit uppenbara eller där ekologiska problem blivit en mardröm. Många attraheras av levnadsförhållandena i väst och vill söka sig en bättre materiell framtid. Allt detta sammantaget ger en ny dimension vad gäller den invandring vi nu ser och kommer att få uppleva framdeles.
Invandringen har varit positiv för Sverige och starkt bidragit till att öka vår välfärd. De senaste årens invandring har dock fått en omfattning som tveklöst tydliggör problem som redan delvis funnits och som nu blivit alltmer synbara. Det är ett stort åtagande att fasa in alla de sent komna invandrarna i det svenska samhället. För att en lyckad integration skall kunna åstadkommas måste man börja med att beskriva hindren och problemen.
Om invandring skall bli ett problem eller en möjlighet beror på vilken generell politik som förs i framtiden. Globaliseringen av ekonomin, kapitalets och människornas rörlighet över gränserna gör att den svenska välfärdsmodellen med stela arbetsrättsregler, orealistisk lönebildning och skyhögt skattetryck i längden inte kan upprätthållas.
Invandringen blir en möjlighet om företagandets villkor förbättras, om etnisk mångfald bejakas i företagen och i samhällslivet och ses som en tillgång i den alltmer internationaliserade värld vi möter.
Sveriges flykting- och invandringspolitik har länge betraktats som generös. De senaste fem–tio åren har inget annat västeuropeiskt land tagit emot så många flyktingar och andra invandrare som Sverige i förhållande till folkmängden i respektive land. Till detta kommer att det senaste decenniets invandrare kommit från länder med starkt annorlunda kultur än vår egen.
Det är nödvändigt med en reglerad invandringspolitik. Den måste huvudsakligen inriktas på att ge skyddsbehövande och deras närmaste anhöriga rätt till uppehåll när skyddsbehov föreligger. Sverige måste använda de knappa resurserna som står till buds till insatser där flyktingarna finns, i krisernas närområden, i förebyggande arbete, i internationella operationer för att skapa fred och stabilitet och för att stötta UNHCR och andra internationella organisationer i flyktingarbetet. Särskilt är det viktigt med en samordnad flykting- och invandringspolitik i EU.
Mottagandet och introduktionen av nyanlända har inte fungerat som vi tänkt. Sverige har utvecklat en omhändertagandekultur som inte bidragit till att ge invandrade människor möjligheter till eget ansvarstagande i tillräcklig omfattning. Invandrarpolitiken har blivit en del av socialpolitiken. Det naturliga ansvarstagandet som varje invandrare rimligen är beredd att utöva har gradvis urholkats. Bidragssystemet har för många blivit en permanent försörjningskälla och marginaleffekterna att gå från bidrag till lön ger inget incitament att söka arbete.
Arbetslösheten bland invandrarna är betydligt högre än för svenska medborgare. Arbetslöshetsgapet, dvs antalet arbetslösa invandrare i förhållande till majoritetssvenskar är 130–150 000. Även under högkonjunkturen på slutet av 80‑talet låg arbetslösheten på 30–50 procent för vissa invandrargrupper. Under lågkonjunkturen har utslagningen av arbetskraft varit betydligt större bland invandrarna än bland infödda svenskar. I dag finns det invandrargrupper där arbetslösheten uppgår till 90 procent.
Strukturförändringarna i näringslivet innebär att mindre kvalificerade jobb försvinner, att arbetsgivaren ställer högre krav på de arbetssökande men också att arbetsorganisationerna förändras så att samverkan och medarbetarskap blir mer viktigt. De arbetssökandes ”kulturella och sociala kompetens” vägs in vid anställningstillfället.
Åtskilliga invandrare bär med sig traditioner och kunskaper om eget företagande och många har startat egna företag, främst inom service och handel och också lyckats bra. Många fler skulle både vilja och kunna starta egna företag om bättre förutsättningar förelåg.
Det svåraste hindret för invandrare och också andra grupper av arbetslösa är de höga skatterna och de stelbenta arbetsrättsreglerna. Arbetsgivarna drar sig för att anställa. Det finns mängder av arbetsuppgifter, t.ex. inom hushållssektorn, som nu inte utförs därför att köparens kostnader blir för höga. I stället hänvisas allt för många till ett kravlöst bidragsberoende. Dessvärre blir också ”svartjobb” effekten av vår skatte- och arbetsrättslagstiftning.
