1. Inledning
2. Kvinnorna och välfärden
3. Socialpolitiska system
3.1 Socialförsäkringarna
3.2 Allmänna egenavgifter/pensionsavgifter
3.3 Sjuklöneperioden
3.4 Kriterier för sjukskrivning
3.5 Försäkringskassorna
3.6 Finansiell samordning
3.7 Socialbidrag
3.8 Barnbidragen
4. Verksamheterna
4.1 Kommunerna och landstingen
4.2 Äldreomsorgen
4.3 Barnen
4.4 Sjukvården
4.5 Handikappfrågor
5. Våra framtida socialpolitiska system
6. Hemställan
Arbete är grunden för all välfärd. Om alltfler människor står utanför arbetsmarknaden hotas på sikt hela vårt välfärdssystem. Vi får svårare att upprätthålla en bra nivå på kommunernas och landstingens verksamhet. Vi får problem med att finansiera våra socialförsäkringar och bidragssystem. Massarbetslösheten är det största hotet mot välfärden.
Välfärden och den offentliga sektorn har också en central betydelse för långsiktig tillväxt, för kunskapsuppbyggande, förnyelseförmåga och konkurrenskraft. Sänkta nivåer i socialförsäkringarna gör att de som har råd sparar mer medan det för andra innebär att de inte har råd att köpa mat.
Minskat privat sparande och ökad konsumtion är en av förutsättningarna för att hemmamarknaden ska stärkas och arbetslösheten minska.
Det svenska välfärdsbygget har varit starkt omfördelande. Verksamheterna i välfärdsstaten har syftat till att ge arbetarklassens barn och äldre samma förutsättningar och omsorg, som de rika och mer välbeställda. Kampen för en skola för alla och rätten till utbildning för arbetarklassens barn har varit ett viktigt inslag. Alla skulle ha samma rätt till utbildning och omsorg och därmed också rätten till ett gott liv med likvärdiga livschanser. De äldre skulle – oberoende av tjockleken på plånboken – få framleva sin ålderdom utan rädsla för fattigdom. Detta var från början, och är fortfarande, en demokratifråga.
Vänsterpartiet slår vakt om den generella välfärden. Välfärd är enligt Vänsterpartiet att skapa förutsättningar för ett värdigt liv och förutsättningar för en personlig utveckling genom att fördela samhällets resurser solidariskt. Genom omfördelning i de generella välfärdssystemen garanteras varje enskild individ ekonomisk trygghet för att hon eller han därigenom ska få resurser att utvecklas som människa.
Välfärdssystemen har inte enbart funktionen att ge människor trygghet i olika situationer i livet. Systemen påverkar också de normer som blir giltiga i samhället. Om samhället baserar sin välfärd på individuella lösningar leder det till att ansvaret helt läggs på den enskilda människan och då tvingas hon i första hand se till sitt eget bästa. Om välfärden däremot baseras på kollektiva lösningar lyfts den till ett gemensamt ansvar. Solidariska välfärdssystem är alltså inte enbart målet utan också medlet. Välfärdssystemen ska byggas på trygghet för alla och de ska präglas av solidaritet mellan människorna. Ett tryggt och solidariskt samhälle är den bästa förutsättningen för att alla ska ha så stor frihet som möjligt. Välfärdssystemen har också haft stor betydelse för jämställdheten mellan könen och kvinnors möjlighet till ekonomiskt oberoende.
Sänkta nivåer i bl a socialförsäkringarna har inneburit att privata försäkringar har blivit ett alternativ för många. Försäkringsbolagen har gjort stora inbrytningar i en ny marknad. Med glättiga broschyrer säljs trygghet till dem som har råd att betala. Vi är på god väg in i ett system där välfärden inte längre har de solidariska förtecken som vi anser vara en förutsättning. Ett välfärdssystem som bygger på kollektiva lösningar blir också ett gemensamt ansvar. Ett gemensamt ansvar ger enligt vårt sätt att se de bästa förutsättningarna för att bygga ett tryggt och solidariskt samhälle.
