Regeringen för i propositionen ett längre resonemang om behovet av ett reformerat förtidspensionssystem. Det handlar bl.a. om förändringar av beräkningen av förtidspensionens storlek, kriterierna för rätt till förtidspension och förtidspensionssystemets konstruktion i det nya pensionssystemet.
Det som dock är slående är att regeringen i princip föreslår riksdagen att skjuta alla nödvändiga justeringar in i en osäker framtid. Det är helt uppenbart att regeringen inte vare sig har kraften eller förmågan att ta tag i frågan om förtidspensionernas framtida utformning. Detta är minst sagt anmärkningsvärt.
Däremot hälsar vi med tillfredsställelse att regeringen har tagit avstånd från förslagen i utredningen ”Ohälsoförsäkringen – Trygghet och aktivitet” (SOU 1997:166) om en evig rätt till förtidspension samt en rätt att arbeta eller studera utan att detta påverkar rätten till förtidspension. Dessa förslag hade inneburit att arbetslinjen, som det i stort sett råder politisk enighet kring, gått förlorad på ett mycket oönskat sätt.
Propositionen är mångordig, med långa resonemang om på vilket sätt förtidspensionssystemet måste förändras. Men när det kommer till konkreta förslag på nödvändiga förändringar får man leta både länge och väl. Då skall man ha i minnet att frågan om förtidspensionerna just har utretts i ett omfattande betänkande som presenterades i november 1997 (SOU 1997:166). Även om vi inte delar många av denna utrednings förslag borde den ha givit regeringen en fast grund att utgå ifrån för sina förslag. Detta har regeringen dock inte haft kraft att göra.
Bland de förslag som regeringen nu vill bereda vidare kan nämnas följande:
Tidsgräns för omprövning av rätten till förtidspension.
Regler för rätt till ograverad förtidspension vid inkomst av arbete.
Utformningen av ersättningsunderlag, övergång från vanlig sjukpenning till förtidspension och bostadsstödfrågan.
Ersättning till personer med långvarigt men inte varaktigt nedsatt arbetsförmåga.
Samtliga dessa punkter är betydelsefulla men det är anmärkningsvärt att regeringen presenterar en proposition med rubriken Reformerad förtidspension, utan att i princip presentera en enda genomgripande reform. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer till riksdagen snarast med ett genomarbetat förslag till förändringar. Det vore nämligen av värde att veta vad Socialdemokraterna faktiskt anser om förtidspensionerna, inte minst mot bakgrund av att det är valår i år och att hundratusentals förtidspensionerade tvingas att leva i osäkerhet ännu en lång tid om vad som kommer att hända med deras pensioner och deras ekonomiska trygghet.
Genom förändringar under 1990-talet har färre människor förtidspensionerats genom ett mer renodlat system som i större utsträckning fungerat som ett reellt skydd vid arbetsoförmåga. Denna utveckling har varit positiv. På senare tid har emellertid denna positiva trend brutits av flera skäl. De drastiska nedskärningarna av änkepensionerna har gjort att många änkor i stället övergått till egen förtidspension. De hårda besparingarna på försäkringskassans administration har gjort att kassapersonalen i för liten utsträckning förmått syssla med aktiv rehabilitering. Långtidssjukskrivningarna med åtföljande förtidspensionering har ökat. Vissa möjligheter att ansöka om förtidspension av arbetsmarknadsmässiga skäl har återinförts, trots de uttalade målen om förtidspensionering av strikt medicinska skäl. Dessutom har många försäkrade i ovisshet om den nya förtidspensioneringens innehåll redan nu ansökt om förtidspension.
Inte minst dessa tendenser hade varit skäl nog för regeringen att presentera ett klart förslag rörande förtidspensionssystemet och inte som nu skjuta det mesta på framtiden.
I avvaktan på ett egentligt förslag rörande den framtida förtidspensioneringen bör regeringen ges i uppdrag att noga följa utvecklingen rörande ökningen av förtidspensioner.