Det går i längden inte att subventionera fram de hundratusentals arbetstillfällen som behövs. Arbetsmarknaden måste omregleras så att utbud och efterfrågan kan närma sig varandra.
Att inte göra detta är i längden en farlig politik. Det måste alltid vara bättre att ha ett jobb än att vara beroende av bidrag eller statliga insatser. Även om försörjningen ordnas genom bidrag av olika slag berövar man människor kunskap, kompetens, erfarenhet och personlig utveckling. Det är i grunden felaktigt att arbetsföra människor uppbär bidrag för sin försörjning utan att krav ställs på prestation, det må kallas samhällstjänst eller något annat. Det handlar om människans värdighet.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har, tycks den inte räcka till vid inträde på den svenska arbetsmarknaden på motsvarande nivåer. Även kvalificerade och akademiskt utbildade invandrare hänvisas till lägre betalda arbeten. En stor resurs blir outnyttjad i svenskt arbetsliv. Evaluering av examina sker men går långsamt. Den akademikerpraktik som infördes under förra mandatperioden liksom invandrarpraktiken har avskaffats av Socialdemokraterna.
Det stora hindret för inträde på den svenska arbetsmarknaden och också i det svenska samhällslivet i övrigt är bristande kunskaper i svenska. Därför måste undervisning i svenska överordnas all annan utbildning.
Många av invandrarna från 80‑talet och framåt har bristfällig grundutbildning, en del är till och med analfabeter.
Svenska för invandrare (sfi) ges till alla men motivationen är ibland låg. Kvaliteten på lärarna, men också på hur undervisningen organiseras, har varit föremål för kritik.
Hemspråksundervisning i skolan anses ha betydelse för den kulturella identiteten. Skolans huvuduppgift måste dock vara att bibringa eleverna kunskaper i svenska. Invandrarföreningar och studieförbund kan erbjuda hemspråksundervisning utöver detta. De svensk-finska friskolorna liksom numera också andra friskolor är exempel på hur elever med invandrarbakgrund som så önskar bl.a. kan få mer av hemspråksundervisning än vad den allmänna skolan ger.
Skolor i invandrartäta områden hanterar barn från många olika etniska grupper. Med en stor övervikt invandrarbarn i en klass uppstår problem med svenska språket som i dessa sammanhang i praktiken är ett minoritetsspråk. Den svenska som barnen lär sig i sådan skolmiljö riskerar därför att bli ofullgången och utarmad. Barnen får en dålig start i livet, samtidigt som fritiden ger dåliga möjligheter för barnen att använda och utveckla sina kunskaper i svenska. Detta innebär mycket allvarliga problem, för såväl berörda individer som samhället i stort.
Även om många invandrare bor utspridda i Sverige är det uppenbart att en koncentration har skett till vissa bostadsområden i storstäderna. Dessa områden har det gemensamt att det är ett arv av den socialdemokratiska bostadspolitiken från 60- och 70‑talen.
Det är förståeligt att många invandrare söker sig till orter eller bostadsområden där man har släktingar, vänner eller etniska band. Karaktäristiskt för de bostadsområden som är särskilt invandrartäta, är dock att där bor människor av skiftande etnisk bakgrund. Invandrarna har helt enkelt hänvisats till de bostäder svenskarna har lämnat.
Den yttre miljön är oftast påver och oinspirerande. Fastighetsägaren återförsäkrar sig hos de sociala myndigheterna innan kontrakt tecknas. Den kommersiella servicen är märkbart sämre än i andra bostadsområden med högre status.
Många invandrare som har möjlighet flyttar vidare till bättre bostadsområden inte minst med omtanke om barnens utbildning. Det är uppenbart att insatser för att förbättra de invandrartäta bostadsområdena måste göras.
Som tidigare nämnts har invandringen över tiden varit till gagn för det svenska folkhushållet. Arbetskraftsinvandringen betydde mycket för Sveriges industriella utveckling. Invandrarna från det forna kommunistblocket har i allmänhet integrerats väl i det svenska samhället. Många av de sent komna invandrarna (från mitten av 80‑talet och framåt) har däremot haft betydande svårigheter. Dessa har huvudsakligen kommit från länder med annan kulturell miljö (flera länder i Afrika, Iran, Irak, Turkiet och Mellersta Östern samt de senaste åren från det forna Jugoslavien).