Kvinnor har ett särskilt förhållande till välfärdsstaten. Den har haft en stor betydelse för deras möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden. En väl utbyggd och fungerande social service, t ex barn- och äldreomsorg, är en förutsättning för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta. Detta är i sin tur en förutsättning för att kvinnor ska kunna vara ekonomiskt oberoende.
Vårt välfärdsbygge har finansierats via skattsedeln och det har syftat till att verka omfördelande. På det sättet har välfärdsbygget också utjämnat olika gruppers levnadsförhållanden. Detta har haft betydelse för kvinnorna eftersom välfärden bidragit till att omfördela även inkomsterna mellan kvinnor och män.
Sänkta nivåer i socialförsäkringssystemen och besparingar inom offentlig service har varit till stor nackdel för kvinnorna. I regeringens budgetproposition slår man också fast att kvinnorna påverkas mest av besparingarna i transfereringssystemen. Tendenser till att kommuner och landsting förutsätter en större insats från närstående påverkar också. Närstående i dessa sammanhang utgörs nämligen till största delen av kvinnor. Kvinnors omvårdande roll i familjen har åter fått renässans.
Med lägre inkomster har kvinnor också mindre ekonomiska förutsättningar att med privata försäkringar få ett bättre skydd vid sjukdom o dyl.
Neddragningar inom vård och omsorg och ökat inslag av privat försäkringsskydd har alltså gett kvinnor en sämre ställning.
Socialbidragen och de övriga socialpolitiska systemen är beroende av varandra men tjänar olika syften. De kan delas in på följande sätt:
Verksamheterna. Vård, omsorg, utbildning etc som bedrivs i kommuner och landsting.
Socialförsäkringarna. Fungerar som en försäkring och betalas ut som en kompensation för inkomstbortfall i samband med sjukdom, olycksfall, barns födelse etc. Dessa är i första hand relaterade till inkomstbortfall och inte till försörjningsbehov. Hit hör bl a sjuk- och föräldraförsäkring och a-kassa.
Generella stöd. Ekonomiskt skydd som betalas ut oberoende av våra ekonomiska förhållanden. Dessa betalas ut vid vissa skeden i våra liv. Exempel på dessa är barnbidrag och folkpension.
Behovsprövade bidrag. Selektivt stöd som föregås av en individuell behovsprövning. Hit hör bostadsbidraget, bostadstillägg för pensionärer och socialbidrag.
Systemen är beroende av varandra – förändringar inom ett system får betydelse för ett annat osv. Förutom arbetslösheten har t ex försämringar i a-kassa och sjukförsäkring inneburit att kostnaderna för socialbidrag ökat markant.
Vänsterpartiet försvarar den generella välfärden. I följande avsnitt kommer transfereringarna och verksamheterna att behandlas. Där beskrivs Vänsterpartiets ställningstaganden och försvar för bland annat inkomstbortfallsprincipen. De delar inom våra sociala system som inte tas upp här återfinns i partimotioner om familjepolitik, arbetsmarknad, bostadspolitik och i en motion som tar upp de äldres situation.
Vår välfärdsmodell bygger på hög tillväxt och full sysselsättning. En förutsättning för att klara socialförsäkringssystemen är att bara en liten del av befolkningen behöver ekonomiskt stöd i form av inkomsttrygghet. Det kräver att en större del av befolkningen får sin inkomst tryggad genom lönearbete. Socialbidragen utgör det yttersta skyddsnätet när den enskilde inte kan försörja sig. Vänsterpartiet slår vakt om inkomstbortfallsprincipen. Med inkomstbortfallsprincipen som kompass måste varje förändring i systemen analyseras så att vi inte omvägen hamnar i ett grundskyddssystem. Ett solidariskt system måste bygga på folkmajoritetens deltagande och engagemang, dvs ett samhällsengagemang mellan klasserna. Samhällskontraktet förutsätter att vi solidariskt och progressivt betalar via skatter och sociala avgifter och som en uppfyllelse av kontraktet får ut en rimlig del. Det minskar intresset för och betydelsen av avtalsförsäkringar och privata lösningar. Att skära i socialförsäkringssystemen genom att t ex sänka ersättningsnivåerna för att finansiera underskott i andra sektorer är både omoraliskt och ekonomiskt felaktigt. Utformningen av socialförsäkringssystemen är viktig ur såväl ett klass- som ett könsperspektiv.
