Två tidigare parlamentariska utredningar, Sjuk- och arbetsskadekommittén (S1993:07) och Arbetsmarknadspolitiska kommittén (A1994:01), hade som gemensam uppgift att undersöka hur en bättre samverkan kan uppnås mellan olika inblandade parter vad gäller förebyggande insatser och rehabilitering.
I Sjuk- och arbetsskadekommitténs direktiv angavs som en utgångspunkt att förslagen skulle utformas så att försäkringarna ger drivkraft för aktivt förebyggande och rehabiliterande insatser.
I direktiven till Arbetsmarknadspolitiska kommittén sas bl.a. att ”kommitténs förslag bör stimulera en utveckling av samarbete och samverkan i nätverk snarare än striktare gränsdragningar mellan olika offentliga organ centralt, regionalt och lokalt”.
I samråd mellan utredningarna utarbetades också likalydande förslag rörande samordning av rehabilitering och stöd för utsatta grupper.
I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens nivåer och administration m.m., framhöll regeringen att det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna till-godose människors behov av olika stödåtgärder. I propositionen föreslogs vissa riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998. Riksdagen antog regeringens förslag.
I budgetpropositionen för 1998 har regeringen nu lagt fram ytterligare förslag om vissa regelförändringar för att förbättra samverkan inom rehabiliteringsområdet.
För att kunna leva upp till statsmaktens intentioner om ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser, behövs emellertid större kunskap om de olika grupper av individer som har behov av extra stöd för att återställa arbetsförmågan och/eller stärka konkurrensförmågan på arbetsmarknaden. Kunskap om dessa gruppers storlek, behov av insatser och de mekanismer som orsakar att de hamnar i zonen mellan försäkringskassa, arbetsförmedling/AMI och socialtjänsten är en nödvändig förutsättning för ett effektivt resursutnyttjande. Frågan berör i lika hög utsträckning områdena för arbetsmarknadspolitik och socialpolitik.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en kartläggning och analys av de beskrivna utsatta grupperna samt deras behov av insatser.
|
Birgitta Gidblom (s) |
Leif Marklund (s) |
Gotab, Stockholm 1997