I budgetpropositionen framhåller regeringen att socialförsäkringarna skall uppfylla kraven på trygghet, rättvisa och effektivitet. Målen skall uppnås genom en generell offentlig försäkring som ger standardtrygghet genom inkomstbortfallsprincipen.
Miljöpartiet anser liksom regeringen att socialförsäkringen självfallet skall uppfylla krav på trygghet, rättvisa och effektivitet. Men vi hävdar att den offentliga försäkringen generellt har blivit alltmer urholkad. De senaste årens stegrade arbetslöshet och svårigheter för unga att överhuvudtaget ta sig in på arbetsmarknaden gör att alltfler aldrig får en chans att kvala in i trygghetssystemen. Deras inkomster är för låga och/eller oregelbundna för att ge rätt till en ersättningsnivå som är stor nog att leva av.
Mellan åren 1980 och1992 ökade andelen personer som är nollklassade i sjuk-försäkringen från 10 % till 16 %, vilket motsvarar omkring 900 000 människor. 1996 handlade det om drygt 1,2 miljoner människor. Riksförsäkringsverket vet inte hur många av de människor som utgör denna ökning som är nollklassade p g a att de saknar inkomst och hur många som ännu inte haft anledning att anmäla inkomst. (Nya regler 1992 medger att man får tillgodoräkna sig inkomst bakåt i tiden, vilket kan ha en återhållande effekt på anmälan). Men även om man antar en mycket modest ökning de senaste fyra åren, innebär det att omkring en miljon människor står utan den trygghet som regeringen väljer att kalla generell.
Trygghetssystemen måste klara en framtida arbetsmarknad som kommer att se ut på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Redan i dagsläget ser vi att arbetsgivare undviker tillsvidareanställningar till förmån för projektanställningar. Särskilt vanligt är detta i den kunskapsintensiva sektor till vilken regeringen sätter stor tillit att nya jobb skall skapas. Detta sker även inom tillverkningsindustrin. Den internationella konkurrensens krav på flexibel produktion och anpassning till snabba konjunktursvängningar löses genom övertidsarbete eller rekrytering av visstidsanställda. Klyftan mellan dem som har arbete och de som är arbetslösa ökar, vilket också tar sig uttryck i ersättningsnivåerna inom trygghetssystemen.
För att påverka arbetsmarknaden och därmed också trygghetssystemen i en socialt mer hållbar riktning är arbete åt fler ett avgörande inslag i fördelningspolitiken, åtminstone på kort sikt. Därför är arbetstidsförkortning och möjligheten att dela på jobben ett viktigt krav från Miljöpartiets sida även i relation till socialpolitiken.
Vi anser det nödvändigt att i betydligt högre grad än regeringen, problematisera om egenförsörjning genom lönearbete kommer att kunna vara fortsatt grund för rätten till socialförsäkring i framtiden. Industriproduktionens effektivisering innebär att behovet av arbetskraft minskar, en miljon arbetstillfällen har försvunnit sedan 1960-talet. Men alltför sällan tillåts denna strukturella förändring påverka samhällets analys av arbetslöshetens orsaker, som förutsätts vara konjunkturellt betingade. Att den privata tjänste- och servicesektorns expansion skall kompensera den minskade efterfrågan på arbetskraft inom industri och offentlig servicesektor saknar vetenskaplig grund och är ett önsketänkande. Det påminner om den borgerliga regeringens ivriga propagerande för att s k dynamiska effekter skulle uppstå och kompensera underfinansieringen av skattereformen. Alla människor är inte teoretiskt lagda och en karriär inom IT-intensiva företag är ingen given möjlighet för alla arbetssökande. Och hur skall servicesektorn kunna expandera när det offentliga drar ned på sociala utgifter och allt färre har råd att efterfråga privata tjänster om de inte subventioneras?
Miljöpartiet anser att vi redan nu måste börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas för en framtida arbetsmarknad som kommer att vara betydligt rörligare än dagens och där inte alla människor kan ges en plats på arbetsmarknaden. Målet måste vara att ingen lämnas utanför.