Den höga arbetslösheten har inneburit att välfärdssystemen utsätts för hårda påfrestningar. Arbetslösheten är ett hot mot bl a socialförsäkringssystemen. Införandet av karensdag och lägre nivåer inom socialförsäkringssystemen innebär att ekonomisk trygghet inte längre kan garanteras. Alltfler människor kan inte leva på sin sjukpenning eller a-kassa. Konsekvenserna blir att de som har råd skaffar sig privata försäkringar samtidigt som alltfler tvingas söka socialbidrag för att klara sin försörjning. Försämringar i t ex sjukförsäkringen har lett till att många människor inte har råd att vara sjuka. Att vid sjukdom ta ut semester- eller ledighetsdagar, byta arbetsskift eller helt enkelt gå till jobbet trots att man inte är frisk, blir allt vanligare. Vi ser med oro på den utvecklingen.
Från och med 1 januari 1998 höjs ersättningsnivåerna till 80 procent. Vi är mycket kritiska till att kostnaden för detta delvis finansieras genom att förändra beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Detta får till följd att den reella höjningen inte kommer att motsvara 5 procentenheter.
Vänsterpartiet anser att 90 procent är en rimlig nivå på ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen. Som ett första steg har vi föreslagit att ersättningsnivåerna höjs till 85 procent från och med 1 januari 1999.
Vänsterpartiet anser att allmänna egenavgifter, som en längre tid delfinansierat sjukförsäkringen, till sin konstruktion är fördelningspolitiskt orättvist. Eftersom de utformats så att inga avgifter tas ut över 7,5 basbelopp innebär det en ren skattelättnad i högre inkomstlägen jämfört med lägre. Att egenavgifterna är avdragsgilla har också bidragit till den felaktiga fördelningsprofilen. Detta innebär också att kommuner och landsting går miste om skatteintäker. I budgetpropositionen föreslår regeringen att allmänna egenavgifter ersätts med allmänna pensionsavgifter. Konstruktionen är dock densamma. Pensionsavgiften ska finansiera det nya pensionssystemet.
Vänsterpartiet har föreslagit att avgifter tas ut även på inkomster över 7,5 basbelopp. Uttag av allmänna egenavgifter/pensionsavgifter bör minska för att på sikt kunna tas bort helt. Detta bör ske genom växling till arbetsgivaravgifter och/eller genom finansiering på annat sätt. I övrigt hänvisas till vår motion om egenavgifter.
Vänsterpartiet välkomnar att sjuklöneperioden återställts till 14 dagar. Risken för att människor med återkommande sjukdomsbesvär ska få svårt att hävda sig på arbetsmarknaden har varit stor. Vi kunde ha fått ett arbetsmarknadens A- och B-lag. Vi tror dock fortfarande att dessa problem kan uppstå, främst i de mindre företagen. Vi föreslår därför att företag med upp till 10 anställda bör undantas från regeln att betala sjuklön. Se vidare vår motion om sjuklöneperioden.
Vi har varit kritiska till och motsatt oss beslut om att enbart medicinska faktorer ska beaktas vid bedömning av arbetsförmåga vid fastställande av rätten till sjukpenning och förtidspension. Utrymmet att beakta även andra faktorer än rent medicinska minskas därmed. Med samma sjukdomsbild kan tjänstemannen fortsätta sitt arbete medan städerskan ställs utanför. Vi tror att det finns en uppenbar risk att många människor hamnar utanför. Människor som inte uppfyller kvalifikationskrav för att bli sjukskrivna men p.g.a. sina besvär ändå inte kan återgå till sitt ordinarie arbete, kommer att hamna i en ohållbar situation. Vi har framför allt kritiserat det faktum att det i dag inte finns resurser till att förhindra att en allt större skara hamnar utanför systemen. Däremot har besparingar gjorts på rehabiliteringsverksamhet. Enligt en rapport från Riksförsäkringsverket har det visat sig att framför allt kvinnor över 55 år missgynnats.
