Utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Socialförsäkringssektorn i vårt land är mycket omfattande. Den har byggts upp under hela 1900-talet. I början av 1960-talet hade alla de stora socialförsäkringssystemen i princip tagit form. De följande 30 åren byggdes socialförsäkringarna ut och vi fick nya och allt högre ersättningar. Framför allt 1970-talet framträder som det decennium då regeländringar genomfördes som har gett upphov till stora utgiftsökningar.

På 1990-talet visade sig det omfattande och svåröverblickbara lapptäcke av socialförsäkringar som byggts upp inte vara hållbart vid större ekonomiska konjunktursvängningar. Systemen överutnyttjades och läget blev ohållbart för staten. Nedskärningar påbörjades inom socialförsäkringssystemen.

Dagens socialförsäkringssystem fyller inte sina syften. Systemet är inte tillräckligt robust för att skapa den ekonomiska trygghet som är en viktig del i ett välfärdssamhälle. Sedan 1990 har drygt 330 ändringar genomförts.

Systemet är inte heller överskådligt. Socialförsäkringarna omfattade 47 olika ersättningstyper 1995. Dessa regleras i ett 15-tal olika lagar och administreras av ett tiotal olika huvudmän.

Systemet är inte heller effektivt. Drygt 300 miljarder kronor omfördelas till en administrativ kostnad av ca 7 miljarder kronor årligen. Detta kan anses vara en låg kostnad i förhållande till de belopp som fördelas, men RRV:s granskning visar att fusk, överutnyttjande och systembrister dessutom kostar mellan 5 och 7 miljarder kronor varje år.

I denna motion redovisas endast kortsiktiga förslag till åtgärder för 1998. Kristdemokraternas förslag inom socialförsäkringsområdet på såväl medellång som lång sikt presenteras i en särskild motion.

Regeringen anger tre prioriteringar för år 1998:

Samverkan över myndighets- och organisationsgränser.
Rätt ersättning ska betalas ut och fusk och missbruk ska beivras.
Det administrativa stödet inom socialförsäkringen ska utvecklas för att ytterligare kunna effektivisera arbetet.

Kristdemokraterna stöder dessa prioriteringar, men anser inte att regeringens politik i praktiken innebär en prioritering av de två första områdena.

Fungerande samordning över myndighets- och organisationsgränser är nödvändig av flera skäl. Samordning krävs p.g.a. att den renodling av trygghetssystemen som beslutades under förra riksmötet nu genomförs. Det finns grupper som befinner sig i en gråzon mellan stödsystemen. Utan en fungerande samordning riskerar dessa att falla mellan systemen. Samordning krävs också för att utnyttja de offentliga resurserna på bästa sätt. Gemensamma projekt mellan olika aktörer är regeringens lösning. Vi anser inte att det är den bästa och effektivaste lösningen.

Förutom samordning behöver resurser omfördelas för kompetens- och resursförstärkning till arbetslivsinriktad rehabilitering (arbetslinjen) och ökad kompetens till försäkringskassans administration. Detta för att skydda enskilda personer, så att de inte kommer i kläm mellan olika system. Samordning och kompetensförstärkning bör underlätta bedömningen av individers situation utifrån en helhetssyn. Regeringen satsar inte tillräckliga resurser på rehabilitering och inte heller på försäkringskassans administration.

Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, social, psykologisk och arbetslivsinriktad art och har som mål att hjälpa sjuka och skadade personer att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv. Insatserna inom dessa områden flyter ofta in i varandra till en integrerad helhet och alla delar måste fungera och samspela för att ett lyckat resultat skall nås.

Grupper med behov av extra stöd för att återställa arbetsförmågan och/eller stärka konkurrensförmågan på arbetsmarknaden är många: arbetslösa sjukskrivna, personer med funktionshinder/arbetshandikapp, unga handikappade, psykiskt störda och personer med psykosocial ohälsa. För dessa grupper med behov av extra stöd är samverkan avgörande.

Regeringen vill att berörda aktörer från och med den 1 januari ska få sluta avtal om gemensamma projekt för att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Vi kristdemokrater anser i stället att FINSAM-modellen ska få stå modell för samverkan inom rehabiliteringsområdet i hela landet.

FINSAM står för den försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkringar och hälso- och sjukvård som bedrivs på ett antal orter inom fem olika län. Verksamheten innebär att sjukvårdshuvudmän och försäkringskassor ges ett gemensamt ansvar för kostnader för sjuk- och arbetsskadepenning samt rehabiliteringsersättning. Genom att använda pengar till insatser för vård och rehabilitering som annars skulle gå till passiv sjukskrivning kan kostnaderna för socialförsäkringen minska och positiva effekter för de enskilda uppstå.

Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma slutrapport om FINSAM visar på mycket positiva resultat. FINSAM har inneburit ett nytt sätt att pröva hur en förändrad lagstiftning, med tydliga intentioner, fungerat i praktiken. I de områden som bedrivit försöksverksamhet byggdes en särskild FINSAM-organisation upp. Den ekonomiska drivkraften i FINSAM har varit en ny medvetenhet om socialförsäkringskostnadernas samband med sjukvårdens kostnader. Detta har lett till effektivare användning av de samlade resurserna.

