I den nya socialförsäkringen infördes en renodling av socialförsäkringsystemet. Man får ej längre väga in sociala, ekonomiska eller arbetsmarknadsskäl i bedömningen.
Det positiva i den nya försäkringen är att det tydligt framgår att det är sjukdom som avgör om man skall få ersättning, men också att man kopplar sjukdomen till förmågandenedsättning (nedsättning av funktion i organ). Det skall således finnas en sjukdom definierad enl AFL som nedsätter arbetsförmågan i förhållande till nuvarande arbete eller annat arbete.
Det är positivt att lagstiftningen är tydlig så att man på detta sätt kan motverka att sociala och ekonomiska problem medikaliseras, och omöjliggör att rätt stöd ges till den enskilde försäkrade. Har man ekonomiska problem skall dessa lösas utan att man sjukförklarar den försäkrade.
Det problem som har uppstått i tillämpningen är den s k steg-för-steg-modellen. Om man bedömer att den försäkrade inte kan gå tillbaka till sin gamla arbetsgivare, skall man bedöma om den försäkrade skulle kunna klara något annat arbete på arbetsmarknaden. Försäkringskassan skall då se till arbetsmarknaden i ett nationellt perspektiv.
De riktlinjer som lämnats från Riksförsäkringsverket beträffande särskilda skäl är mycket snäva och man har sällan möjlighet att räkna in s k särskilda skäl om den försäkrade är yngre än 62 år.
Det innebär i praktiken att en person med korttidsutbildning, tunga arbeten och med en arbetsgivare som inte kan ordna med en omplacering kan hamna i en svår situation. Exempelvis kan ju en grävmaskinist som fått knäledsproblem klara ett sittande arbete – om något sådant funnits, eller en grävmaskinist med eget företag som klarar av att arbeta halvtid riskerar att han inte får någon sjukpenning på den andra halvan utan han måste i stället sälja sitt företag med ofta stora sociala konsekvenser som följd.
Konsekvensen blir att den person som har ett tungt arbete, ofta dåligt utbildad och som har stora svårigheter att få ett annat arbete på den öppna arbetsmarknaden av sociala, arbetsmarknadsmässiga och ekonomiska skäl har svårighet att klara sin försörjning.
Var detta verkligen lagens intentioner?
Självklart skall inte sjukpenning utbetalas, men jag anser att särskilda åtgärder borde komma denna grupp till del.
Ett sätt kan vara att utvidga möjligheten att utnyttja rehabiliteringspenning då någon av medicinska skäl inte kan gå tillbaka till sitt gamla arbete eller ta ett liknande arbete.
Den lagstiftning som redan finns beträffande rehabiliteringsersättning skulle troligen kunna tillämpas med litet mer vida riktlinjer i anvisningarna från Riksförsäkringsverket.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behovet av särskilda åtgärder vid tillämpningen av steg-för-steg-modellen bör ses över.
|
Sonja Fransson (s) |