Vidare har arbetslösheten nått en sådan nivå att de jobb man förväntar sig att människor med någon s k restarbetsförmåga skulle kunna ta, helt enkelt inte finns. Som helhet tror vi inte att de skärpta kriterierna leder till någon besparing.
I Vänsterpartiets budgetmotion föreslås mer resurser till rehabilitering.
Försäkringskassorna som förmedlar en stor och viktig del av vår välfärd har fått kännas vid kraftiga besparingar. Dessutom har en lång rad regeländringar trätt i kraft senaste åren. Tiden mellan det att beslut fattas i riksdagen fram till ikraftträdandet har många gånger varit alldeles för kort. Kassorna har inte getts tillräckligt utrymme för inlärning av nya arbetsuppgifter och för utbildning. I takt med att många människor får allt sämre privatekonomi ökar också oron för hur det sociala trygghetssystemet fungerar.
Vänsterpartiet avsätter i budgetmotionen mer resurser till försäkringskassorna. Det är viktigt att kunna upprätthålla en rimlig nivå i verksamheten. När regeringen nu föreslår en återgång till 14 dagars sjuklöneperiod innebär det över 160 000 fler ärenden per år. Dock avsätts inga resurser för den verksamheten vilket ytterligare kommer att belasta kassornas personal. Se särskild motion om försäkringskassorna.
Sedan 1993 har försök pågått med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvården (FINSAM). Försöket innebär bl a ett gemensamt ansvar för kostnader inom sjukförsäkringen och möjlighet att disponera sjukförsäkringspengar till vård och rehabilitering. Målsättningen är att stärka sambanden mellan hälso- och sjukvård och socialförsäkringen. Genom ökade möjligheter till rehabilitering vill man på sikt kunna minska ohälsan samt minska utgifterna i socialförsäkringen.
Utvärderingen av projektet har visat att besparingar har kunnat uppnås och att ohälsotalen i försöksområdena har minskat. Utvärderingen har också visat att människor som står utanför yrkesverksamhet inte har missgynnats. Vänsterpartiet anser att försöksverksamheter som FINSAM är mycket viktiga då det gäller att komma till rätta med de hinder, som s k vattentäta skott mellan olika verksamheter kan innebära. Det är positivt om vi kan få en utveckling där vi bättre utnyttjar samhällets resurser samtidigt som vi ger de människor som är föremål för insatser från flera instanser en bättre vård och ett bättre omhändertagande. Vänsterpartiet är av den uppfattningen att verksamheten ska utvecklas över hela landet och permanentas.
Antalet kvinnor och män som får socialbidrag har ökat i rask takt. 1996 fick 403 000 hushåll eller c:a 753 000 personer socialbidrag någon gång under året. Det motsvarar närmare 11 procent av befolkningen i yrkesaktiv ålder eller drygt 8 procent av hela befolkningen. Kostnaden samma år uppgick till 11,9 miljarder kronor. Det är en ökning med knappt 4 procent jämfört med år 1995. Nästan hälften av socialbidragsutgifterna gick till hushåll med långvarigt socialbidragsberoende. Med långvarigt beroende menas minst 10 månader. Bland ensamstående kvinnor med barn mottar mer än vart tredje hushåll socialbidrag någon gång under året. Statistiken visar att vi kommer allt längre bort från socialbidragens ursprungliga syfte – att vara en tillfällig ekonomisk hjälp – till att bli en nästan permanent försörjning för vissa hushåll. Arbetslöshet i kombination med bl a sänkta nivåer i socialförsäkringarna har bidragit till den här utvecklingen. Kostnader har på det här sättet flyttats över till kommunerna. I dag uppsöks socialkontoren av nya grupper människor. Det handlar om ensamma mödrar, pensionärer, arbetslösa och barnfamiljer som inte längre kan försörja sig.
