En liberal familjepolitik skall utgå från barnets behov, främja jämställdheten, delat ansvar för hemarbetet och skapa förutsättningar för att föräldrar kan förena förvärvsarbete och familj.
Föräldraförsäkringen skall ha en ersättningsnivå på 80 procent. De s k mamma- och pappamånaderna skall ha en ersättningsnivå på 90 procent för att stimulera fler pappor att ta föräldraledigt.
Det är viktigt att värna barnomsorgsgarantin, som innebär att alla barn över ett års ålder har rätt till daghemsplats. Valfriheten inom barnomsorgen måste också säkras.
Underhållsstödet skall utformas så att det understryker att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för sina barn och deras försörjning.
Sveriges kommuner bör genast få införa familjerådslag som ett stöd för familjer i kris.
För det stora flertalet människor är familjen den viktigaste sociala gemenskapen. Även om flera av dagens familjer ser mycket annorlunda ut än vad de gjorde i tidigare skeden av historien så är fortfarande familjen en grundläggande gemenskap för de allra flesta. Barnens fostran är i första hand föräldrarnas ansvar.
Det främsta målet för Folkpartiet liberalernas familjepolitik är att alla barn skall få en bra start i livet. Familjepolitiken skall också främja jämställdhet mellan män och kvinnor och ge förutsättningar för både män och kvinnor att förena förvärvsarbete och familjeliv. Det är viktigt att politiken mot familjen utformas utifrån individuella utgångspunkter. Politiken skall alltid inriktas på de i familjen ingående individerna.
Barnfamiljerna skall ha stor frihet att själva forma sin vardag. Familjepolitiken skall innebära att det allmänna underlättar för föräldrarna att ta ansvar för sina barn – inte att de skall överta det.
Folkpartiet har under lång tid haft dessa mål som utgångspunkt för sin familjepolitik. Vi var pådrivande på 70-talet när föräldraförsäkringen infördes och byggdes ut. Vi har verkat för full behovstäckning och valfrihet inom barnomsorgen. Vi har slagit vakt om och byggt ut det generella ekonomiska stödet till barnfamiljer som i praktiken syftar till att bygga in hänsyn till barnfamiljernas försörjningsbörda i skattesystemet. De delar av välfärdssystemet som berör familjepolitiken är till för att ge ett kompletterande stöd för dem som underlättar deras förvärvsarbete, fritid och barnuppfostran.
Den familjepolitik som förts har skapat goda förutsättningar för de flesta barn i Sverige i dag. Den har också möjliggjort en kraftig ökning av den kvinnliga förvärvsfrekvensen. Däremot har valfriheten för barnfamiljerna att t.ex. välja barnomsorg länge varit kraftigt beskuren, både genom köerna till barnomsorgen och genom rigida bestämmelser för etablering av förskolor.
Den familjepolitik vi vill arbeta för bygger på följande riktlinjer:
Föräldrarna delar på ansvaret både för vården av barn och hem och för familjens försörjning.
Hänsyn tas till familjens försörjningsbörda vid utformning av bidrags- och skattesystemen.
Det ekonomiska stödet när barnen är små utformas så att även de som är etablerade på arbetsmarknaden, både kvinnor och män, har råd att stanna hemma.
Ekonomisk ersättning utgår för vård av sjukt barn.
Alla som så önskar får plats för barn mellan ett och tolv år i förskole- och fritidhemsverksamhet av god kvalitet.
Deltidsförskola erbjuds från och med fem års ålder alla barn som inte deltar i vanlig förskola.
Föräldrarna väljer själva med hjälp av en barnomsorgspeng den barnomsorg, kommunal, kooperativ eller enskild, som passar dem bäst.
Avgifterna i barnomsorgen ligger på en nivå som inte hindrar föräldrarna att av ekonomiska skäl utnyttja den.
