Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Den ökande misstron mot socialförsäkringssystemen har flera orsaker. En är att Socialdemokraterna använder systemen som en budgetregulator. En annan är att principerna bakom socialförsäkringarna efterhand blivit alltmer obegripliga. En tredje orsak är att en del partier börjar tala om någon form av grundtrygghetsmodell som ett alternativ till dagens obligatoriska försäkringar. Det är ett alternativ som skulle försämra det ekonomiska inkomstbortfallsskyddet vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet eller pension.
Folkpartiet föreslår att socialförsäkringarna skall innefatta tre försäkringar. En allmän pensionsförsäkring, en allmän sjukförsäkring och en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre försäkringarna skall vara obligatoriska och fristående från statens budget. De skall finansieras med egenavgifter. En avgiftsväxling skall genomföras som möjliggör detta. Alla löner höjs med 20 procent samtidigt som arbetsgivaravgifterna sänks med samma belopp. På det sättet kan egenavgifterna i försäkringarna höjas.
Försäkringarnas oberoende garanteras genom att de förvaltas i fondform. Finansinspektionen skall kontrollera försäkringsmässigheten. Avgifterna skall endast kunna ändras när det är motiverat av föräkringsmässiga skäl.
Ett socialförsäkringssystem som har tydliga principer och där det finns raka rör mellan avgifter och förmåner vinner också en bred uppslutning bland medborgarna och motverkar fusk och överutnyttjande.
Det bör också finnas möjlighet att göra ett förtida uttag av pensionsavsättningen i förväg, mitt i livet, för att använda till fortbildning eller att starta företag.
Avdragsrätten för avsättningar till privata pensionsförsäkringar bör i och med det nya pensionssystemets ikraftträdande höjas från dagens 0,5 basbelopp till 1,5 basbelopp.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en kommission som utreder förutsättningar för en bred parlamentarisk överenskommelse om det framtida socialförsäkringssystemet.
Den socialdemokratiska regeringen för en politik som underminerar stödet för socialförsäkringssystemen. En rad beslut har ändrat förutsättningarna och reglerna i socialförsäkringssystemen. Det gäller ersättningsnivåerna i systemen, trixandet med sjukförsäkringen och återgången till en icke-allmän arbetslöshetsförsäkring. Sammantaget har dessa förändringar resulterat i minskad medborgerlig tillit till socialförsäkringssystemen.
Folkpartiet är kritiskt till dessa förändringar och anser att det finns ett stort behov av en stor socialförsäkringsreform. Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. En sådan reform måste återskapa den tydlighet om principerna för socialförsäkringarna som en gång var den grund som de byggdes efter.
Folkpartiet anser att det skall finnas tre socialförsäkringar:
en allmän pensionsförsäkring
en allmän sjukförsäkring
en allmän arbetslöshetsförsäkring
De skall vara obligatoriska och fristående från statens budget. De skall i största möjliga utsträckning finansieras med egenavgifter. Alla löner höjs i en avgiftsväxling med ca 20 procent samtidigt som arbetsgivaravgifterna sänks med samma belopp och egenavgifterna höjs. Ändringar i avgifter skall i framtiden endast göras av försäkringsmässiga skäl, aldrig av budgetskäl. Medborgarna skall kunna lita på sina försäkringar. Reglerna skall utformas så att det alltid finns incitament till arbete, rehabilitering m m.
Det bör tillsättas en kommission som utreder möjligheterna till en bred parlamentarisk överenskommelse om det framtida socialförsäkringssystemet.
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som gynnar rehabilitering och motverkar utslagning.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt direkta statsbidrag för fördelningspolitiska inslag. Försäkringssystemen skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora flertalet inkomsttagares inkomster ligger under taket.
Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmåner finns, så måste förmånstak och avgiftstak vara detsamma. Vi föreslår att taket i den nya ohälsoförsäkringen och – på sikt – i arbetslöshetsförsäkringen skall vara detsamma som överenskommits för det reformerade pensionssystemet – 7,5 ”lönebasbelopp”. En övergång till ”lönebasbelopp” betyder att förmåns- och avgiftstaket i framtiden räknas upp med standardstegringen i samhället.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har på arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och tydlig.
Återkommande undersökningar visar att förtroendet för socialförsäkringarna sjunker. Det är i sig ett problem genom att människors otrygghet ökar. I konjunkturskeden där en ökning av den privata konsumtionen vore önskvärd kan en sådan hållas tillbaka av att människor känner oro inför framtiden.
Trots att socialdemokratin ideologiskt bekänner sig till försäkringsprincipen i välfärdspolitiken är de ständigt beredda att göra avsteg från principerna med fördelningsargument – en viss grupp ska gynnas eller en annan grupp ska missgynnas.
Låt oss påminna om några exempel ur s-politiken sedan 1994.
Den allmänna a-kassan avskaffades efter valet. Motivet ansågs allmänt vara att Socialdemokraterna fallit undan för att LO behöver fackliga a-kassor som argument vid medlemsvärvning.
Egenavgiften till a-kassan avskaffades, trots enorma behov av intäkter. Istället infördes en högre egenavgift till sjukförsäkringen, som redan gick med överskott.
A-kasseersättningen sänktes från 80 procent till 75 procent trots löfte att höja till 90 procent.