Vi har i andra sammanhang betonat vikten av ökad samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, kommunerna och arbetsförmedlingen. Riksdagen har också fattat ett beslut om en ökad möjlighet för ovan nämnda huvudmän att samarbeta. Vi har dock ansett att det inte räcker med denna frivilliga möjlighet som lagförändringen från den 1 januari 1998 ger utrymme för. Vi vet redan i dag att det finns motstånd mot ökad samverkan och att det finns alltför många osynliga murar som omöjliggör detta. Därför har vi i olika sammanhang framfört att finansiell samverkan vid framför allt rehabilitering måste lagfästas. Enligt vår bestämda uppfattning är det väsentligt att de olika huvudmännen skall tvingas att utgå från en gemensam syn på rehabilitering och genom utnyttjande av gemensamma resurser på bästa och mest effektiva sätt göra det möjligt för enskilda att snabbare återgå till arbetslivet. Särskilt viktigt är det för enskilda människor som erhåller sjukbidrag eller riskerar att förtidspensioneras. I motion 1997/98:So240 av Carl Bildt m.fl. (m) utvecklar vi vår syn på den finansiella samordningen och dess betydelse för att bl.a. minska antalet förtidspensionerade. Vi beklagar att Socialdemokraterna fortfarande inte inser betydelsen av en fungerande samordning i hela landet. Det är långt mellan de skrivningar som återfinns i propositionen om vikten av samarbete och den verklighet som innebär att människor förtidspensioneras endast därför att de olika huvudmännen inte samarbetar eller att människor går sjukskrivna i avvaktan på vård och behandling. Detta är en utveckling som inte är hållbar i längden.
Vi upprepar därför det förslag som vi presenterade senast i oktober 1997 och som innebär en lagstadgad skyldighet för socialförsäkringen, landstingen, kommunerna och arbetsförmedlingen att samarbeta i rehabiliteringsärenden för att bl.a. minska antalet förtidspensionerade. I detta sammanhang vill vi också understryka vikten av att företagshälsovården ges en roll i detta samarbete. En utgångspunkt för samarbetet bör FINSAM-projekten kunna utgöra.
Ett av de mycket få konkreta förslagen i propositionen berör frågan om rätt till ersättning. Den 1 januari 1997 ändrades kriterierna och kraven för att erhålla förtidspension skärptes. Detta var något som vi moderater ansåg vara en riktig justering, eftersom förtidspensionen, från att ha varit en socialförsäkring, i allt större utsträckning blivit ett slags komplement till arbetslöshetsförsäkringen.
Nu föreslår regeringen en reformering av rätten till hel förtidspension. I stället för att denna rätt skall ges om arbetsförmågan är helt nedsatt skall förmågan vara helt eller i det närmaste helt nedsatt. Ett av skälen till förändringen är enligt propositionen att det har funnits en risk för en viss godtycklighet vid bedömningen av en helt nedsatt arbetsförmåga. Detta äger nog sin riktighet. Men denna risk kommer att kvarstå även med det nya förslaget. Det kommer naturligt att uppstå gränsdragningsproblem även med en något justerad formulering i lagen om vad som skall ge rätt till hel förtidspension. Vi biträder det föreliggande förslaget då det kan vara positivt från rehabiliteringssynpunkt, men vill betona att regeringen mycket noga bör följa utvecklingen inför det slutgiltiga förslaget om förtidspensionering. Om våra farhågor besannas förutsätter vi att regeringen därför återkommer till riksdagen med ett förslag på åtgärder för att undvika denna risk.
Regeringen konstaterar att det särskilda grundavdraget skall försvinna i och med det nya pensionssystemet. Det är en del av fempartiuppgörelsen om ett reformerat pensionssystem.
Vi anser att det beslut som riksdagen fattade hösten 1997 och som har inneburit att skatten höjts för de förtidspensionärer som uppbär arbetsskadelivränta i och med att denna livränta skall beskattas som pension och inte som arbetsinkomst vilket innebär att minskat särskilt grundavdrag skall upphävas. Vi anser således att arbetsskadelivränta åter skall räknas som inkomst och inte som pension.
Skattehöjningen som Socialdemokraterna och Centern drev igenom drabbar 35.000 förtidspensionärer som förlorar upp mot 700 kronor i månaden i höjd skatt. Denna grupp är redan ekonomiskt hårt utsatt. Att därför höja skatten för förtidspensionärerna på detta sätt är inte acceptabelt, varför riksdagen bör upphäva beslutet från den 1 juli 1998. Eftersom regeringen i sitt budgetförslag inte räknat med någon besparing genom skattehöjningen är åtgärden finansierad.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag på en reformerad förtidspension,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, kommunerna och arbetsförmedlingen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens roll i den finansiella samordningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av de förändrade reglerna för rätt till hel förtidspension.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Leif Carlson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Annika Jonsell (m) |
Göte Jonsson (m) |
|
Ulf Kristersson (m) |
Bertil Persson (m) |
|
My Persson (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Birgitta Wichne (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Anna Åkerhielm (m) |