Arbetsskadebegreppet är en viktig fråga ur jämställdhetssynpunkt. Traditionellt har arbetsskador i Sverige definierats utifrån en ”manlig” arbetsmiljö, med arbetsolycksfall och olika slags förgiftningsskador som typexempel på vad som menas med arbetsskador och vad som berättigar till ersättning för arbetsskada.
Denna definition av arbetsskadebegreppet har uppmuntrat forskning, kunskapsspridning och ett aktivt arbete kring den fysiska arbetsmiljön. Här ligger Sverige långt framme.
Under 1970- och 1980-talen gavs arbetsskadebegreppet en vidare tillämpning. Nu innefattades också belastningsskador, som ofta drabbar kvinnor med tunga och upprepade arbetsrörelser, i exempelvis vården, detaljhandeln och i industriellt tempoarbete av olika slag.
Det utvecklade arbetsskadebegreppet innebar också att statistik och forskning på området snabbt utvecklades.
Sedan den 1 januari 1993 är det dock betydligt svårare att få ersättning för arbetsskada. Regeln är att en faktor med ”hög grad av sannolikhet” skall ha givit upphov till den försäkrades skada för att denna skall bli ersättningsberättigad. I praktiken innebär den nya regeln att det blivit betydligt svårare att få ersättning för arbetssjukdomar, exempelvis belastningsskador, som framför allt drabbar kvinnor. Antalet godkända arbetsskador har efter regeländringen minskat med 90 procent.
Ändringarna i beviskraven för rätt till arbetsskada gjordes för att komma till rätta med den snabba utgiftsökningen för arbetsskador. Kostnaderna har också snabbt minskat.
Det nya arbetsskadebegreppet blev dock för snävt definierat och fick en rad negativa konsekvenser. Många män och kvinnor går i dag med arbetsskador som är handikappande ofta med kroniska smärttillstånd utan att vara berättigade till ersättning för arbetsskada. Det förebyggande och rehabiliterande arbetet sätts på undantag när sambandet mellan arbetssjukdomar och arbetsmiljö inte längre erkänns. Den som blir friskskriven efter en längre tids sjukdom kan inte komma tillbaka till samma arbetsplats när arbetsgivaren inte vidtar åtgärder för att anpassa arbetsplatsen.
En tydlig negativ aspekt av det alltför snäva arbetsskadebegreppet är att statistik, forskning och kunskapsspridning kring arbetssjukdomar hämmas. Det saknas helt enkelt underlag för en mer kvalificerad forskning när arbetssjukdomarna inte längre anmäls och registreras. Detta gör det i sin tur svårare för den enskilde att hävda ”hög grad av sannolikhet” för arbetsskada.
Regeringen har tillsatt en utredning för att se över arbetsskadebegreppet. Den utredningen måste få som tilläggsdirektiv att se över hur belastningsskador och andra arbetssjukdomar i ökad utsträckning kan omfattas av arbetsskadeförsäkringen på så sätt att
– beviskraven inte utesluter arbetssjukdomar i den utsträckning som skett
– rehabilitering och förebyggande arbete kring arbetssjukdomar uppmuntras
– statistik, forskning och kunskapsspridning kring arbetssjukdomar säkerställs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av arbetsskadebegreppet.
|
Ingemar Josefsson (s) |
Kristina Nordström (s) |