En generös föräldraförsäkring är en av grunderna för en bra familjepolitik. Föräldraförsäkringen syftar till att möjliggöra för barnen att ha sina föräldrar hemma hos sig det första året. Det är bra både för föräldrarna och barnen. Genom föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg behöver den svenska kvinnan inte, som många andra medsystrar på kontinenten, välja mellan att antingen stanna hemma och föda barn eller att arbeta. Hon kan skapa en bra kombination av att både arbeta och vara ledig vid barnafödande.
Men det är också viktigt att föräldraförsäkringen kan utnyttjas av både mammor och pappor. Den förra regeringen införde därför den s k pappamånaden. Motiven var flera: den skulle stimulera pappornas uttag av föräldraförsäkringen, den skulle ge papporna ett stöd – mot arbetsgivare, arbetskamrater och en fördomsfull omgivning – att ta ut sin föräldraledighet. Samtidigt med pappamånaden reserverades också en månad i föräldraförsäkringen för mamman. Genom denna modell understryks att föräldraledigheten är en angelägenhet både för mammor och pappor.
Kvinnor har som bekant i genomsnitt en lägre lön än män. För att stimulera männen att ta ut sin pappamånad skulle denna månad ha en högre ersättningsnivå så att den ekonomiska förlusten inte skulle bli så stor så att männen av rent ekonomiska skäl inte tog ut sin pappamånad.
Regeringen sänkte emellertid ersättningsnivåerna för mamma- och pappamånaderna så att de låg på samma nivå som övriga dagar i föräldraförsäkringen. Folkpartiet motsatte sig denna försämring. För att finansiera en högre ersättningsnivå i föräldraförsäkringen för de två nämnda månaderna föreslår vi att de s k garantidagarna i föräldraförsäkringen slopas.
Den barnomsorgsgaranti som den borgerliga regeringen – på förslag av Bengt Westerberg – fick riksdagens stöd för 1993 hade två bärande inslag.
För det första skulle alla barn från ett till och med tolv års ålder få rätt till barnomsorg utanför hemmet. För det andra skulle kommunerna bli skyldiga att ge stöd till enskilda daghem och fritidshem, ett stöd som inte oskäligt fick avvika från kommunens kostnad per barn i motsvarande verksamhet.
Tanken var alltså att de ekonomiska villkoren skulle vara desamma för kommunala och privata daghem. Föräldrarnas val skulle vara avgörande.
Vi anser att denna valfrihet åter skall bli gällande från och med den 1 januari 1998. Den lydelse vi föreslår för 18 § socialtjänstlagen överensstämmer med den av riksdagen tidigare beslutade (och som ändrades till följd av prop 94/95:61).
I samband med tidigare riksdagsbeslut ändrades lagen (1987:442) om försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning. Den regel som innebar att kommunerna vid tillståndsprövningen endast får fästa avseende vid sökandens lämplighet att bedriva verksamheten och vid ändamålsenligheten av lokalerna ströks.
Motivet för denna regel var givetvis att en kommun inte skulle kunna kväva enskilda alternativ, som konkurrerar med dess egen verksamhet, genom att vägra tillstånd. Vi föreslår att den återinförs.
Med detta kommer en kommun också att få rätt till ersättning om den i sin egen verksamhet – eller i enskild barnomsorg som får stöd av kommunen – tagit emot ett barn från en annan kommun.
Vår utgångspunkt är densamma som föräldrabalkens, föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn och den gemensamma ekonomiska skyldigheten för att sörja för barnens ekonomiska behov.
Enligt föräldrabalken skall föräldrarna gemensamt sörja för underhåll av barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska möjligheter. Detta ska även gälla adoptivföräldrar och i vissa fall styvföräldrar. Föräldrarnas försörjningsskyldighet är dock inte absolut utan beroende av föräldrarnas ekonomiska förmåga och barnets behov.
När föräldrarna av någon anledning inte klarar att sörja för sina barn upp till den nivå som Socialstyrelsen enligt Konsumentverkets beräkningar har kommit fram till, är det dock det allmännas ansvar att gå in och försörja barnen så att de når upp till den rimliga försörjningsnivån. Detta stöd ska dock inte vara generellt – utan behovsprövat.
