Ätstörningar, till exempel anorexi och bulimi, är gåtfulla och ogripbara sjukdomar som drabbar många unga människor och vars orsaker vi vet ganska lite om.
Vi har svårt att ta till oss att unga människor mitt i välfärden svälter sig till döds. Föräldrar upplever sig utlämnade och har ofta alltför lite stöd eller hjälp från samhället. De har kanske fått besked om att det finns olika behandlingsformer med olika behandlingar, att det är ont om platser på sjukhus eller i öppna behandlingsteam. Dessutom kan de få besked om att det är utsiktslöst att behandla så länge som den unge inte själv vill.
Människor som i dag är medelålders beskriver sin tröstlösa vandring i sökande efter vård/behandling som en helt hopplös kretsgång mellan medicinska och psykiatriska kliniker och alternativa behandlingsformer.
Anorexia nervosa som är känd sedan 1600-talet fick sitt namn för ungefär 100 år sedan. Då trodde man att sjukdomen berodde på fåfänga och brusten kärlek, på 50-talet ansågs bantningen ensam orsaka sjukdomen. Fortfarande vet man inte, men har klart för sig att det troligtvis förekommer många orsaker och att ätstörningar är många sjukdomar, därav 20 % anorexi, än flera av de ätstörda hetsäter. Tidigare trodde man att det var nästan bara flickor som hade ätstörningar, i dag vet vi att ca 15–20 % är pojkar. Många insjuknar under åren då de flyttat hemifrån och skall hålla eget hushåll, dessutom är de då utanför föräldrarnas vakande ögon vilket kan fördröja att sjukdomen diagnostiseras och behandlas.
Insjuknandet sker i snitt vid 17–18 års ålder men det finns 11-åringar och det finns 40-åringar som insjuknat. I Sverige finns ca 100 000 som har en allvarlig ätstörning och ungefär lika många med lindrigare. Även de som tillfrisknar har det svårt, de har förlorat viktiga ungdomsår när de skulle ha utbildat sig och skapat sin identitet.
Biologiskt har ätsjukdomarna samma förlopp. Tonåringen tappar vikt, stannar i växten, kroppen går på sparlåga, flickorna sluter menstruera. När kroppsfettet är slut bryts även muskelmassa ner och därav följer att de ser ut som koncentrationslägersoffer. Till svälten kommer tvångsmässigt genomförd motion, de tränar, joggar och jympar. Stoppar de något i sig för att få stopp på omgivningens ängslan så går de ofta på toaletten och kräks upp maten. Psykiatriskt är symptombilden olika för olika tonåringar men ångest, depression, sömnlöshet, tvångstankar är vanligast. Hetsätare köper mat för alla sina pengar, älskar att laga mat åt sin familj och döljer mycket skickligt att de själva inget äter eller döljer lika skickligt att de kräks upp det de ätit. Det finns alla varianter på detta.
Idrottsrörelsen har ett stort ansvar och har successivt blivit mer medveten om sitt ansvar och är mer observant i dag. Den försöker ge stöd till dem som visar symtom och avstänger i vissa fall från träning för att inte öka på sjukdomen. Gymnastikerbjudande som Work Out kan ha regler om att ingen får komma dit mer än tre gånger i veckan. Riktad information i skolorna och i idrottsorganisationerna är en självklarhet och Folkhälsoinstitutet har utvecklat informationsmaterial till skolor och idrottsrörelsen. Viktigt är att fånga upp och förändra de värderingar som leder till kroppsfixering med bantning och hets att i varje läge ”bränna kalorier” som följd.
En samordnad utvärdering startade 1995 och skall vara färdig till 2001. Den styrs från Uppsala och i den ingår olika behandlare med syftet att öka kunskaperna om sjukdomen och olika effekter av olika behandlingsformer.
I väntan på utvärderingen kan vi inte vara passiva. Vi måste inse att människor med ätstörningar måste behandlas med större allvar. Sjukdomen borde till exempel vara en regionspecialitet och överenskommelse träffas om att antingen barnpsykiatri eller vuxenpsykiatri har det fulla ansvaret.
Rehabilitering av sjuka flickor och pojkar är en självklar åtgärd men också en ekonomisk fråga. Kostnaden för åtta veckors intensiv rehabilitering kan uppgå till stora belopp. En kostnad som i många fall inte betalas av försäkringskassan. Flera huvudmän är inblandade, kommunernas socialtjänst, landstingens sjukvård (öppen eller sluten) och försäkringskassan. En öppenvårdsmottagning i Helsingborg berättar att de där har en ny patient varje vecka och att till allt annat svårt tillkommer oro för hur behandlingen skall betalas.
Rätten till rehabiliteringsersättning bedömes enligt lagarna med tillämpning av Riksförsäkringsverkets föreskrifter. Grundförutsättningen är då att det gäller en arbetslivsinriktad rehabilitering och inte medicinsk rehabilitering. Gränsdragningen är naturligtvis svår och tillämpas olika av försäkringskassorna.
Jag anser det motiverat att göra en översyn av gällande regler för att uppnå en gemensam tillämpning av ersättning för rehabilitering vid behandling och rehabilitering av ätstörningar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för rehabiliteringsersättning vid ätstörningssjukdomar.
|
Margitta Edgren (fp) |