I och med att ändringar i socialtjänstlagen träder i kraft från och med 1 januari 1998 införs också en riksnorm för socialbidrag. Vi har länge drivit frågan om riksnorm och är nu positiva till att så sker.
Enligt de nya reglerna kommer rätten till bistånd att utgöras bl a av ett lagreglerat försörjningsstöd som innefattar dels den s k riksnormen, dels kostnader som prövas individuellt. Vänsterpartiet tycker dock att de nya reglerna i vissa avseenden innebär försämringar. Det gäller t ex möjligheten att få ekonomiskt bistånd för tandläkarvård och möbler och möjligheten att få missbrukarvård. Vänsterpartiets förslag finns i en motion om socialtjänstlagen.
Många äldre invandrare får inte folkpension på grund av att de beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa pensionärer måste varje månad söka socialbidrag för sitt uppehälle. Kommunerna ersätts av staten för kostnaden för socialbidrag. Men det är inte mindre förnedrande för en invandrare än det är för andra pensionärer att gå till socialkontoret. Vänsterpartiet finner det angeläget att socialbidrag som i dag ges till äldre invandrare omvandlas till ålderspension (se särskild motion).
Socialbidragen bör på sikt bli en statlig angelägenhet. Vi vill att ansvaret för socialbidragen flyttas från kommunerna till staten. Överflyttningen bör vara kostnadsneutral. Det kan lösas genom att t ex generella statsbidrag till kommunerna minskas i motsvarande grad. Vänsterpartiet föreslår därför att riksdagen hos regeringen begär en utredning av hur kostnaderna och ev organisation av socialbidragen kan övertas av staten. Det är också viktigt att finansieringsprincipen upprätthålls. Riksdagsbeslut som leder till merkostnader för kommunerna ska följas av en reglering av statsbidragen på så sätt att kommunerna kompenseras.
Barnbidragen har blivit en av symbolerna för den generella välfärden. Ett flertal rapporter, bl a från LO, pekar på att barnfamiljer är en av flera förlorare i den ekonomiska krisen.
Redan då skattereformen genomfördes var barnbidragshöjning en bärande tanke. Höjningen skulle kompensera ökade levnadsomkostnader till följd av att de indirekta skatterna höjdes. Framför allt skulle fördyringen drabba människor med ett högt konsumtionsbehov. Alltså barnfamiljerna. Regeringen föreslår nu en höjning av barnbidragen. Vänsterpartiet stöder förslaget. Vi anser dessutom att studiebidraget som betalas ut för barn mellan 16 och 18 år, på sikt bör utökas till att omfatta 12 månader. Det synsättet är också helt i överensstämmelse med FN:s barnkonvention där man betraktas som barn till och med 18 års ålder.
Verksamheterna i kommunerna har drabbats av stora nedskärningar under senare år. Sedan 1992 har kommunerna förlorat c:a 25 miljarder kronor. Bara under första halvåret 1997 minskade sysselsättningen i kommunerna med 35 000 personer. Det är främst kvinnojobb som gått förlorade. Kvinnornas andel av kommunalanställda är c:a 80 procent. Enligt Svenska Kommunförbundets beräkningar skulle kommunerna behöva säga upp ytterligare 40 000 anställda för att uppnå balanskravet år 1999. Samtidigt, skriver man, ökar behovet av kommunala tjänster på grund av förändringar i befolkningens sammansättning. Det är framför allt behoven inom skolan och äldreomsorgen som ökar kraftigt. Andelen äldre ökar och antalet 7- till 15-åringar beräknas öka med 90 000 fram till sekelskiftet.
Även landstingen brottas med minskade resurser samtidigt som man är ålagd krav om budget i balans år 2000. Enligt Landstingsförbundet har i genomsnitt 1 000 personer slutat varje månad sedan år 1993. Minskning av antalet vårdplatser, längre operationsköer och nedläggning av vårdcentraler och mindre akutsjukhus har blivit följden. En stor oro breder ut sig. Lokalt arbetar många människor hängivet för att vården och omsorgen inte ska drabbas av ytterligare nedskärningar.