Unga arbetslösa föreslogs gå miste om sin a-kassa, trots att de kvalificerat sig för ersättning.
Enligt s-kongressens beslut i år skall värnskatten vara kvar, om än dämpad till 5 procents statlig skatt på inkomster över 30 000 kronor i månaden
Den socialdemokratiska kongressen beslutade även att det inte skall finnas en bortre parentes i a-kassan.
Exemplen räcker för att visa att politiken präglats av förvirring och en stor portion principlöshet.
Däremot menar vi naturligtvis inte att alla förändringar som gjorts på 1990-talet har varit fel. Tvärtom. Vi har medverkat till många av dem och tror att de flesta har varit helt nödvändiga. De har varit nödvändiga för att systemen inte byggts efter de principer vi talar om i detta program. Systemen har inte uppmuntrat till arbete och sparande. De har många gånger givit fel signaler till människor.
Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer vi angivit här inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som gäller enligt pensionsöverenskommelsen. Vi tror inte att ytterligare försämringar av förmånsreglerna är nödvändiga (utöver de ändringar som nämns i detta program, t ex ett hävdande av den bortre parentesen i a-kassan) för att systemet ska ha en tillräckligt arbetsstimulerande effekt.
Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot statsfinanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna är en så stor del av samhällsekonomin att t ex fel incitamentsstruktur får mycket kraftigt genomslag. Därför måste det bl a finnas självrisker, så att systemet – just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar – ändå uppmuntrar till arbete.
För oss liberaler är det mycket viktigt att socialförsäkringarna är obligatoriska och därmed täcker alla. Genom obligatoriska försäkringar uppnås en riskutjämning mellan olika människor och grupper. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som löper större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala avsevärt högre premier än unga friska människor. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av risken för större eller mindre benägenhet för sjukdom utan endast av den försäkrade inkomstens storlek. Därmed kan vi upprätthålla principen att alla människor, oavsett risk, behandlas med samma hänsyn och respekt.
Det ligger inget orättvist i att också högre inkomster än genomsnittet både kan och måste försäkras och att därmed människor med högre inkomster får betala högre premier och får en ersättning från försäkringen då de blir sjuka eller gamla som står i relation till den bortfallna inkomsten.
I verkligheten sker det en omfördelning från högre inkomsttagare till lägre inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det sker i och med att personer med högre inkomster behöver utnyttja dessa försäkringar i mindre utsträckning än personer med lägre inkomster.
Uppgifter från början av 90-talet tyder på att de med de högsta inkomsterna bara var sjukskrivna hälften så ofta som genomsnittet. Därmed betalar de in mer till försäkringen än vad de får ut av den. Det omvända gäller därmed människor med lägre inkomster. Det sker inom socialförsäkringarna sålunda inte enbart den åsyftade omfördelningen mellan människor med olika risker utan också från högre till lägre inkomsttagare.
Uppslutningen kring en generell välfärdspolitik är avhängig av minst tre förutsättningar.
Att välfärdsprogrammen uppfattas som allmänt rättvisa,
att de genomförs korrekt och
att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generella välfärdspolitiken. Det är därför avgörande för systemens fortsatta legitimitet att fusk och missbruk beivras och att systemen utformas och underhålls på ett sådant sätt som underlättar detta.
Regeringens politik för socialförsäkringssystemen har alltsedan de tillträdde till regeringsmakten 1994 kännetecknats av allmän ryckighet. Åtskilliga förändringar har gjorts – förändringar som sammantaget ger en bild av en splittrad politik. Avgifter har blivit skatter. Den allmänna a-kassan avskaffades. Sambandet mellan avgifter och förmåner har underminerats. Tandvårdsförsäkringen skall avskaffas och beviljade änkepensioner inkomstprövas, o s v.
Sammantaget har detta och mera skapat en förtroendekris för välfärdspolitiken. En förtroendekris snarare underblåser än förebygger fusk och missbruk. Medborgarna vågar helt enkelt inte lita på att systemet kan leverera det som det borde kunna förväntas att det skall leverera. Människor upplever en stor osäkerhet om socialförsäkringssystemens framtid. Det är en politik som undergräver legitimiteten för välfärdspolitiken.
Folkpartiet anser att det är mycket viktigt för att motverka fusk och missbruk att den generella välfärdspolitikens legitimitet ökar – men att regeringen i sin hittillsvarande politik har bidragit till att legitimiteten istället minskar. När fusk förekommer måste detta med all kraft beivras.
Socialförsäkringarna är en central del av den generella välfärdspolitiken. Att alla ska ha en försäkring mot tillfälligt och permanent inkomstbortfall är en viktig förutsättning för den enskildes trygghet. I debatten föreslås ibland ett
s k grundskydd som alternativ till inkomsttrygghet. Även om den tekniska utformningen av grundskyddsförslagen varierar har de ett gemensamt – att inkomsttryggheten överges.
En socialförsäkringsmodell grundad på behovsprövning och/eller någon form av grundskydd måste bygga på att den enskilde själv i stor utsträckning sparar till att det kan komma att behövas medel till egen sjukdomsersättning, till föräldrars ålderdom, inför arbetslöshet m m.
