För många människor är möjligheten att få vårdas i det egna hemmet ovärderlig men det bygger på såväl en fungerande hemtjänst och hemsjukvård som närståendevård. Det är då viktigt att valet att utnyttja närståendevård är frivilligt både för den vårdade och vårdaren. Den vårdades integritet och självbestämmande måste bibehållas. Närståendevård passar många, men alla upplever det inte som uteslutande positivt att bli vårdad av en nära anhörig.
Närståendevården står för en betydande del av vårdinsatserna. Det rör sig om mer än hälften av de omvårdnadsinsatser som görs i vårt land. Det finns uppgifter om att den till och med är dubbelt så omfattande som den vård som samhället ger i hemmen. Förkortningen av vårdtider bl.a. på grund av den ökande användningen av dagkirurgi har inneburit ett ökat behov av anhöriginsatser.
Att vara anhörigvårdare innebär för många oväntade situationer som man inte är rustad för. En stor del av dem som ger anhörigvård valde aldrig att bli vårdare. De ”befann” sig plötsligt i situationen och fortsatte sedan av kärlek, trofasthet, religiösa motiv eller moralisk övertygelse. De påfrestningar man möter som att ens make/maka förändras fysiskt och psykiskt kan sedan vara svåra att bära. Ansvaret för vårdaren blir ofta tungt både medicinskt och psykiskt trots den glädje och tillfredsställelse som det innebär att vara närståendevårdare. Ofta rapporterar närståendevårdare försämrat hälsotillstånd och/eller oro för ekonomin och framtiden.
Om närståendevården skall fungera måste samhällets stöd till den närstående och den sjuke vara tillräckligt. Annars riskerar man att efter en tid ha två patienter i stället för en.
Till de viktigaste insatserna hör en väl fungerande avlösning. Den närstående måste få möjlighet att sköta sina egna angelägenheter både under en kortare tid, några timmar för att t.ex. gå och handla, gå till tandläkaren, frisören etc, och under litet längre tid, en vecka med jämna mellanrum för att kunna återhämta sig efter nätter med brist på sömn. Det är viktigt att den närstående får möjlighet att kunna träffa vänner och bekanta utanför familjekretsen så att hon eller han inte står utan nätverk efter ett dödsfall. För att tillgodose dessa behov hos en anhörig kan avlösning erbjudas i hemmet av hemtjänsten eller avlastning ske genom växelvård eller i många fall bådadera.
Att stödja och informera den närstående om sjukdomens art, förlopp och behandling och om vikten av att också tänka på sig själv och sin egen hälsa kan vara väl så viktigt som att satsa allt på patienten. Annat stöd kan vara anhöriggrupper och en tät kontakt mellan distriktssköterskan och den närstående.
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett omfattande ansvar för daglig omsorg om en sjuk närstående, måste anställning som anhörigvårdare medges från kommunen. Detta skall vara möjligt även för närstående som uppnått pensionsåldern. Alternativet med hemvårdsbidrag till den sjuke bör finnas kvar för dem som föredrar detta.
Ett bättre samhällsstöd till närståendevårdarna skulle förmodligen också leda till besparingseffekter i t.ex. sparade vårdplatser på sjukhusen och inom äldreboende. Några siffror på dessa samhällsekonomiska vinster finns veterligen inte och vi anser därför att en hälsoekonomisk undersökning av närståendevårdens betydelse borde genomföras.
De korta vårdtiderna inom akutsjukvården och den ökande användningen av dagkirurgi leder också till ökat behov av anhöriginsatser.
En viktig del av sjukvården är en bra uppföljning och kvalitetskontroll av den vård och den omsorg som ges. Det gäller också närståendevården. Vi anser det angeläget att Socialstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt metodutveckling av hur en sådan uppföljning inom området sjukvård i hemmet kan ske med beaktande av de berörda personernas integritet.
En närstående som vårdar en svårt sjuk person har sedan den 1 juli 1989 rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Sedan den 1 juli 1994 har man också rätt att ta ledigt från sitt arbete upp till 60 dagar. Till personer som vårdar hivsmittad kan närståendepenning utgå upp till 240 dagar. Ersättning enligt närståendepenning sänktes av riksdagsmajoriteten från 80 procent till 75 procent fr o m den 1 januari 1996.
Vi har vid upprepade tillfällen framfört att ett första steg mot att underlätta för närståendevårdarna vore att regeringen tog initiativ till överläggningar med de båda kommunförbunden för att se över hur ett utökat stöd till dem som vårdar närstående skall kunna ske. Vi upprepar detta krav här.
Reformförslag som bör tas upp vid överläggningarna är
en fortsatt utbyggnad av avlastning och växelvård,
förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade möjligheter för närstående att anställas,
en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närståendevårdare med ersättning från försäkringskassan samt
en ytterligare förlängd period för dem som vårdar.
Tiden för rätt till ledighet från anställning och för rätt till ersättning från försäkringskassan för vård av närstående bör förlängas från nuvarande 60 dagar till 120 dagar. Vidare anser vi att närståendepenningen återigen skall ge 80 procent i ersättning och detta fr o m den 1 januari 1998.
Kostnaden för närståendepenningen för nästa budgetår beräknas vid 75 procents ersättning till 39 431 miljoner kronor. Antalet ersatta dagar var budgetåret 1996/97 omkring 66 000. Att vi höjer anslaget med 45 miljoner kronor beror på att vi vill skapa en möjlighet för föräldrar till barn som behandlas mot anorexi och andra ätstörningar i åldern 16 till 18 år att stanna hemma med barnet under vårdperioden. Frågan utvecklas i en motion av Sigge Godin till detta riksmöte.
Med nuvarande regler beräknar RFV antalet dagar för nästa budgetår till 67 500.
Efterfrågan på närståendepenning fram till år 2000 är enligt RRV:s prognos en ökning från 1997 års 66 500 dagar till 69 500 dagar år 2000.
Finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård som vi här för fram kan ske genom den minskade belastningen på vårdplatser i landstingen. Som ovan nämnts är de möjliga besparingarna för en utvidgad närståendevård förmodligen långt större än kostnaderna för närståendepenningen. Denna fråga bör naturligtvis belysas i de av oss föreslagna överläggningarna mellan staten och kommunförbunden. Och det handlar inte bara om ekonomiska vinster. De humanitära vinsterna är väl så viktiga för dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar höja ersättningen till 80 % i närståendepenningen fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen beslutar förlänga rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i övrigt om förbättrat stöd och förbättrade villkor för närståendevårdarna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoekonomisk värdering av närståendevården,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och kvalitetskontroll av närståendevården med beaktande av integritetsaspekterna,1
att riksdagen till utgiftsområde 10 anslaget A 1 för budgetåret 1998 anvisar 45 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 17 926 000 000 kr.
|
Barbro Westerholm (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
1 Yrkandena 3–6 hänvisade till SoU.