Medborgarlön ter sig i detta perspektiv inte längre utopiskt utan som en viktig diskussion värd att föras upp på den politiska arenan. Samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att yrkesrollen och lönearbetet måste avdramatiseras för att människor skall ha en chans att nå självkänsla och forma ett värdigt liv på betydligt bredare grunder.
Miljöpartiet anser att riksdagen bör utreda alternativ till hur den sammanlagda kostnaden för individens trygghetsförsäkringar kan användas i ett livsperspektiv.
Det vi beskrivit ovan ger uttryck för ett socialt komplicerat arbetsmarknadsläge där allt fler ställs utanför trygghetssystemen, eller får en ersättning som inte räcker att leva av. Att då liksom regeringen fortsätta hävda ett generellt försäkringssystem med ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen, anser vi vara en olämplig omfördelningspolitik. Den medger en relativt hög ersättning åt de bäst ställda och mycket liten eller ingen alls åt de som verkligen är i behov av samällets stöd. Socialförsäkringen ska istället ge alla människor ett grundläggande socialt skydd i livets sårbara skeden. Det är enligt vår mening ingen uppgift för de statliga trygghetssystemen att tillförsäkra att alla kan behålla en hög levnadstandard.
Alla skall garanteras en grundtrygghet när de inte kan försörja sig själva. Men det är inte samhällets uppgift att garantera en hög levnadsstandard. Medborgarna har både rättigheter och skyldigheter. Rättigheten till en grundtrygghet baseras på att vi är medlemmar i samhället, inte på vår position i arbetslivet. Det betyder att arbetslösa, sjuka, handikappade och andra som inte har möjlighet att försörja sig skall kunna lita på att de inte blir lämnade utanför. Samtidigt måste alla som kan svara för sin egen försörjning. Vi måste solidariskt bidra till dem som inte har eller har haft samma möjligheter.
Miljöpartiet eftersträvar en samhällsekonomi i balans med sunda statsfinanser och låg arbetslöshet. De senaste årens ekonomiska kris har visat hur känsliga de offentliga finanserna är för en negativ ekonomisk tillväxt i kombination med hög arbetslöshet. Den bantning av kostnaderna som genomförts har varit smärtsam men i långa stycken nödvändig. Vi anser dock att den kunde ha genomförts med andra metoder.
Även om Sverige nu befinner sig i ett mer gynnsamt ekonomiskt läge anser vi det fortfarande nödvändigt att hushålla varsamt med de offentliga utgifterna. Det gäller särskilt för ett parti som Miljöpartiet, som inte likt andra partier tror att ekonomiska problem automatiskt löses med en snabbare ekonomisk tillväxt.
Vår utgångspunkt för förslagen i motionen är att de totalt sett inte får kosta mer än vad regeringen föreslår. Vi anser emellertid att vårt förslag har en bättre fördelningspolitisk profil och därför har bättre förutsättningar att komma till rätta med de sociala orättvisor som skapats eller accentuerats under lågkonjunkturens svåraste år.
Förbättrade ersättningar för lågavlönade grupper och personer som står utanför nuvarande system skall bekostas genom sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen för medel- och högavlönade.
Grundskyddsprincipen är generell, förutsätter ingen förnedrande prövning och skapar inga fattigdomsfällor. Den leder också till en bättre fördelning.
Vi föreslår en åtskillnad mellan ärenden som kräver ersättning under kortare omställningsperioder och dem som kan omfatta en mer permanent ersättning under många år.
Vi avvisar nuvarande trend att renodla olika försäkringar. I stället skall försäkringar vid ohälsa och arbetslöshet så långt som möjligt renodlas eller slås samman.
Alla som arbetar med människor med mångfacetterade problem vet hur oerhört svårt det är att i praktiken sortera ut vad som är vad. Resultatet blir ofta att individen bollas runt på ett olyckligt sätt mellan försäkringskassa, sjukvård, arbetsförmedling och sociala myndigheter. I sämsta fall blir hon/han en ”Svarte Petter” som ingen vill veta av och som ingen försäkring är helt tillämplig på. Det är ofta förödande både för den som hamnar i kläm och ineffektivt och resurskrävande för myndigheterna.