FINSAM har inneburit en ekonomisk besparing i socialförsäkringen på 154 miljoner kronor under perioden 1993 till 1995 i de fem försöksområdena. Sjukfrånvaron mätt som ohälsotal har minskat med 2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma tid ökade ohälsotalet i riket med 2,1 procent. Trots de positiva resultat som utvärderingen av FINSAM-verksamheten visar är regeringen inte beredd att införa den i hela landet utan föreslår i stället en ny oprövad projektmodell.

I samband med att regeringen aviserade avsikten att göra en översyn av effekterna av de senaste årens rehabiliteringssatsningar föreslog den att i avvaktan på resultatet av en sådan översyn skulle medlen för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster tillfälligt minskas med 200 miljoner kronor åren 1997 och 1998. Vi anser att det är felaktigt. Översynen innebär inte att det finns anledning att minska ambitionerna när det gäller angelägna rehabiliteringsinsatser.

Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som sätts in allt tidigare i sjukfallen har positiva effekter på antalet sjukskrivningsdagar och förtidspensioner. De som får de mest omfattande rehabiliteringsåtgärderna är också de som till störst andel går tillbaks i arbete. Det är därför missriktat att dra ner rehabiliteringsresurserna. Resurser som satsas betalar sig mångdubbelt. Vi kristdemokrater tillför därför 200 miljoner kronor och räknar med minskade kostnader för sjukpenning med 800 miljoner kronor och förtidspensioner med 1 250 miljoner kronor.

När det gäller kostnaden för arbetslivsinriktad rehabilitering för gravt synskadade föreslår vi en speciell åtgärd. Den grundar sig på det faktum att kostnaden i det enskilda fallet kan uppgå till 400 000 kronor, vilket är tio gånger så mycket som genomsnittskostnaden per person för arbetslivsrehabilitering. Om den enskilda försäkringskassan saknar tillräckliga medel kan en gravt synskadad hamna i förtidspension och sysslolöshet i stället för i utbildning och arbete. Antal personer som kan beröras under ett år rör sig om mellan 50 och 100.

Problemet kan lösas genom att Riksförsäkringsverket inte fördelar hela medelsanslaget för arbetslivsinriktad rehabilitering till försäkringskassorna, utan behåller 10 miljoner kronor för att finansiera sådan rehabilitering för personer med omfattande behov p.g.a. grav synskada. Denna lösning bör prövas som en försöksverksamhet under 1998.

Det är bra att regeringen har tänkt om när det gäller sjuklöneperioden och nu föreslår en återgång till 14 dagar från dagens 28 dagar. Den förlängda sjuklöneperioden har varit och är alltför betungande för småföretagare som inte kan sprida sina risker. Den har också motverkat nyanställningar och varit till men för arbetssökande med svag ställning på arbetsmarknaden. Regeringen har nu låtit övertyga sig om att en förkortad sjuklöneperiod kommer att underlätta nyanställningar i framför allt små företag.

Regeringen vill inte genomföra förändringen förrän den 1 april 1998. Vi kristdemokrater anser att den förlängda sjuklöneperioden är så skadlig att den bör förkortas redan den 1 januari 1997. Vi anslår därför 440 miljoner kronor till detta ändamål.

Under våren 1997 fördes allvarliga diskussioner i socialförsäkringsutskottet om situationen i försäkringsadministrationen på försäkringskassorna. En offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen anordnades den 10 april. Inte minst justitieombudsmannens anförande tog upp allvarliga problem. Antalet anmälningar angående socialförsäkringarna visar en ökning på 150 % mellan åren 1990 och 1996. Under samma tid ökade övriga anmälningar med 25 %. JO konstaterade att utvecklingen inom socialförsäkringsväsendet jämfört med annan verksamhet måste ses som ganska negativ. Bland de brister som förekommer nämns bl a att beslut fattas på helt bristfälliga grunder. Försäkringskassornas höga och ökande antal handläggningsfel innebär att den enskildes rättssäkerhet har försämrats, konstaterar JO.

Om denna allvarliga utveckling har regeringen ingenting att säga utom att den kommer att noga följa utvecklingen. Trots den pressade situationen på försäkringskassorna får de lägre anslag kommande budgetår. Beslut på felaktiga grunder kostar pengar, fusk och missbruk som inte upptäcks p.g.a. bristande kontroll kostar också pengar.

Vi kristdemokrater tar prioriteringen ”rätt ersättning ska betalas ut och fusk och missbruk ska beivras” på allvar och tillför därför 300 miljoner kronor till administrationen. Genom kvalitetshöjning i besluten och ökad kontroll av försäkringen räknar vi med besparingar inom sjukpenningen på 600 miljoner kronor och inom förtidspensionen på 500 miljoner kronor.

Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. Detta förstärker budgeten med 1 100 miljoner kronor. Genom denna åtgärd får de som har en god hälsa och få sjukdagar per år bära en större årlig självrisk än för närvarande. Högriskskyddet på 10 dagar gör att de som ofta är sjuka får en oförändrad årlig självrisk.