Vi förordar en modell som tar hänsyn till behoven och där utfyllnadsbidraget just fyller ut den del mellan vad de båda föräldrarna och eventuella styvföräldrarna kan betala och barnets behov.
Vid en sådan bedömning av om det föreligger något behov av ett utfyllnadsbidrag ska föräldrarnas, styvföräldrarnas och barnets inkomster beaktas.
Det innebär att underhållsbidraget storlek bestäms genom att man fördelar kostnaderna för barnet mellan föräldrarna i relation till storleken av deras nettoinkomster. Därefter kontrolleras att varje förälder kan försörja sig själv. Om då det preliminära underhållsbidrag man kommit fram till är så stort att den bidragsansvarige inte får kvar tillräckligt med pengar för att klara sin egen försörjning måste underhållsbidraget minskas. Är det så att boföräldern efter det preliminära underhållsbidraget inte har tillräckligt mycket pengar kvar för att klara sin försörjning kan den bidragsansvarige föräldern, om han eller hon kan, få betala mer i underhållsbidrag.
När underhållsstödet till barnet ska bedömas måste man utgå från barnets behov. Detta behov bör man, som i dag, beräkna utifrån schabloner som motsvarar vad ett barn i en viss ålder kostar.
Enligt vår uppfattning bör inte utfyllnadsbidrag utgå om barnet på grund av egna inkomster eller tillgångar saknar behov av underhåll från föräldrarna. Ej heller bör utfyllnadsbidrag utgå om föräldrarna själva gemensamt har förmåga att försörja sina barn.
En förälder bör alltid få förbehålla ett visst belopp för sin egen försörjning. Hur stort detta belopp ska vara kan dock diskuteras. I princip anser vi att ensamstående föräldrar ska få förbehålla sig ett större belopp än andra.
Till följd av det extra anslaget till försäkringskassorna under utgiftsområde 10 B 2 Allmänna försäkringskassor för att öka kontrollen av fusk bedömer vi att man kan minska utgifterna för underhållsstöd med omkring 300 miljoner kronor.
Familjer i kris kan i vissa lägen erbjudas familjerådslag. Utomlands i exempelvis Nya Zeeland har familjerådslag länge varit en integrerad del i det sociala arbetet.
Rådslaget är ett möte där familjen och berörda personer från exempelvis myndighet, en frivillig samordnare m fl träffas för diskutera familjens situation i syfte att enas om en handlingsplan där barnens situation är i fokus.
Försök med familjerådslag har pågått i Sverige i ett tiotal kommuner. Försöksverksamheten har slagit mycket väl ut – så väl att det enligt vår uppfattning inte behöver avvaktas en utvärdering från Socialstyrelsen utan att det redan i dag bör ges möjlighet till de av landets kommuner som är intresserade av att införa familjerådslag som en arbetsmetod i socialtjänsten.
I utgiftsområde 12 A 2 Föräldraförsäkring yrkar vi på att garantidagarna slopas, vilket innebär en besparing på 550 000 000 kronor, och att ersättningen i mamma- och pappamånaderna höjs från 75 procent till 90 procent, vilket innebär en ökad utgift med 85 000 000 kronor. Netto blir förändringen 465 000 000 kronor mindre än regeringens förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja ersättningen i de s.k. pappa- och mammamånaderna till 90 % från den 1 januari 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slopa garantidagarna,
att riksdagen beslutar att lagen om försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning skall återfå den lydelse som gällde före 1995 års riksdagsbeslut med anledning av proposition 1994/95:61,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om ett nytt underhållsstöd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna bör få rätt att införa familjerådslag i socialtjänstens verksamhet från den 1 januari 1998,2
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag avvisar anslagen under utgiftsområde 12 A 2 Föräldraförsäkring:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
A 2. Föräldraförsäkringen |
14 759 000 |
-465 000 |
|
A 3 Underhållsstöd |
2 125 661 |
-300 000 |
|
Barbro Westerholm (fp) |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Sigge Godin (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 5 hänvisat till SoU. Gotab, Stockholm 1997