Ett alternativ till renodling kan vara att slå ihop försäkringarna mot ohälsa och arbetslöshet till en ”arbetslivsförsäkring” som följer individen snarare än anställningsförhållandet. Oavsett om försäkringarna slås samman eller inte, bör de så långt som möjligt ha gemensamma regler och ersättningsnivåer och administreras från ett och samma ställe.
Med kortvariga ersättningar menar vi de ersättningar som skall utgå under en omställningsperiod på högst två år vid ohälsa och arbetslöshet. Hit räknar vi även föräldraförsäkringen. Vissa mindre ersättningar som havandeskapspeng, smittskyddspeng, etc., behandlar vi inte i detta sammanhang, men de bör följa samma principer.
Förslaget bygger på en modifierad inkomstbortfallsprincip. Vi förordar ett system med s k brutet tak, vilket innebär en lägre ersättningsnivå över en viss inkomst. Alla försäkringstagare garanteras 85 % av sin inkomst upp till en inkomst på 4,2 basbelopp per år. Det motsvarar en månadslön på 12 700 kronor. För den del av inkomsten som överstiger brytpunkten 4,2 basbelopp ges 40 % av den förlorade inkomsten.
Det övre taket för ersättning bör vara det samma i alla försäkringar och ligga vid en inkomst på 6,5 basbelopp (19 600 kr/månad)
Kvalifikationskraven till försäkringarna bör vara så låga att så många som möjligt blir delaktiga. Eftersom de kortvariga försäkringarna i vårt förslag skall vara inkomstkopplade måste det finnas rimliga garantinivåer för dem som av olika skäl hade låga eller inga inkomster vid försäkringstillfället.
Det vore givetvis önskvärt om nivåerna kunde sättas så att det är möjligt att klara sin försörjning utan att behöva söka socialbidrag. Men eftersom socialbidragsnivåerna är mycket olika för olika individer är det inte möjligt. För att något förbättra läget bör dock garantinivåerna göras enhetliga och höjas något. Vi föreslår en garantinivå som motsvarar ca 5400 kronor/månad i både arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Höjningen av garantinivån i framför allt föräldraförsäkringen är ganska dyr. Som en delfinansiering föreslår vi att de tre extra månaderna i föräldraförsäkringen med ersättning enligt dagens garantinivå (60 kr) slopas.
För mycket korta sjukdomsfall är det inte rimligt att ha någon garantinivå, eftersom det skulle kunna innebära att man får mer i sjukersättning än i löneinkomst. Det måste dock finnas något skydd för människor utan eller med låg inkomst som blir långvarigt sjuka, i avvaktan på att grundskyddet träder in efter 2 år. En rimlig lösning kan vara att ha en garantinivå i sjukförsäkringen efter t ex 6 månader på samma nivå som i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna, 5.400 kronor per månad.
Ett försörjningstillägg bör införas som gör så få som möjligt beroende av socialbidrag.
Det förekommer ofta att de generella systemen ger ersättning på en sådan låg nivå att den inte går att leva av. Individen tvingas söka kompletterande socialbidrag. Vi eftersträvar att minska kvalifikationskraven till de generella systemen och höja garantinivåerna. I många fall kommer de höjda nivåerna att ge tillräcklig ersättning för att undvika socialbidragsberoende. Det gäller särskilt personer utan eller med få barn och som har låga boendekostnader. Men det är inte ekonomiskt försvarbart att sätta nivåerna så högt att de också överstiger socialbidragsnivån för t ex ensamstående låginkomsttagare med försörjningsansvar för barn.
Vi föreslår därför en kompletterande ersättningsform som vi kallar försörjningstillägg. Detta kan ses som en förenklad form av socialbidrag för människor utan sociala problem.
Kriteriet för att få försörjningstillägg bör vara att sökande uppfyller de generella krav som idag ställs på de människor som söker socialbidrag. Försörjningstillägget motsvarar skillnaden mellan sökandes inkomster och riksnormen för socialbidrag.
Försörjningstillägget leder till en avlastning för socialtjänsten så att den äntligen får möjlighet att arbeta med det som är dess kompetens och som borde vara dess huvuduppgift: förebyggande socialt arbete.