I praktiken överlåter man alltså till individerna att själva sörja för inkomstbortfallsskyddet utöver grundnivån. Det är uppenbart att en sådan modell skulle minska de direkta utgifterna för de offentliga systemen. Om inte övergången till en sådan modell skall leda till kraftigt ökade skattekilar, måste naturligtvis premierna tas bort för de inkomstdelar som inte längre är försäkrade. Med tanke på hur riskerna fördelar sig mellan låg- och höginkomsttagare, så minskar premierna mer än vad utgifterna gör. Det ekonomiska nettoresultatet av en sådan övergång blir således negativt för det offentliga och detta redan innan man beaktar det ökade behovet av selektiva inslag som förändringen medför.
För många individer leder ett sådant system till kraftigt höjda premier om de vill behålla motsvarande inkomstbortfallsskydd som idag. Eftersom det av skattesymmetriska skäl bör medges avdrag i inkomstbeskattningen för inbetalning av premier till frivilliga sjuk- och pensionsförsäkringar skulle en sådan utveckling kunna leda till minskade skatteintäkter för stat och kommun.
Internationella erfarenheter visar att det är svårt, hart när omöjligt, att upprätthålla hyggliga förmånsnivåer i den typen av system, där de bättre ställda grupperna står utanför och får sin trygghet genom privata lösningar. Risken är överhängande att det skulle bli så att en stor grupp i huvudsak endast har sin grundtrygghet att lita på och en grupp som har ett slags gräddfilsmodell med privata eller avtalssäkrade försäkringar för dem med lägre risker.
Under senare år har olika idéer om s k medborgarkonton eller välfärdskonton förts fram i den offentliga debatten som alternativ till dagens socialförsäkringssystem och även som alternativ till andra delar av dagens välfärdssystem.
Kanske hälften av dagens skatter, arbetsgivaravgifter, försäkringspremier och mervärdesskatt skulle omvandlas till insättningar på ett eget konto. Dagens välfärdssystem skulle ersättas med rätt till uttag från kontot. Vid pensioneringen omvandlas saldot på det personliga kontot till pensionsrättigheter. Om saldot vid pensioneringen skulle understiga den av staten garanterade lägsta pensionsnivån (ungefär dagens folkpension) betalar staten ut mellanskillnaden. Detta finansieras naturligtvis med allmänna skattemedel.
Dagens pensionssystem, studiemedel, bostadsbidrag, barnbidrag, föräldraförsäkring, samt alla inkomstbortfallsförsäkringar tas bort och ersätts med medborgarkontot. Avgiftsfinansieringen av sjukvård och kommunal barnomsorg är tänkt att öka kraftigt. Sjukvårdens högkostnadsskydd föreslås höjt från dagens drygt 2 000:- per år till 15 000:- per år. Barnomsorgen föreslås bli helt och hållet avgiftsfinansierad.
Det nu refererade förslaget om medborgarkonto lider av en uppenbar och stor brist ur ett liberalt perspektiv. Det innebär att människor inte kommer att behandlas med samma hänsyn och respekt. Och det beror på själva kärnan i förslaget – att reducera försäkringsinslaget i trygghetssystemen. Förslaget innebär att de nuvarande obligatoriska försäkringarna till mycket stor del ersätts med obligatoriskt sparande på individuella konton.
Vad är då skillnaden mellan försäkringar och sparande? Jo, att försäkringar fördelar kostnaden för risker på fler än dem som drabbas, medan individuellt sparande inte gör det. Detta betyder inte att försäkringar alltid är överlägsna sparande. Det betyder “bara“ att försäkringar och sparande fyller olika funktioner.
Människor med en större benägenhet för sjukdom och arbetslöshet eller liknande kommer att betydligt fortare tömma sitt konto än en person med låg sjukfrånvaro och låg risk för arbetslöshet. Konsekvensen blir att ett system med medborgarkonto kommer att behandla dessa människor på högst olika sätt. Risker som många gånger ligger utanför individens egen kontroll eller är svåra att påverka för den enskilde kommer att avgöra vilken ekonomisk och social standard individen kommer att få under de många pensionsåren. Obligatoriska socialförsäkringar gör inte skillnad på folk och folk på det sätt som ett individuellt sparande måste göra.
En viktig fråga är också vilka konsekvenser för jämställdheten som ett medborgarkonto kommer att få om en viktig del av kontots uppbyggnad är att kommunal barnomsorg skall avgiftsfinansieras fullt ut. Om ekonomiska drivkrafter har någon betydelse för människors val, så kommer många kvinnor med barn att avstå från förvärvsarbete eller kraftigt dra ned på det. En stor fördel med dagens system är att föräldrar (läs: kvinnor) inte behöver välja mellan att vara hemma och att yrkesarbeta, utan många gånger kan uppnå en hyfsad kombination. Dagens föräldraförsäkring och skattesubventionerade barnomsorg ökar jämställdheten mellan kvinnor och män.
Det finns de som hävdar att statens finanser inte kan restaureras på annat sätt än med en omfattande välfärdspolitisk avrustning. Folkpartiet liberalerna delar inte den uppfattningen. Vi har ovan visat hur en grundskyddsmodell med lägre utgifter och ännu lägre inkomster försämrar de offentliga finanserna. Vi tror också att höga ambitioner i välfärdspolitikens båda huvuddelar – bra offentlig finansierad service i form av skola, sjukvård etc och ett tillförlitligt socialförsäkringssystem – främjar ekonomisk tillväxt och därmed balans i statsfinanserna.