Vänsterpartiet är kritiskt till de hårda balanskrav och de restriktioner för skattehöjningar som lagts på kommunerna. Vi menar att våra kommun- och landstingspolitiker vid ekonomiska överväganden är fullt kapabla att ta samhällsekonomiskt ansvar.
Regeringens tillskott till statsbidragen fram till år 2000 räcker inte för att täcka upp för minskade intäkter och ökade behov av kommunal service. För 1998 kommer Vänsterpartiet att anvisa 5 miljarder utöver regeringens förslag till den kommunala sektorn. Denna förstärkning uppstår bl a genom att vi avvecklar grundavdraget för höginkomsttagare och samtidigt avstår från att höja egenavgifterna/pensionsavgifterna med en procentenhet år 1998. Dessutom kommer vi att sänka arbetsgivaravgifterna i kommunsektorn. Vi kommer att fortsätta att skjuta till resurser till kommunerna upp till en nivå motsvarande 10 miljarder kronor år 2000.
Vi föreslår dessutom att mer pengar riktas till kostnader för flyktingmottagande, till tandvårdsförsäkringen och lönebidragen vilket innebär lättnader bl a i kommunernas socialbidragskostnader. Vi avvisar också regeringens förslag att övervältra kostnader för assistansersättningen på kommunerna.
Det sätt på vilket vi tar hand om våra pensionärer borde vara ett mått på samhällets civilisationsgrad. Att ta hand om våra äldre tillhör en av välfärdens absolut viktigaste uppgifter. De kvinnor och män som i dag är pensionärer har byggt upp vår välfärd. Nedskärningarna har framför allt drabbat låginkomstpensionärerna hårt. Den vård, service och omsorg som kommunerna och landstingen kan erbjuda motsvarar inte behovet.
Den s k ädelreformen genomfördes 1992. Reformen gav kommunerna ansvar för långvård och för omsorg och vård av gamla och funktionshindrade. Nedläggning av läkarvården på sjukhemmen och minskade resurser till rehabilitering gör att äldreomsorgen i dag befinner sig i kris. S k klinikfärdiga äldre patienter är i dag många gånger i behov av medicinskt kvalificerad vård när de lämnar sjukhusen. Utvecklingen mot kortare vårdtider på våra sjukhus ställer ökade och helt nya krav på kommunerna.
Det senaste decenniet har antalet personer i åldrarna över 80 år ökat med cirka 100 000 eller 30 procent. Behovet av resurser till den kommunala äldreomsorgen kommer att öka med 10 procent under perioden 1994 till 2000, enligt en rapport från Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000), ”Behov och resurser i vården – en analys”. Orsaken är att den grupp som har det största vårdbehovet, 85 år och äldre, beräknas öka avsevärt.
De äldres situation samt Vänsterpartiets förslag finns utförligt beskrivna i motionen ”De äldres situation”. Samma motion tar också upp de äldres ekonomiska situation och pensionsfrågan.
Barnen har drabbats hårt av besparingarna. Barnombudsmannen rapporterar att alltfler barn mår psykiskt dåligt. Arbetslösheten leder till social oro. Våld mot barn ökar. Köerna till barn- och ungdomspsykiatriska kliniker växer. Neddragningarna i skolan har gjort att nödvändig satsning på elevvården har försummats och att klasserna blivit alltför stora.
I dag föds allt färre barn. Födelsetalen har aldrig tidigare varit så låga under 1900-talet. Det är en spegling av läget på arbetsmarknaden och den stora ekonomiska osäkerhet som många upplever. Den som inte har ett arbete vågar heller inte bilda familj och därför väntar många med att skaffa sitt första barn. Det har också blivit mindre vanligt att man skaffar tre eller fyra barn. Vi ser ett klart samband mellan de låga födelsetalen och de nedskärningar som drabbat barnfamiljerna.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att en barnbilaga ska bifogas från och med 1998 års budget och framåt. Den ska innehålla konsekvensanalyser av besparingar och andra beslut inom en lång rad områden som direkt påverkar barnens vardagssituation. I samband med att 1997 års budget kom presenterades en bilaga som man kallade Barn i dag. Vi föreslår att den typen av rapport byggs ut till att också bli ett analysinstrument för hur olika beslut påverkar barnens situation.