Vi anser att kraven på helhetssyn och enkelhet gör att man bör eftersträva samma övergångsprinciper i alla försäkringar oavsett orsaken till inkomstbortfallet. En rimlig kompromiss kan då vara att övergången från den korta omställningsförsäkringen till en långvarig ersättning sker efter två år. Det ger människor en rimlig omställningstid för sin privata ekonomi.
Vi föreslår att ersättningen vid långvarig ohälsa och arbetslöshet skall utgå som ett grundskydd, i princip lika för alla och oberoende av tidigare inkomst.
Det finns två skäl till att vi föreslår den förändringen.
Ett principiellt skäl är systemet med antagen inkomst. Ingen kan med säkerhet veta vilken inkomst en individ skulle ha under åren fram till pensionen om han/hon inte blivit sjuk eller arbetslös. Detta förhållande accentueras i den rörliga arbetsmarknad som nu växer fram. Att basera antagande om inkomst på några få inkomstår blir ytterst lotteribetonat. Det kan knappast vara rättvist att kanske många års ersättning skall avgöras på det sättet.
Grundskyddsnivån ska självklart ligga över socialbidragsnivån. Vi anser att den bör ligga på ungefär samma nivå som förtidspensionen i dagens system för en låginkomsttagare som tjänar ca 12 000–13 000 kronor/månad.
I den nuvarande garantinivån för förtidspensionärer har man också beaktat att det skall vara möjligt att leva på den under mycket lång tid, eventuellt redan från unga år. Då måste den också ge tillräckliga ekonomiska marginaler för att kunna spara till eget boende, med de anskaffningskostnader det för med sig. Att själv ha råd att spara till det första egna hemmets soffa istället för att söka socialbidrag för hela kostnaden, ligger i linje med Miljöpartiets handikappolitik.
Hur man ska ta hänsyn till boendekostnader i grundskyddet är ett problem, eftersom de varierar så kraftigt. Vi vill pröva en modell där den minsta boendekostnaden inkluderas i själva grundskyddet. För kostnader därutöver föreslår vi på samma sätt som idag ett tillägg för kostnader som överstiger basbostadskostnaden upp till 4 000 kronor per månad för hushåll utan barn. Den övre gränsen för bostadskostnad bör höjas med 400 kronor för varje barn i hushållet.
Vi har därmed preliminärt kommit fram till en grundskyddsnivå för ensamstående vid långvarig ohälsa och arbetslöshet på ca 7 200 kr/månad efter skatt.
För samboende är det rimligt att räkna med en något lägre summa per individ, eftersom hushållets fasta kostnader delas av fler än en. Vi har här räknat med en grundskyddsnivå efter skatt, inklusive del i bostadskostnad på ca 5 800 kronor per månad. Därtill kommer ev. bostadstillägg.
I grundskyddet bör också ingå ett barntillägg. Vi har räknat med en nivå på ca 500 kronor efter skatt per barn och månad för varje försörjare som uppbär grundskydd.
Vi anser att även den statliga ålderspensionen bör bygga på principen om en grundtrygghet, lika för alla. Riksdagen har dock fattat principbeslut om att dagens ATP-system skall ersättas av ett nytt reformerat system från år 2000, som är annorlunda uppbyggt. Vi menar att det systemet har stora brister och inte håller vad det lovar.
Ersättningen skall vara ett grundskydd, lika för alla, på ungefär samma nivå som dagens ålderspension för en låginkomsttagare som tjänar omkring 12 000–13 000 kronor/månad.
Modellen motsvarar vårt förslag för ersättning vid långvarig ohälsa i förra kapitlet.
Vi vill t ex på samma sätt räkna in i grundskyddet ett belopp som motsvarar det nuvarande bostadstillägget vid basbostadskostnad på 2 200 kronor/månad.