Invandrarna och då särskilt vissa etniska grupper, är därför jämförelsevis kraftigt överrepresenterade när det gäller bidragsberoende och arbetsmarknadskostnader. Sjukskrivningarna är i allmänhet högre och varar under längre tid.
Många invandrare, främst äldre, kan inte i praktiken tillgodogöra sig utbildning i det svenska språket vilket är en förutsättning för en karriär inom arbetslivet. Dessa blir i praktiken socialpensionärer, dvs. lyfter kravlöst socialbidrag till dess att pensionering inträder. Många äldre anhöriga har inte rätt till pension utan blir helt hänvisade till socialbidrag för sin försörjning.
Kostnaderna för invandringen är således betydande. Vad som är synligt är kostnader som är direkt kopplade till invandringen och som syns i budgetarna i stat, kommun och landsting. Det rör sig om ett par tiotals miljarder årligen.
Kostnaderna för de långsiktiga åtagandena som vi har för att lyckas med integrationen är dock knappast möjliga att beräkna utan beror på vilka insatser vi i dag är beredda att göra. Det enda vi med säkerhet kan säga är att kostnaderna och påfrestningarna på samhällsekonomin blir betydande om inte invandrarna, åtminstone i samma grad som majoritetssvenskar, får försörjning på den ordinarie arbetsmarknaden.
Främlingsfientliga stämningar har funnit grogrund även i vårt samhälle. Den stora invandringen under kort tid, det uppbrott från den enhetliga välfärdsstaten som vi nu genomgår, osäkerhet om framtiden, den dåliga arbetsmarknaden, allt detta bidrar till att människor känner osäkerhet och oro. En stor och kostnadskrävande invandring ses som en påfrestning.
Också invandrargrupper, främst ungdomar – den andra generationen, frustreras av att inte bli accepterade, att inte få tillgång till jobb och karriär. De upplever att de inte tillhör det samhälle de lever i och samtidigt inte heller har förankring i den kultur och livsstil som präglar deras, eller snarare deras föräldrars ursprungsland.
Många invandrare bär också med sig traumatiska upplevelser från sina hemländer. Psykiska problem i kombination med anpassningsproblem till det nya bidrar till familjesplittring.
Invandrare har generellt sämre hälsa, större arbetslöshet och sämre boendestandard. Känslan av utanförskap är utbredd och riskerar att förstärkas i de ghettoliknande bostadsmiljöer som nu utvecklas i en del storstadsområden.
Motsättningar och våld i en omfattning som vi inte sett i Sverige tidigare är nu dessvärre vardagsmat. Kriminaliteten har tagit allvarliga former och det är uppenbart att yngre män med invandrarbakgrund är överrepresenterade i kriminalstatistiken.
Normer och moral eroderar och lojaliteten till det svenska samhället urgröps. Det är därför helt nödvändigt att nu skapa band mellan invandrarna och det svenska samhället. Den framtida politiken måste nu inriktas på att åstadkomma detta.
Den osynliga diskrimineringen i arbetslivet uppmärksammades av den förra borgerliga regeringen. En lag mot diskriminering har också antagits på förslag av denna regering. Det är uppenbart att arbetsgivare vid anställningstillfället lägger stor tonvikt vid den sökandes sociala och kulturella kompetens. Ofta utgår arbetsgivaren ifrån att en sökande med ett utländskt namn per definition inte besitter sådana egenskaper i tillräcklig grad och denna sökande sorteras därför bort innan anställningsintervjuerna. Det förekommer därför att yngre invandrare helt enkelt ändrar sina namn för att inte bli bortsorterade omgående.
I den invandrarpolitiska debatten förs ofta fram att vi skall sträva efter ett mångkulturellt samhälle. Få har dock kunnat definiera vad det innebär. Den svenska politiken har i stor utsträckning gått ut på att vi också skall hjälpa invandrarna med det mångkulturella. Den kulturtolerans och kulturrelativism som präglat vårt samhällsliv är dock inte den rätta medicinen för att åstadkomma ett väl integrerat samhälle.
Det mångkulturella samhället kan förväxlas med det mångetniska. Det finns från många håll i världen erfarenheter av att etniska grupper även i andra och tredje generationen främst solidariserar sig med värderingar och kulturmönster från sina hemländer och sätter den etniska tillhörigheten före samhörigheten med det nya landet.
För oss som moderater är det naturligt att förespråka ett samhälle med tolerans och mångfald. Men samhället måste vara enat kring grundläggande normer och värderingar i skolan, i synen på jämställdheten, i arbetslivet och i samvaron människor emellan.
