Reumatikerförbundet är ett ideellt arbetande handikappförbund med ett stort engagemang i hälso- och sjukvårdsfrågor. Förbundet är också unikt på så sätt att man äger och driver två sjukhus, specialiserade inom reumatologisk rehabilitering. Sjukhusen drivs helt utan vinstintressen och avkastningskrav. Det ena sjukhuset ligger i Östersund, Skandinavisk Rehabilitering AB, och det andra ligger utanför Halmstad, Spenshults Reumatiker- och Rehabiliteringssjukhus. Båda sjukhusen är nyrenoverade och speciellt utrustade för denna typ av verksamhet, personalen är specialiserad inom ämnesområdet etc. Många reumatiker vill därför gärna få sin rehabilitering förlagd till något av dessa sjukhus, men ofta ges ingen remiss från sjukvårdshuvudmannen.
Dessa sjukhus är inriktade på längre perioder, ca 2–5 veckor, av slutenvårdsrehabilitering, men är samtidigt också specialistkliniker för respektive hemlandsting. Slutenvårdsrehabiliteringen bygger på att sjukhusen kan rekrytera patienter från ett större upptagningsområde än det egna landstinget. De effekter som patienterna brukar beskriva efter en period av slutenvårdsrehabilitering är att de nu fått en bättre fysisk grund att gå vidare på. Bl a brukar man bli mindre ofta sjukskriven, vara i mindre behov av att söka sjukvård och ofta också kunna minska på medicineringen. Man har fått en klart förbättrad livskvalitet. De kvardröjande effekterna kan bestå ända upp till ett år.
Båda sjukhusen har dock på senare år haft mycket svårt att bära sina kostnader. Sjukhusens ekonomiska problem beror på att sjukvårdshuvudmannen minskat sina remisser till dessa sjukhus, huvudsakligen av ekonomiska skäl. Så länge som rehabilitering i första hand är en kostnad för sjukvårdshuvudmännen, istället för en samhällsekonomisk vinst, kommer Reumatikerförbundets sjukhus att ha ekonomiska problem.
Den aktuella situationen tyder således på att det finns ett underförsörjt medicinskt behov av reumatologisk rehabilitering samtidigt som det finns outnyttjad vårdkapacitet vid de båda reumatikersjukhusen. Reumatikerförbundet har små möjligheter att bära sjukhusens underskott i framtiden.
Reumatism består av många olika diagnoser och är som en grupp betraktad en av de fyra stora folksjukdomarna i Sverige. Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT) vid Linköpings universitet har i en studie, CMT-rapport 1995:9, Samhällsekonomiska aspekter på reumatisk sjukdom, visat att samhällets kostnader för de reumatiska sjukdomarna kan vara så hög som 49 miljarder kronor per år. Av dessa medel är de indirekta kostnaderna nio gånger så höga som de direkta. Rimligtvis finns det därför ett utrymme att sänka samhällets totala kostnader genom en samordning mellan socialförsäkringssystemet och hälso- och sjukvården. På så sätt kan det bli möjligt att aktivt rehabilitera fler reumatiker istället för att de sjukskrivs eller förtidspensioneras. Försäkringskassan bör därför få ökade möjligheter att använda en del av sina medel för köp av vård och rehabilitering.
I tider då frågan om patienternas ställning har hamnat högt upp på den politiska dagordningen måste man också fråga sig om det inte i praktiken bör bli ett större utrymme för patientens eget val av typ av rehabilitering och var den skall ske. Reumatikerförbundet gör, genom att driva de båda sjukhusen, en stor samhällsinsats. Om Reumatikerförbundet inte drev de båda sjukhusen, skulle denna typ av sluten reumatologisk rehabilitering i princip inte existera inom riket. När brukargrupper tar initativ och samhällsansvar bör det uppmuntras och stödjas. Värdet av sådana insatser bör uppmärksammas i särskild ordning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda ökad samordning mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att speciellt studera värdet av de insatser som Reumatikerförbundet gör genom att bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet.
|
Kerstin Warnerbring (c) |
Roland Larsson (c) |