Grundskyddet bör enligt vår mening räknas upp i takt med den allmänna löneutvecklingen för de förvärvsarbetande. Vårt förslag skiljer sig i det avseendet från förslaget till reformerat pensionssystem. I det systemet kommer den inkomstgrundande pensionen att följa den allmänna löneutvecklingen, medan garantipensionen bara skall följa prisutvecklingen. Det här gör att de flesta låg- och medelavlönade, som får pension i huvudsak av garantipensionen, ytterligare kommer att halka efter dem med högre inkomster. Det gäller inte minst kvinnor i lågavlönade yrken. Miljöpartiet kan inte acceptera att klyftorna mellan olika pensionärer på det här sättet kommer att öka ännu mer.
Vi anser att arbetslöshetsförsäkringen liksom övriga försäkringar skall vara en obligatorisk statlig försäkring som omfattar alla. Den nuvarande ordningen med fackföreningsanknutna a-kassor har dock en lång tradition och fungerar i huvudsak väl. Det är därför ingen prioriterad uppgift att ändra på nuvarande förhållande. För dem som av olika skäl inte vill eller kan ansluta sig till en a-kassa bör det dock finnas ytterligare valfrihet. Därför bör som komplement en neutral statsstödd arbetslöshetskassa skapas som står obunden i förhållande till intresseorganisationer.
Försäkringskassans beslut kan komma att påverka människors liv för många år framåt. Rättvisande beslut kräver en god kvalitet inom handläggningen av ärenden. I dagens läge råder en i många fall orimlig situation vid försäkringskassorna. Minskade resurser inom försäkringen och sparbeting inom administrationen har lett till ett starkt tryck mot kassorna. I fallet Linköping har det gått så långt att Yrkesinspektionen anmodar nyanställning av personal för att personalen skall klara sin uppgift utan risk för arbetsskador i form av psykisk utbrändhet, etc. Miljöpartiet anser att regeringen underskattat hur de snabba och kraftiga neddragningarna av resurser inom socialförsäkringen påverkat arbetsbördan för försäkringskassans administration. Sparbetinget har varit orimligt stort vilket både har försämrat beslutens kvalitet och utsatt de anställda för orimliga hälsorisker. Miljöpartiet anslår därför ytterligare 140 miljoner till försäkringskassans administration.
Social- och arbetsmarknadspolitik på lokal nivå försvåras av att dagens socialförsäkringar är så olika uppbyggda. Även den organisatoriska splittringen på olika ansvariga myndigheter försvårar ett konstruktivt och effektivt samarbete. Regeringens budget för socialförsäkringens administration bygger på en ny modell för samverkan inom rehabiliteringsområdet. Gemensamma verksamhets- och rehabiliteringsplaner skall upprättas på central myndighets- och regionnivå. Alla inblandade parter skall bidra med medel i proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som samverkansprojektet vänder sig till. Regeringen föreslår att de medel som inblandade parter bidrar med skall stå i proportion till deras ansvar för åtgärden.
Miljöpartiet befarar att ett sådant relativiserat kostnadsansvar inte löser de grundläggande problemen. Den kvarvarande bristen på organisatorisk överensstämmelse eller rent organisationsegoistiskt tänkande, leder troligen till tolkningstvister i ny form kring kostnadsansvaret i samverkansprojekten.
Miljöpartiet vill därför, i enlighet med tidigare motion, gå ännu längre och slå samman de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och delar av kommunens socialtjänst till en organisation.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga socialförsäkringarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning i stället för renodling av försäkringar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtidens arbetsmarknadspolitik,
att riksdagen hos regeringen begär utredning om alternativ användning av kostnaden för en individs socialförsäkringsskydd i ett
livsperspektiv i form av medborgarlön,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivåerna i föräldraförsäkringen till 180 kr per dag och borttagande av de tre månaderna på garantinivå i föräldraförsäkringen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivån i sjukförsäkringen till motsvarande 5 400 kr per månad efter sex månaders sjukdom,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på ersättningsnivåer enligt ”brutet tak”-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på en enhetlig taknivå i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett försörjningstillägg i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av kvalifikationskrav till långvariga försäkringar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa och arbetslöshet,
att riksdagen beslutar att riva upp beslutet om ett reformerat pensionssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt pensionssystem baserat på grundskydd.
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Thomas Julin (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Eva Goës (mp) |