Det är vår utgångspunkt att frågan om invandrarnas integration är en av de viktigaste utmaningar som vårt samhälle står inför. Det är ett åtagande av stor dimension. Åtgärder för att främja integrationsarbetet måste få genomslag på en rad områden.
Vi ser med tillfredsställelse att begreppet invandrarpolitik ersätts med begreppet integrationspolitik. Integration är enkelt uttryckt att möjliggöra för var och en att delta aktivt i samhällslivet på rimliga och lika villkor. Det individuella perspektivet betonas tydligare. Säråtgärder ses inte som en lösning med undantag för insatser för nytillkomna invandrare, modersmålsundervisning, SFI, tolkservice samt en del ytterligare smärre insatser.
Mångfald betonas liksom delaktighet och ansvar, vilket är bra och förhoppningsvis borde kunde prägla regeringens politik också på en rad andra områden.
Vi anser ändå inte att regeringens förslag, såsom de uttryckts i propositionen, speglar de krav på förändring och förnyelse som är nödvändiga för att människorna i Sverige, vare sig de är ”majoritetssvenskar” eller invandrare är tillräckliga, för att en bättre framtid skall åstadkommas.
Moderata samlingspartiet har i motion 1997/98:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m), Förnyelsen av Sverige, lagt en rad förslag till reformer för att göra det svenska samhället mer förutsägbart, stabilare, rikare, tryggare och öppnare. Vår politik är snarast en förutsättning för invandrarnas integration i det svenska samhället.
För att möjliggöra en bra utveckling för landet måste vår ekonomi komma i balans. Det som är grundläggande bra politik för landet är också grundläggande bra för invandrarna. Moderata samlingspartiet har i andra sammanhang visat hur en riktig ekonomisk politik bör utformas och hur en förnyelse av Sverige skall utformas. Avgörande för att invandrares integration skall lyckas är att statens förhållningssätt till företagande och företagsamhet förändras och förbättras, att arbetsrätten reformeras, att lönebildningen görs mer flexibel, att hushållen får möjlighet att efterfråga tjänster och att socialpolitiken ersätts av tillväxtpolitik.
Det är i första hand genom generella åtgärder som ett förändringsarbete bör bedrivas. Säråtgärder riktade till invandrare eller grupper av invandrare bör normalt inte komma i fråga. Den politiska nivån måste dock ta ansvar för att motarbeta ojusta hinder, erbjuda kompensatoriska insatser på utbildningsområdet och över huvudtaget tillse att alla får någorlunda lika möjligheter och villkor oavsett ursprung.
Effektiviteten i introduktionsfasen måste ökas. Ansvaret för detta ligger både hos den enskilde invandraren och hos staten och kommunerna. Krav måste ställas på bägge parter.
Vi delar regeringens förslag till ny och förbättrad introduktion. Vi delar däremot inte regeringens förslag om att Invandrarverket bör delas upp i en migrationsmyndighet och en ”integrationsmyndighet” som ansvarar för att integrationsinsatser på ett tidigt stadium sker. Att tillskapa en ny myndighet är inte en attraktiv lösning och vi menar att en ökad kvalitet i mottagandet skulle uppnås med nuvarande ordning. Invandrarverket, som nu har ansvaret, skulle även fortsättningsvis kunna utföra de uppdrag som ges när det gäller att förbättra och tydliggöra introduktionen för nyanlända invandrare och tillse att introduktionsinsatserna verkligen präglas av effektivitet.
Även invandrarföreningar och andra ideella organisationer måste ges ett mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning. Avtal kan upprättas mellan kommunerna och invandrarföreningar eller andra ideella organisationer. Introduktionsarbetet skulle kunna ske mer på invandrarnas egna villkor. Invandrarverket bör få i uppdrag att stimulera kommunerna att i större utsträckning än vad regeringen föreslår, teckna avtal med frivilligorganisationer om integrationsinsatser i introduktionsskedet. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att den invandring som skett och nu sker skall ses som en möjlighet och inte bara ett problem. Om man enbart betraktar varje invandrare och flykting som en klient och bidragstagare i stället för en framtida lönearbetare och skattebetalare leder politiken fel. Den enskildes potential liksom dennes värdighet måste tas tillvara.