Barnfrågor behandlas utförligt i Vänsterpartiets motion om barn.
Den svenska sjukvården är en av hörnstenarna i den svenska välfärdsmodellen. Genom åren har vi utvecklat ett system som bygger på allas lika rätt till en god hälso- och sjukvård – oavsett inkomst, social status, kön etnisk bakgrund eller bostadsort. Att den är uppskattad av allmänheten framgår av de förtroendeundersökningar som utförs med regelbundna mellanrum. De protester mot sjukhusnedläggningar som förekommit är också ett uttryck för detta.
Sjukvården har varit utsatt för stora påfrestningar de senaste åren. Privatiseringsförsök, köp–säljsystem och minskade resurser. Personalen har minskats samtidigt som vårdtyngden har ökat. Ökad medelålder bland personalen och arbetsmiljöproblem är några av konsekvenserna.
HSU 2000 slår fast att det uppstått ett gap mellan sjukvårdens behov och sjukvårdens resurser. Landstingen och kommunerna skulle behöva tillföras 6–7 miljarder vardera för att kunna upprätthålla samma nivå som år 1996, vilken bedöms som lägsta tänkbara. Dessutom finns behov av att tillföra medel där bristerna redan hunnit gå över ”smärtgränsen”. Det gäller framför allt rehabiliteringen av de äldre och omvårdnaden i livets slutskede. Här finns stora personalbehov. Vänsterpartiet delar HSU 2000:s bedömning och menar att riksdagen nu bör ta initiativ till att tillföra sjukvården ytterligare resurser.
Bemötandeutredningen har utrett hur kvinnor och män bemöts i vården. Brister i kunskap om sjukdomar som är vanligt bland kvinnor, t ex fibromyalgi, kan lätt få till följd att patienten bemöts med oförstående. Vi ser det som mycket viktigt att det utvecklas strategier och att det ges utrymme för ökade kunskaper inom detta område.
I Vänsterpartiets motion om sjukvårdspolitiken utvecklas frågorna kring sjukvården och folkhälsoarbetet.
Utgångspunkten för Vänsterpartiets syn på handikappolitiken är demokrati och humanism – allas lika värde och att alla ska få lika chanser och möjligheter till ett gott liv oavsett utgångsläge och bakgrund.
Det är viktigt att öka tillgängligheten i samhället. Sverige har varit ledande i arbetet att ta fram FN:s standardregler om tillgänglighetsskapande åtgärder för funktionshindrade. I princip finns alla möjligheter att leva upp till dessa om plan- och bygglagens intentioner följs.
Tillgänglighet till kultur och medier är också viktigt, vilket Vänsterpartiet motionerat om. För att kunna utnyttja den nya tekniken och de nya avancerade hjälpmedel som finns har Vänsterpartiet föreslagit att Handikappinstitutet ska få ekonomiskt stöd för att ta till sig de nya möjligheterna och kunna sprida kunskapen vidare.
Tillgänglighet handlar också om goda fysiska kommunikationer. Riksfärdtjänst är en viktig del som vi länge lyft fram. Vi avvisar helt regeringens besparingsförslag på bilstödet. Det har varit till stor hjälp för många. I en separat motion om handikappolitiken vill Vänsterpartiet förbättra villkoren.
Rätt till arbete och egen försörjning är lika grundläggande för funktionshindrade som för alla andra. Vi har motsatt oss försämringar i lönebidragssystemet. Upphör en lönebidragsanställning för en arbetshandikappad återstår oftast bara socialbidrag eller förtidspension. Det finns som regel ingen arbetsmarknad för människor med funktionshinder. Den förlängda sjuklöneperioden försvårar ytterligare för människor med arbetshandikapp.
Den enskilt viktigaste reformen under de senaste åren har varit lagen om personlig assistent. Eftersom reformen är ny och dyr är den redan hotad av nedskärningar. Vänsterpartiet motsätter sig dels att försämringar görs inom assistansersättningen, dels att staten vill övervältra kostnader på kommunerna. Vi ser det också som angeläget att utvidga kretsen så att även människor med psykiska funktionshinder kan få del av reformen. I vår motion om handikappolitiken utvecklas dessa frågor ytterligare.
Den höga arbetslösheten och besparingar inom t ex socialförsäkringar och verksamheter ute i kommuner och landsting hotar välfärden. Det har på olika sätt belysts i motionen. Vänsterpartiet lämnar därför omfattande förslag, i budgetmotionen och i arbetsmarknadsmotioner, för att minska arbetslösheten. Arbete åt alla är grundpelaren i välfärden.
Det är nödvändigt att för framtiden se över och förbättra våra sociala system. Vi måste kunna ställa upp viktiga mål som ska kunna uppfyllas. Det handlar om att våra system ska vara omfördelande för att minska inkomstklyftor, de ska bidra till ökad jämställdhet, de ska vara stabila och omfatta alla, ingen ska lämnas utanför.
Den kritik man kan rikta mot bidragssystemen är just att dessa mål inte uppfylls. Sänkta nivåer i socialförsäkringarna och införandet av karensdag har direkt motverkat målet om utjämning av inkomster. Stora grupper anser sig t ex inte längre ha råd att vara sjuka. Besparingar i bostadsbidrag och i särskilt bostadsbidrag för pensionärer har också haft motsatt effekt.
Det faktum att kvinnor, enligt vad som framgår av budgetpropositionen, påverkats mer negativt än män av besparingar inom transfereringarna gör att utvecklingen är ohållbar ur jämställdhetssynpunkt.
Stabila system skapar trovärdighet. Vad vi upplevt under 90-talet är raka motsatsen. Besparingar och ändrade regler har skapat osäkerhet hos många människor, och därmed svårigheter att planera sin ekonomi och sin framtid.
Att korttidsanställda eller dag-från-dag-anställda får lägre och i vissa fall ingen sjukersättning vid sjukdom är ett tydligt exempel på att våra trygghetssystem inte omfattar alla. Vänsterpartiet uppmärksammar dessa missförhållanden i en separat motion. Dagens höga arbetslöshet gör också att kvalifikationskrav i a-kassa och sjukförsäkring upplevs som ouppnåeliga för den som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Till övervägande del handlar det om ungdomar. Problemet kan aldrig riktigt lösas om vi inte får fler människor i arbete. En översyn av reglerna är dock nödvändig inte minst mot bakgrund av att alltfler människor har olika typer av korttidsanställningar.
Vi behöver också system som har som målsättning att ställa människan i centrum och där helhetssyn och helhetslösningar gäller. Som beskrivits ovan har under ett antal år försök pågått med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvården. Försöket har inneburit ett gemensamt ansvar för kostnader inom sjukförsäkringen och möjligheter att disponera medel till vård och rehabilitering. Vi anser att den här typen av verksamhet så snart möjligt bör permanentas. Verksamheten bör också byggas ut till att omfatta även arbetsförmedling och socialförvaltning.
Vänsterpartiet ser det som viktigt att våra sociala system uppfyller de målsättningar som beskrivits i detta stycke. Vänsterpartiet föreslår därför att en översyn görs av dagens system. Syftet är att förbättra de socialpolitiska system på så sätt att de av oss uppställda kriterierna och målen uppfylls.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnorna och välfärden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slå vakt om inkomstbortfallsprincipen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en 90-procentsnivå när det gäller sjuk- och föräldraförsäkringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta ut avgifter till försäkringen på inkomster över 7,5 basbelopp,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att permanenta FINSAM för bättre rehabilitering och ekonomisk samordning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till regeringens budget göra en barnbilaga som redovisar hur beslut påverkar barns situation,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårt framtida socialpolitiska system.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Marie Engström (v) |
1 Yrkande 6 hänvisat till SoU.