Självrisk i form av nuvarande karensdagsbestämmelse, oavsett antal dagar, har vissa problem. Regeringen har hittills varit ointresserad av att komma till rätta med dessa. Många anställda missgynnas genom dagens regelsystem. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande, timanställda samt arbetstagare med mer än en arbetsgivare. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till regelförändringar.

Vi föreslår att den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen beräknas på snittinkomsten under de två senaste åren. Samtidigt anser vi att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning ska vara SGI-grundande. Detta leder till en nettobesparing på 600 miljoner kronor.

Försäkringsförbundet har i rapporten Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen (1996-01-31) och i Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen – några kompletterande synpunkter från försäkringsbranschen (1996-07-05) redovisat försäkringsbolagens möjligheter att ta ett större ansvar för trafikförsäkringen än i dag.

Systemet innebär att trafikanterna mer direkt via sin trafikförsäkring får ett ansvar för de kostnader de själva förorsakar genom sitt beteende i trafiken.

Försäkringsförbundet har valt att särskilt studera det finska trafikförsäkringssystemet som en möjlig modell för reformering av det svenska systemet då de i allt väsentligt har lika ersättningssystem. Skillnaden består främst i den finska trafikförsäkringens primäransvar för inkomstförlust och den direkta skyldigheten för ett trafikförsäkringsbolag att ombesörja främst rehabilitering av arbets- och förvärvsförmåga, men också viss medicinsk och social rehabilitering av den skadelidande. Systemet har varit i kraft sedan 1974 då skadeståndslagen trädde i kraft. Enligt den finska Trafikförsäkringscentralen fungerar systemet bra med en något högre försäkringspremie, medan staten sparat minst motsvarande belopp som kan återföras till trafikanterna.

Det alternativ som Kristdemokraterna förespråkar innebär att samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen. Detta skulle vid en statistisk beräkning innebära att riskpremien för trafikförsäkringen skulle öka med ca 880 kronor per år i genomsnitt. Enligt de beräkningar som gjorts står staten för 63 procent, eller 4 042 miljoner kronor, av de personskadekostnader som trafiken orsakar. Enligt detta alternativ skulle samhället avlyftas kostnader på ca 3,8 miljarder kronor. Den besparing som uppstår återförs till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt, medan den vinst som uppstår genom nya ekonomiska incitament för minimering av skador kan delas mellan staten och trafikanterna.

En strukturellt viktig effekt blir just att trafikanter med många skadefria år får högre bonus och lägre försäkringskostnader medan grupper med mycket skador får bära en större del av sina skadekostnader. Härigenom uppstår en positiv effekt som kommer att leda till större försiktighet i strävan efter den lägre försäkringspremie som fler skadefria år innebär. Reformen blir stödjande för den av riksdagen beslutade nollvisionen om antalet dödade och svårt skadade i trafiken.

Statens del av den strukturella vinsten beräknas till 500 miljoner 1998 och en miljard vardera 1999 och 2000.

Sjukförsäkringen är kraftigt överfinansierad. Detta beror på ett stort överuttag av sjukförsäkringsavgifter. Riksförsäkringsverket har beräknat överuttaget till 22 000 miljoner kronor 1996, 25 000 miljoner kronor 1997 och till 38 000 miljoner kronor 1998.

Vi kristdemokrater har avvisat senare års höjningar av den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift.

Regeringen föreslår nu i finansplanen att hela denna avgift omvandlas till allmän pensionsavgift. Vi avslår detta förslag eftersom vi står fast vid pensionsuppgörelsen och den avgiftsväxling som ingår i denna. I vårt budgetalternativ för 1998 finansierar vi en sänkning med två procentenheter av den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FINSAM-verksamhet i hela landet,
att riksdagen beslutar om att införa en andra karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet högkostnadsskydd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regeländringar i karensdagssystemet,
att riksdagen beslutar om ny beräkningsgrund för SGI i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar för ökad rehabilitering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet under 1998 med centrala medel för arbetslivsinriktad rehabilitering för gravt synskadade med omfattande behov,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad kontroll av sjukpenningutbetalningar och förtidspension,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade resurser till försäkringskassan,
att riksdagen beslutar om förkortning av arbetsgivarnas sjuklöneansvar från 28 till 14 dagar fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen beslutar om att införa en ny modell för trafikförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslag under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt följande uppställning:

Anslag		Regeringens förslag	Anslagsförändring
A 1	Sjukpenning och rehabilitering, m.m	17 881 000 000	- 6 260 000 000
A 2.	Förtidspensioner	13 375 000 000	- 1 750 000 000
A 3	Handikappersättningar	1 001 900 000	+- 0
B 1	Riksförsäkringsverket	665 012 000	+- 0
B 2.	Allmänna försäkringskassor	4 269 564 000	+ 300 000 000
Summa för utgiftsområdet		37 192 476 000	- 7 710 000 000

Stockholm den 5 oktober 1997
Rose-Marie Frebran (kd)
Ulf Björklund (kd)	Dan Ericsson (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)	Michael Stjernström (kd)