Därför bör invandrarna själva ges ett större ansvar för sin egen framtid och integration. För att undvika ett passiviserande bidragsberoende bör den enskilde genom aktiva handlingar själv ta ökat ansvar för sin introduktion.
Genom ett system med lån liknade studielånesystemet för studenter, skulle den enskilde invandraren själv få ansvara för sin introduktion genom att bruka sin egen sparsamhet, fantasi och ambition och därmed öka motivationen att snabbt komma in i integrationsprocessen. Invandraren får en värdighet i sin tillvaro och kan dessutom i större utsträckning påverka sin egen situation.
Vi anser att regeringen bör utreda ett system med lån till nyanlända invandrare för att möjliggöra för dem att ta ett ökat eget ansvar för sin introduktion. Vi inser att det föreligger en rad svårigheter och problem men vi ser också möjligheter och vill därför få detta noggrant prövat, något som invandrarpolitiska kommittén inte gav sig tid att göra.
Invandrarnas tillträde till den svenska arbetsmarknaden är av helt avgörande betydelse för en framgångsrik integration i det svenska samhällslivet.
Minimilöner och de stelbenta arbetsrättsreglerna är hinder för att fler arbetstillfällen tillskapas. Det är därför nödvändigt att reformera arbetsrätten och ge arbetsgivare och arbetstagare friare möjlighet att överenskomma om lönenivåer och provanställningsperioder. Utbud och efterfrågan måste kunna få mötas i friare former.
Diskriminering i arbetslivet måste bekämpas och den nuvarande lagen måste därför fortlöpande utvärderas och eventuellt skärpas. Vi ser positivt på att regeringen avser att se över lagen mot etnisk diskriminering.
Det är självfallet viktigt att arbetsgivarna har en mer öppen attityd. Det är förvånande att inte fler företag och andra arbetsgivare ser möjligheterna i ökad mångfald i arbetslivet. I en alltmer internationaliserad ekonomi kommer etnisk mångfald att bli en konkurrensfaktor av värde. Mångfald, rätt hanterad, skapar kreativitet och dynamik i företagens inre processer och kan därför vara mycket positiv och gagna företagen och verksamheten. Fackföreningarna har här självklart också ett ansvar.
Moderata samlingspartiet lägger i andra sammanhang förslag inom arbetsmarknadspolitikens område bl.a. med syfte att öka flexibiliteten inom arbetsrätten något som klart skulle gynna arbetslösa invandrare. Senast har vi utvecklat våra förslag på arbetsmarknadsområdet i motion 1997/98:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m).
Kunskaper i det svenska språket är en avgörande förutsättning för en lyckosam integration. Undervisning i svenska måste därför prioriteras. Sfi-undervisningen måste garanteras hög kvalitet både vad gäller lärarresurser och organisation. Reglerna bör vara sådana att studieavhopp undviks. Det är viktigt att nya invandrare snabbt får en gedigen grund i svenska.
Riksdagen har beslutat att begreppet hemspråk skall ersättas av begreppet modersmål. Vi moderater avvisade detta förslag. Vi menar att svenska språket alltid måste komma i främsta rummet i skolan och då leder begreppet modersmål fel eftersom det antyder att modersmål står över det svenska språket.
Hemspråk för vissa elever kan vara viktigt som ”inskolningsspråk” och bör därför i introduktionsskedet kunna anordnas av skolan. Vi anser att hemspråksundervisning i större utsträckning bör vara de enskilda föräldrarnas ansvar och ske utanför skoltid.
Med de knappa resurser som står till buds måste svenska språket i alla lägen prioriteras. Goda färdigheter i svenska är avgörande för de ungas framtida möjligheter i Sverige och den svenska arbetsmarknaden. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot invandrartäta skolor för att säkerställa god undervisning i svenska.
Vi anser att skolan bättre än hittills måste ge utrymme för individers olika förutsättningar, behov och önskemål och vi anser att elevers och föräldrars rätt att välja skola har pedagogisk betydelse. De fristående skolor med etnisk profil som startats under senare år har på ett positivt sätt bidragit till bättre studieresultat, vilket inkluderar aktiv tvåspråkighet. Det svenska skolväsendet mår väl av att olika skolor erbjuds och olika pedagogik prövas.
Vidare anser vi att den kommunala skolan måste utveckla ytterligare metoder att involvera invandrarföräldrar i skolans arbete och erbjudas bättre information om den svenska skolans arbetssätt och om de värderingar som präglar skolans verksamhet.