Ekonomin blir inte sundare, innovatörerna inte djärvare, småföretagen inte mer livskraftiga om daghemmen stängs eller de generella socialförsäkringarna avvecklas. Tvärtom. Den privata sektorn kan inte expandera i ett vakuum. Den kan få tillräcklig växtkraft bara i ett genomtänkt samspel med en väl fungerande offentlig sektor.
Det finns inga belägg för att de ekonomiska problem som Sverige har gått och går igenom till någon betydande del beror på den generella välfärdspolitikens obligatoriska socialförsäkringar och detta trots de överdrifter som tilläts inom försäkringarna i slutet av 80-talet. Flertalet av dessa överdrifter åtgärdades under fyrpartiregeringens tid. En internationell jämförelse talar för att Sverige numera står sig väl med avseende på de sociala och demografiska förändringar som kommer. En förutsättning för denna bedömning är naturligtvis att den stora pensionsreformen genomförs.
Men det är viktigt, även i motioner om socialförsäkringar, att företagandets roll för välfärden framhävs. Sverige klarar inte välfärden på sikt om vi inte får en snabb expansion i den privata sektorn. Det som krävs är en dramatiskt annorlunda värdering av företagande som livsstil för att Sverige skall kunna få fram de hundratusentals nya jobb i den privata sektorn som krävs för att massarbetslösheten skall besegras.
Ålderspensionerna är den största och viktigaste socialförsäkringen. Det folkpartiledda Socialdepartementet ledde 1991–1994 arbetet med att ta fram ett reformerat och mera hållfast pensionssystem. Reformen togs fram inom Pensionsarbetsgruppen, som bestod av representanter från samtliga dåvarande riksdagspartier. Våren 1994 antog riksdagen med bred majoritet propositionen om det nya pensionssystemet. Bakom beslutet stod de fyra dåvarande regeringspartierna och Socialdemokraterna.
Huvudpunkterna i reformen var:
Ålders- och förtidspensionerna skiljs åt.
Pensionerna ska stå i proportion till vars och ens inkomst under hela det yrkesverksamma livet. Den pensionsförmån som utbetalas ska motsvaras av en inbetald pensionsavgift eller av direkta statsbidrag.
Det ska dessutom finnas en lägsta garanterad nivå. Mellanskillnaden mellan intjänad pensionsrätt och denna nivå finansieras av staten.
Pensionsförmånerna ska följa den ekonomiska utvecklingen i landet och påverkas av eventuella förändringar i medellivslängden.
En del av pensionsavgiften får placeras av den enskilde i s k premiereserver.
I frågan om avgifterna ovanför förmånstaket uppnåddes en kompromiss mellan de dåvarande regeringspartierna och Socialdemokraterna om att den nuvarande avgiften ska halveras i det reformerade systemet. Förändringen skulle uppnås genom en s k avgiftsväxling från arbetsgivaravgift till egenavgift eller – om enighet därom kunde nås – genom en arbetsgivaravgift med avgiftstak.
Pensionsreformen innebär att pensionssystemet förbättras i många avseenden, bland annat ökar försäkringsmässigheten. Folkpartiet bedömer det som utomordentligt viktigt för samhällsekonomin, för dagens och framtidens pensionärer och för medborgarnas tilltro till det politiska systemet att de fem politiska partier som står bakom pensionsreformen ser till att den genomförs.
Det nya allmänna pensionssystemet görs också mycket flexibelt. Från och med 61- årsdagen kan pensionen lyftas när som helst. Detta sker helt och hållet på försäkringsmässiga villkor, d v s den sammanlagda pensionen blir vid en genomsnittlig livslängd densamma. Därav följer att den årliga pensionen blir lägre för den som väljer att gå i pension tidigt och högre för den som väljer att pensionera sig sent. Skillnaderna i årlig pension blir mycket stora mellan den som väljer att pensionera sig vid 61 och den som väljer att pensionera sig senare än dagens normala pensionsålder på 65 år.
Det är också möjligt att bara ta ut en del av pensionen och samtidigt fortsätta yrkesarbeta, ex arbeta halvtid och vara pensionerad halvtid.
Att fortsätta arbeta efter 65 års ålder är förstås möjligt för egna företagare, jordbrukare och de anställda vars arbetsgivare går med på det. För att möjliggöra för fler att yrkesarbeta efter 65 år överenskoms i pensionsuppgörelsen att möjligheten för arbetsmarknadens parter att avtala bort rätten att arbeta till 67 år skulle begränsas till speciella grupper på arbetsmarknaden som flygkaptener, balettdansöser etc. I riksdagsbeslutet 1994 uttalades att det var att föredra om parterna själva genomförde denna förändring. Regeringen har gett parterna tid till hösten 1997 att fatta beslut om detta. Enligt den ursprungliga uppgörelsen skulle rätt att arbeta kvar till 66 år införts fr o m i år och till 67 år fr o m nästa år.
Flexibiliteten innebär också att den som börjat lyfta pension när som helst kan meddela att hon eller han upphör med det.
En dryg tiondel av pensionsavgiften, d v s 2 % av lönesumman, blir då en premiereserv som sparas på ett konto som den enskilde själv väljer. Behållningen ska få överlåtas till maka eller make. Det blir också möjligt att på försäkringsmässiga villkor teckna ett frivilligt efterlevandeskydd.
Dessa starka inslag av flexibilitet och valfrihet är möjliga eftersom utnyttjandet av dessa möjligheter sker på försäkringsmässiga villkor, d v s det är den som väljer som står för kostnaden eller har fördelen av valet. Sådana möjligheter är avsevärt svårare i riskförsäkringar som exempelvis sjukpenningförsäkringen.
Den stora pensionsreformen innehåller således stora inslag av flexibilitet. Det bör vara möjligt att i denna socialförsäkring – de allmänna pensionerna – införa än mer flexibilitet. Vi har därför föreslagit att det skall vara möjligt, för den som så vill, att använda pensionsavsättningar till att ”mitt i livet” under något år fortbilda sig eller pröva att starta företag. Detta skulle ske på samma försäkringsmässiga villkor som gäller flexibiliteten fr o m 61 år.
Denna möjlighet skulle, för dem som varit med i pensionssystemet under förslagsvis tio år, gälla såväl ev privata pensionsförsäkringar och avtalsförsäkringar som det allmänna pensionssystemet.
I många fall skulle – tror vi – kompetenshöjningen eller nyföretagandet leda till högre framtida inkomster och därmed högre framtida pensioner än om avbrottet inte gjorts. Skulle så inte bli fallet kan den enskilde välja att gå i pension vid den tidpunkt han eller hon tidigare tänkt sig och då få en lägre årlig pension eller att som ett resultat av ”friåret” gå i pension ett år senare och få samma årliga pension som om avbrottet ej skett.
Avsättningarna till det allmänna pensionssystemet och till de avtalade pensionerna beskattas inte då de sker utan först då pensionerna betalas ut. Att de bara beskattas en gång är ett resultat av kravet på symmetri i skattesystemet. För frivilliga privata pensionsförsäkringar gällde länge också att avsättningarna upp till 1 basbelopp (= ca 37.000:-) om året också var obeskattade då de gjordes och beskattades då pensionen togs ut. Detta möjliggjorde för dem som kunde och ville ett hyggligt mått av utjämning över livscykeln.
Det nya pensionssystemet är mer rättvist än det gamla ATP-systemet. Med undantag av garantinivån, de speciella pensionsrätterna för barnår, värnplikt och högre studier och ”straffavgiften” för dem med inkomster över förmånstaket gäller att varje inbetald avgiftskrona är lika mycket värd. För dem med längre utbildning och/eller brantare löneutveckling än genomsnittet är detta en försämring jämfört med nuvarande regler.
Med ovan nämnda undantag kommer alla att få samma andel av sin genomsnittliga årsinkomst i årlig pension, men många av dem som har haft en högre årsinkomst de sista 10–15 åren av yrkeslivet än sin genomsnittliga kommer att vilja komplettera de allmänna pensionerna och avtalspensionerna med privata försäkringar. Pensionsreformen leder därför sannolikt för dessa grupper till ökat intresse för privata kompletteringar. Det hade därför varit naturligt att förbättra möjligheterna att utjämna inkomsterna över livet genom att öka avdragsmöjligheterna för avsättningar till privata försäkringar. Istället har två av partierna bakom pensionsreformen – Socialdemokraterna och Centerpartiet – valt att göra tvärtom!
Våren 1995 halverades avdragsrätten – från 1 basbelopp om året till 0,5 basbelopp. För dem som kommer sent ut i arbetslivet och har hyggliga årsinkomster blir det avsevärt svårare – och ibland omöjligt – att genom frivilliga pensionsförsäkringar åstadkomma en sammanlagd årlig pension som står i en rimlig relation till årslönen under den yrkesaktiva tiden.
Vi har gått emot denna försämring av möjligheterna att utjämna inkomsterna över livet och i riksdagen röstat för ett bibehållande av avdragsrätten upp till 1 basbelopp. Det finns enligt vår mening anledning att öka denna möjlighet i och med det nya pensionssystemets successiva ikraftträdande. Vi föreslår att gränsen höjs till ett och ett halvt basbelopp. Eventuellt skulle, för att förhindra extremt höga sammanlagda avdrag över livet, en högsta total gräns för en individs avsättningar kunna införas.
Den nya ohälsoförsäkringen skall innefatta ersättning för korta och långa sjukfall inklusive förtidspensionering på grund av sjukdom. Arbetsolycksfallsförsäkringen skall ligga separat vid sidan av sjukförsäkringen. Ohälsoförsäkringen skall ge en ersättningsnivå på 80 procent av den genomsnittliga inkomsten under de senaste 12 månaderna. För att minska risken för överutnyttjande skall det initialt finnas en kortare karensperiod. Rehabiliteringen skall prioriteras och arbetsgivaren ska ha ett medansvar för rehabilitering av den sjuke eller arbetsskadade. Till stor del har dessa målsättningar uppnåtts i förslaget till ny ohälsoförsäkring.
Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:113) föreslagit en ny ohälsoförsäkring. Försäkringen skall frikopplas från statsbudgeten. Regering och riksdag utformar ramar och ersättningsnivåer. I övrigt skall försäkringen vara fristående och inkomster och utgifter skall harmoniera. Därmed får försäkringen ett större mått av försäkringsmässighet.
Det är också nödvändigt att socialförsäkringen tillsammans med enskilda tilläggsförsäkringar och avtalsförsäkringar inte tillåts ge för höga ersättningar – förslagsvis inte överstigande 90 procent av inkomsten. Annars skulle försäkringens självrisk äventyras och mindre tilläggsförsäkringar skulle kunna leda till stora kostnadsökningar i det allmänna systemet.
Rehabiliteringen måste bli bättre. Det är ett stort slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser när arbetsskadade och konvalescenta människor inte tillräckligt fort kan återta sin plats i produktionen. Mycket mänskligt lidande och stora ekonomiska resurser blir ofta konsekvensen av en bristfällig rehabilitering.
Regeringen har tidigare tagit beslut som har förvärrat situationen inom vården och för de arbetshandikappade. I budgeten för 1997 drog regeringen ned anslagen till rehabilitering och drog in nästan hälften av de s k DAGMAR-pengarna som är en överföring av pengar från försäkringskassorna till landstingen för att förbättra rehabiliteringen av sjuka och för att korta vårdköerna till sjukhusen. Det är humanitärt en mycket olycklig politik som dessutom är kontraproduktiv.
Vi vet att de besparingar man gör genom neddragningar för medel till att korta vårdköer och till medel för rehabilitering slår tillbaka längre fram genom längre sjukskrivningsperioder och minskad produktiv förmåga. Från Folkpartiets sida har vi istället för regeringens minskningar föreslagit kraftigt ökade anslag till rehabilitering och för att korta vårdköer. Vi har även föreslagit en aktivering av försäkringspengarna i ett riks-FINSAM för att korta vårdköerna. Om detta, se vår sjukvårdspolitiska motion.
Betydande insatser måste till för förbättrad arbetsmiljö och arbetsorganisation. I det perspektivet är det bra att försäkringskassorna får en större frihet att sköta rehabiliteringen i samarbete med arbetsgivaren. Detta kommer att möjliggöra för många människor att snabbare än i dag återgå till arbete och få ett mer meningsfullt liv.
En reformering av dagens system är välkommen. Detta framstår som mycket önskvärt i synnerhet om man betraktar den avskräckande situation som socialförsäkringarna befann sig i i slutet av åttiotalet. Då skenade kostnaderna för framförallt arbetsskadeförsäkringen i väg ohejdade. År 1991 var fondens samlade underskott drygt 20 miljarder kr och den årliga ökningen av underskottet var ca 6 miljarder kr. Om försäkringsreglerna inte hade förändrats hade det samlade underskottet vid sekelskiftet överstigit 100 miljarder kr. Socialdemokratin var handlingsförlamad, sannolikt orsakad av den starka kopplingen till LO.
Fyrpartiregeringen ändrade bl a arbetsskadebegreppet och detta mot Socialdemokraternas kraftiga protester, en förändring som den nya socialdemokratiska regeringen nu sent omsider har insett värdet av. Därmed har Arbetsskadefondens underskott successivt kunnat bringas ned. Vid årets slut beräknas fondens samlade underskott till knappt 12 miljarder för att till år 2000 ha vänts till ett överskott.
Vi förordar att arbetsgivarna i lag åläggs att teckna arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. De skall ha friheten att teckna denna försäkring på den privata försäkringsmarknaden. Försäkringen skall också göras primär, d v s överta de kostnader som tidigare låg på sjukförsäkringen vid arbetsolycksfall. Premierna i försäkringen blir då olika beroende på arbetsplatsen antal skador, arbetsmiljö o s v. Detta ger en stimulans till ökning av det förebyggande arbetet på arbetsplatserna.
Socialdemokraterna och Centern genomförde en förlängning av sjuklöneperioden, som arbetsgivarna har ansvaret för, från två veckor till fyra veckor. Åtgärden var mycket olycklig. För mindre företag fick den allvarliga konsekvenser. Motståndet mot att anställa blev ännu större. Svårigheterna för personer med något handikapp eller återkommande sjukperioder blev också större. Folkpartiet var hela tiden emot beslutet och ansåg att det borde rivas upp. Sent omsider har regeringen och Centerpartiet bestämt sig för att göra så. Det är en om än sen så välkommen tillnyktring.
Vi har här inte närmare gått in på tandvårdsförsäkringen och föräldraförsäkringen. Principiellt avviker de något från de övriga försäkringarna. Den förstnämnda genom att inte finansiera inkomstbortfall utan delar av själva vårdkostnaden. Den sistnämnda genom att barnafödande inte kan betraktas som en ”risk” av det slag de övriga försäkringarna hanterar. Vi anser emellertid att de bör finnas kvar och administreras inom ramen för sjukförsäkringen. För föräldraförsäkringen se Folkpartiets familjepolitiska motion och för tandvården se Folkpartiets sjukvårdspolitiska motion.
Folkpartiet anser att arbetslöshetsersättningen bör vara 80 procent av den arbetslöses inkomstbortfall, beräknat på genomsnittet av de senaste 12 månadernas inkomst. Förmåns- och avgiftstaket bör på sikt höjas från nuvarande 5,5 prisbasbelopp till 7,5 lönebasbelopp. Ett gott inkomstskydd under kortare perioder av arbetslöshet skapar ökade möjligheter till aktivt arbetssökande och förbättrar därför arbetsmarknadens funktionssätt.
Arbetslöshetsersättningen och KAS ska vara omställningsförsäkringar. Deras syfte är att utgöra arbetsmarknadspolitiska trygghetssystem som underlättar för den arbetslöse att finna ny sysselsättning. Därför är ersättningsperioderna formellt begränsade till 300 respektive 150 dagar. I realiteten har dock möjligheten att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod genom att delta i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd under 5 månader inneburit att arbetslöshetsförsäkringen och KAS ändrat karaktär till ett permanent kontantstöd vid arbetslöshet.
Folkpartiet anser att det var bra att Socialdemokraterna en tid gav upp sitt motstånd mot det som ibland kallas en bortre parentes i a-kassan. Vi har i olika sammanhang förespråkat ännu något hårdare regler än dem som regeringen då föreslog. Arbetslöshetsersättningen bör utformas som ett inkomstskydd vid arbetsbyte – inte som en permanent försörjningskälla.
Vi föreslår att det statliga ansvaret för arbetslöshetsersättningens finansiering minskar och att därmed de försäkrade (a-kassornas medlemmar) får ett större finansieringsansvar. A-kassorna är ett lämpligt instrument för denna förändrade ansvarsfördelning mellan staten och arbetsmarknadens parter. Statsbidraget för a-kassornas utbetalningar bör sänkas utan att förmånerna för de arbetslösa tillåts att försämras. Det innebär då att medlemsavgifterna måste höjas.
Det är naturligtvis omöjligt att avgöra vid vilken nivå av egenfinansieringen som sambandet lönehöjningar–arbetslöshet i den interna fackliga processen blir tillräckligt påtagligt för att lönebildningen ska fungera bättre. Vi har stannat för att föreslå att statsbidraget – kanske i ett par steg – sänks till 75 procent av a-kassornas utbetalningar och att egenfinansieringen via avgifter följaktligen ska öka till 25 procent. För staten innebär detta en besparing på 10 miljarder kronor per år så länge arbetslösheten ligger på dagens nivå – en kostnad som flyttas över på de löntagare som har jobb.
Vi föreslår att löntagarna kompenseras för detta genom att hela det belopp som staten sparar utnyttjas för en skattesänkning. En sådan skattesänkning kan läggas ut på olika sätt. Det viktiga är att det för den genomsnittlige löntagaren blir en rimlig kompensation för den höjda avgiften.
Höjningen av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen kommer att variera mellan kassor inom olika verksamhetsområden beroende på löneläge och arbetslöshetsnivåer. Det innebär att graden av utjämning av kostnaderna för arbetslöshet mellan olika branscher skulle minska. Vi menar att detta i viss utsträckning är önskvärt. Idag bär de arbetslösa i branscher med hög arbetslöshet en orimligt stor del av anpassningsbördan. De som har arbete i dessa branscher bör i något högre grad bidra till finansieringen av den nödvändiga strukturomvandlingen. De varierande medlemsavgifterna i olika kassor skulle också öka incitamenten för arbetssökande att välja expanderande branscher istället för branscher eller yrken med överetablering.
En finansiering av det slag som vi föreslår skulle leda till att sambandet mellan löneavtal och avgiften till arbetslösheten blev tydligare. Detta kan illustreras av ett exempel. Handels avtal för 1995 har kritiserats för att vara så högt att det drev fram ökad arbetslöshet bland handelsanställda. Enligt uppgifter från Handelns Utredningsinstitut tvingades detaljhandelsföretagen att dra ned personalen i en omfattning som motsvarar 3 500 till 4 000 heltidstjänster som en följd av avtalet. Om finansieringen av arbetslöshetsersättningen utformats som vi föreslagit skulle medlemsavgiften till
a-kassan till följd av den ökade arbetslösheten fått höjas med ca 60 kronor per månad.
Med den förändring vi föreslår skulle ansvaret för ökad arbetslöshet på ett påtagligt sätt delas mellan staten och arbetsmarknadens parter. Parternas makt över lönebildningen skulle följas också av ett visst finansiellt ansvar. Fördelningspolitiskt innebär förslaget att de som har jobb via sin arbetslöshetsförsäkring får betala till dem som saknar jobb.
Folkpartiet liberalerna har länge ansett att arbetslöshetsersättningen ska vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga skäl för varför inte alla inkomsttagare, som uppfyller kraven på fast anknytning till arbetsmarknaden, ska ha rätt till en inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning.
Vi betraktade det som en stor framgång för liberala reformsträvanden då ett sådant system infördes den 1 juli 1994. Tyvärr avskaffades systemet efter regeringsskiftet senare samma år.
Det avgörande är att slå fast att även i ett obligatoriskt system kan en betydligt högre försäkringspremieandel än i dag tas ut. Olika tekniska lösningar kan tänkas. Antingen inrättas en statlig kassa vid sidan av de fackliga med en avgiftsnivå som i praktiken blir ett avgiftstak för de fackliga. Eller också får försäkringspremien också i den statliga kassan variera beroende på den försäkrades yrke – i praktiken skulle det då för en individ bli ungefär samma avgift i den aktuella fackliga och i den statliga kassan.
Var och en av de tre försäkringarna får en egen styrelse. Reglerna för styrelsernas självständighet bör påminna om det system som nu införs för Riksbanken. Styrelserna kan väljas av riksdagen, men ledamöterna bör ej vara riksdagsmän. Ledamöterna bör tillsättas för en längre tidsperiod än riksdagens mandatperiod, t ex 6 år.
Förmånsnivåer och avgifter fastställs fortfarande formellt av riksdagen, men styrelserna ska vara djupt inblandade i beslutsprocessen. Det normala ska vara att styrelsernas förslag till statsmakterna vad gäller förmåner och avgifter godtas.
Det är styrelsernas ansvar att bevaka att verksamheten går ihop. Om det finns tecken till betydande avvikelser under de närmaste åren, så är det styrelsernas ansvar att informera riksdagen om att det finns risk för större underskott (eller större överskott) samt föreslå åtgärder, ex sänkta förmåner, höjda avgifter eller någon kombination av detta. Riksdagen fattar beslut efter beredning – och gärna offentliga hearings etc – av socialförsäkringsutskottet hur det befarade underskottet eller överskottet ska hanteras under de närmaste åren.
Styrelsernas förvaltning bör granskas av Finansinspektionen. Självfallet kan inspektionen inte inskrida mot beslut fattade av riksdagen, men om styrelserna agerar på sätt som strider mot reglerna eller god försäkringssed måste inspektionen ingripa.
De försäkringsmässiga inslagen betalas med avgifter, de fördelningspolitiska inslagen, såsom garantinivån och barnåren i pensionsförsäkringen, med statsbidrag till respektive försäkringar.
Alla tre försäkringarna behöver buffertfonder. Om man vill undvika alltför stora buffertfonder så är det nödvändigt att de också får låna, d v s att de får pendla runt ett nollresultat. För pensionsförsäkringen bör det dock inte tillåtas, eftersom en minustrend där är så svår att återhämta. Ingen av fonderna kan rimligen placera i aktier då hela tanken är buffertmässig – rätt som det är kan pengarna behövas och då är det inte bra om en massa aktier måste säljas. Fonderna skall inte heller användas för näringspolitiska uppgifter.
Pensionsförsäkringen behöver sannolikt fonder som tillåts nå upp till 40–50 % av BNP (i dag motsvarande 675–825 miljarder kronor) och aldrig tillåtas gå under den andel av pensionsutbetalningarna som överenskommits i pensionsreformen, d v s sex månaders utbetalning. Arbetslöshetsförsäkringen kanske behöver få gå upp till 25–30 miljarder kronor om den tillåts få låna och staten står för de kostnader som uppkommer vid extrema arbetslöshetsnivåer som dagens. Sjukförsäkringen, inkl förtidspensionen, kan årligen komma att kosta ca 50–60 miljarder kronor och borde klara sig på ett utrymme från +5 till -5 miljarder kronor.
De storleksmässigt helt dominerande fonderna är som synes de som tillhör pensionsförsäkringen. Enligt pensionsuppgörelsen kommer de i framtiden huvudsakligen att vara individuella. Det tillkommande fondbehovet är i det perspektivet marginellt.
Missbruk av olika slags bidragssystem bör så långt som möjligt minimeras. Folkpartiet anslår därför 80 miljoner till försäkringskassorna för kontroll av fusk och överutnyttjande i socialförsäkringssystemen. Vi uppskattar att detta kan resultera i 250 miljoner kronor i minskade utgifter på statsbudgeten för förtidspensioner. Samtidigt genomför vi regeländringar syftande till effektivare rehabilitering i förtidspensionssystemet som vi uppskattar leda till en utgiftsminskning på drygt en miljard.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny socialförsäkringsreform,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för socialförsäkringarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beivra fusket,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pensionerna,
att riksdagen beslutar att förkortningen av omställningspensionen från tolv till sex månader ej längre skall gälla,
att riksdagen beslutar att inkomstprövning av änkepensioner ej skall ske,
att riksdagen beslutar att innehav av fritidsfastighet ej skall beaktas vid fastställandet av rätt till bostadstillägg för pensionärer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friår mitt i livet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar från nuvarande 0,5 till 1,5 basbelopp,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ohälsoförsäkring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring vid arbetsolycksfall,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformerad arbetslöshetsförsäkring,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en kommission som utreder förutsättningarna för en bred parlamentarisk överenskommelse om socialförsäkringssystemet,
att riksdagen till utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom A 2 Efterlevandepension till vuxna för budgetåret 1998 anvisar 1 070 000 000 kr mer än vad regeringen föreslagit eller således 16 250 000 000 kr,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt följande uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
B 2 Allmänna försäkringskassor |
4 269 564 |
+80 000 |
|
A 2 Förtidspensioner |
13 375 000 |
-1 500 000 |
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Sigge Godin (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |
1 Yrkande 9 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 12 hänvisat till AU.