Miljonprogramområdenas storskalighet, med bostäder avskiljda från annan bebyggelse och med hyror som bestäms på konstgjord väg med subventioner och särlagstiftning, har lett till fysisk och social segregation. I dessa bostadsområden är invandrargrupper ofta överrepresenterade. De boende är ofta arbetslösa i större grad än övriga befolkningen och är i högre grad beroende av bidrag för sin försörjning.
Kriminalitet, missbruk och sociala problem är utbredda i dessa områden. Inflyttningen är försumbar, i stället vill människor flytta vilket ytterligare undergräver områdenas status och ökar segregationen.
Det är dock inte så överallt. Många bostadsområden är attraktiva och speglar en ny kulturell och social miljö som invandrarna bidrar med.
Regeringen väljer att anslå budgetmedel för att förbättra vissa bostadsområden i ett antal kommuner. Vi moderater vill i stället pröva andra möjligheter. En avreglerad bostadsmarknad behöver växa fram. Nya alternativ på de boendes egna villkor måste få friare spelrum. Samordning av bostadsbidrag med socialpolitiken i övrigt är ett viktigt inslag för att underlätta denna process. Vi vill också peka på vikten av att alternativ inom barnomsorgen och skolan skall få komma fram.
Men inte ens det räcker för att klara problemen i de mest utsatta områdena. Även om bostadsområden med olika medel kan göras bättre måste också den övriga sociala infrastrukturen fungera. Det krävs service, arbetsplatser och olika arenor där människor kan mötas. Kommunerna måste också bejaka initiativ som tas när det gäller att starta friskolor och alternativ barnomsorg.
Vi moderater har aktualiserat förslag att införa frizoner t.ex. i Botkyrka för att möjliggöra mer avreglerade ekonomiska aktiviteter. Sådana frizoner skulle kunna innebära stimulanser till kommuner eller kommundelar som är särskilt utsatta vad gäller arbetslöshet, bidragskostnader, segregation och därmed följande sociala problem.
Vi är medvetna om att ett inrättande av frizoner inte är problemfritt men vi anser att förslaget bör utredas och prövas.
Som ovan framhållits anser vi moderater inte att det är motiverat att inrätta en ny myndighet. Statens invandrarverk (SIV) har fått uppgifter som medför en mer gränsnära verksamhet och det vore därför naturligt att avknoppa integrationsverksamheten. Vi finner att en delning ändå inte är motiverad utan menar att SIV kan klara de olika rollerna med en utvecklad och tydliggjord organisation. Det är dock nödvändigt att en sådan kommer till stånd.
Vi utesluter inte att andra organisatoriska lösningar framledes kan bli aktuella. Invandrarverket som det nu ser ut måste kunna diskuteras i sin helhet och vi utesluter inte att verket på sikt blir en renodlad immigrationsmyndighet med ett nytt namn. I avvaktan på att en sådan eventuell förändring diskuteras, bör i dagsläget inte någon ny myndighet inrättas.
Därmed blir följden att de övriga uppgifter som det nya verket skulle få, måste få en lösning på annat sätt. Diskrimineringsombudsmannen bör även fortsättningsvis ha en fri ställning i likhet med övriga ombudsmän och ha sitt säte i Stockholm. Övriga arbetsuppgifter som skulle utföras av den nya myndigheten kan SIV även fortsättningsvis ansvara för. Utvärderingar och uppföljningar kan också läggas ut på universitet eller institut.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av generella åtgärder som syftar till bättre förutsättningar för såväl invandrare som svenskar,
att riksdagen beslutar avslå förslaget om inrättande av en särskild migrationsmyndighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrarföreningars och andra ideella organisationers ansvar för invandrarnas mottagning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrarnas eget ansvar för sin framtid och integration,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett lån för invandrare vid introduktionen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av förändringar i arbetsrättslagstiftningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemspråksundervisningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av fristående skolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrarföräldrarnas betydelse i skolans arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i invandrartäta bostadsområden,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om frizoner i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Invandrarverkets organisation.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Gustaf von Essen (m) |
|
Leif Carlson (m) |
Maud Ekendahl (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
|
Tomas Högström (m) |
Annika Jonsell (m) |
|
Göte Jonsson (m) |
Ulf Kristersson (m) |
|
Bertil Persson (m) |
My Persson (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Åke Sundqvist (m) |
|
Birgitta Wichne (m) |
Liselotte Wågö (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |